Ångesten tar fart igen

[Blue Burojo]

Min coronaångest tar fart igen. Kommer fram att fler och fler runt mig och min familj är ovaccinerade och jag är rädd för att behöva arbeta nära någon ovaccinerad på universitetet. Jag vet att allergiker/astmatiker inte direkt räknas som en riskgrupp men är rädd att jag eller min syster ska få det, vi båda känner personer som är fullt friska och har blivit väldigt sjuka i Corona, och vi båda är astmatiker.

Vi vet såklart inte hur vår astma kan påverka oss i fall att vi blir sjuka men med min, i övrigt, jobbiga ångest triggar det här ännu mer.

Jag vill inte träffa folk utanför min cirkel men andra vill träffa mig och tycker att min ångest är överdriven. Det är svårt att balansera verkligheten just nu.

<3 förstår att det är jobbigt när folk i ens omgivning hanterar informationen och kunskapen kring coronaviruset så olika. Vissa utgår från att det är ofarligt och vaccinerar sig alltså inte. Andra personer tar vaccinet och är rädda för både viruset, men även för de här som är “orädda”? I min omgivning är folk högutbildade och därmed givetvis vaccinerade. Däremot dyker de ofta upp lite småsjuka vilket jag övh inte förstår eftersom jag är i riskgrupp. Har dock hittills inte blivit sjuk. På universitetet är det hopplöst, känner igen mig i det. Jag kör ansiktsmask där, verkar vara den enda på hela skolan, har på fullt allvar inte sett en enda person under hela terminen. I klassen är det minst en till två sjuka vid varje lektion.

Kör du munskydd? Rekommenderar det annars!

[Blue Burojo]

Jag använder inte munskydd på universitetet, mest för att jag blir så obekväm av alla blickar från de som inte verkar känna oro. Att andas i munskyddet påminner också lite om mina ångestattacker och astmaattacker så får typ lite panikkänsla av dem. Däremot använder jag alltid det på ex. kollektivtrafik och i mataffärer!

Är så svårt att förstå de som inte verkar ha respekt för ens oro eller liknande, om de inte respekterar själva viruset kan de väl respektera de runt om sig?

Ja verkligen! Förstår faktiskt inte heller varför det är så svårt för gemeneman att sätta på sig ett munskydd på t ex tunnelbanan?

[Blue Burojo]

Ja men eller hur!

Jag pendlar med tåg till universitetet och nu under vintern har flera tåg blivit inställda vilket gör nästa tåg extremt fullt och där använder nästan ingen munskydd heller? Det är väldigt triggande för ångesten att konstant riskera att bli smittad eller råka smitta någon annan ifall jag bär viruset utan att veta om det.

Förstår precis! När någon också hostar eller är snuvig (vilket ett par stycken i varje vagn sjukt nog är) så får man sådan ångest att man byter plats i tåget. Ibland har jag hoppat av tidigare och gått hem istället (det har då tagit några extra timmar). Ser framemot våren! Tycker det känns tryggare när det är varmare ute. Känner du också så? Låter hemskt också att personer i din omgivning inte respekterar att du är orolig och försöker själva hjälpa till att agera smittsäkert (t ex bara träffas utomhus).

[Blue Burojo]

Ja det känns mycket lättare när det är varmt. Speciellt eftersom den kalla och torra vinterluften gör en snorig och hostig så fort man går ut. Den här tiden är det så svårt att avgöra om man faktiskt är sjuk eller om det bara är vädret

[Blue Veqala]

Jag har med coronaångest. Men inte pga viruset. Säger inte att det inte finns. Men det är inte på långa vägar någon pestens tid vi lever i. Och dom flesta kommer inte dö eller bli svårt sjuka av det. Det jag är rädd för är människor som är så rädda att dom vill ha någon form av häxjakt på människor som är ovaccinerade. Oavsett anledning till varför dom är ovaccinerade. Jag är inte någon antivaxxer och jag vet att det finns många idioter både bland ovaccinerade och vaccinerade som är ute och inte är ett dugg försiktiga av sig. Det påverkar inte mig att man har massa begränsningar för folk till olika evenemang osv då det ändå inte är något jag orkat med eller intresserar mig för. Men jag är ändå emot det. För det börjar alltid med enstaka grejer. Sen utökas det till att begränsas mer och mer. Folk verkar inte lära sig nånting av historien. Jag har lidit i stort sett hela livet både fysiskt och psykiskt utan att få någon hjälp från något håll. Bara mig själv att luta mig mot. Men jag har kämpat på. Jag har aldrig krävt något av någon och det gör jag fortfarande inte. Jag gör vad jag kan för att överleva och klara mig själv. Jag är i princip en obefintlig risk för någon då jag bor långt ut i skogen och knappt träffar en människa. Att överleva är en kamp för mig varje dag. Och det är allt jag vill få göra. Jag vill få vara ifred och överleva den tiden jag har kvar. Jag vet att risken för biverkningar av vaccinen är liten. Men hur liten den risken än är så är det inte en risk jag är villig att ta. För skulle något hända har jag bara mig själv. Jag försöker odla min egen mat. Jag är rädd om naturen och sköter mig själv. Men på något vis är jag en dålig människa pga jag är ovaccinerad. Det spelar ingen roll om jag gjort gott hela livet och på riktigt är rädd om den här planeten. Jag väntar bara på den dagen jag inte kommer få handla mat längre pga jag är ovaccinerad.

Jag är inte rädd för att dö. Det ska jag ändå snart göra. Men jag vill iaf få dö på mina villkor. Och det som skrämmer mig nu är att jag inte kommer få göra det.