Jag har en stor covidrädsla som med tiden har förbättras enormt med hjälp av terapi.
Dock inte helt färdig, utan har ff saker kvar att jobba på även om det är enormt mycket bättre.
Dock känner jag att den väg jag väljer och tror på som passar mig inte är den väg man “ska” ta.
Att jag borde göra som alla andra säger åt mig att göra och tycker. Så idag blev jag både riktigt arg och ledsen när jag kände att jag inte får gå min egen väg och känna det jag känner. Att jag alltid måste göra som andra säger och inte klarar att stå upp för mig själv.
Att jag själv tycker att jag uttrycker mig tydligt men att jag ändå bli ifrågasatt.
Verkligen HATAR att bli ifrågasatt. Det är det VÄRSTA jag vet.
Så mycket jag ska och borde och som jag övar på i det dagliga livet nu och har så gjort under hela pandemin och nu börjar allt som hänt de senaste åren börja komma ifatt mig vilket gör att min energi numera är minimal.
Jag klarar inte av småsaker längre och dessvärre inte bli ifrågasatt i sånt som jag redan övar på så mycket jag kan. Vill inte förklara. Vill att mina svar ska räcka.
Snart ger jag upp om jag inte kan få vara jag och ta saker och ting i min takt. I arbetet att försöka bli bättre och våga mer börjar göra mig sämre. Jag är trött mentalt. Värsta kommentarerna nån kan ge mig;
– du behöver utmana dig själv. Det är bra med utmaningar!
I sak håller jag med. Men blir det för mycket utmaningar under en lång tid skulle jag vilja säga att det då blir tvärtom. Det kan gå riktigt illa. Just nu vill jsg INTE ha utmaningar som är FÖR svåra. Jag vill ha dem i den mängd jag känner att jag mäktar med. Men tyvärr tycker inte samhället samma sak.
Jag behöver vila!
