Jag vet inte ens vart jag ska börja, eller hur jag hamnade inne på detta forumet av desperation till att inte känna mig ensam mer. Ska verkligen försöka göra lång historia kort, jag brukade leva fruktansvärt kaotiskt förr i tiden, missbruk, våld etc. Vart jag vill komma med att berätta det är att jag trodde att när jag äntligen lämnade det livet bakom mig och började läka så skulle allting ta slut. Jag skulle bli bättre liksom. Jag hade en del psykoser och var fruktansvärt paranoid när jag blev ren, jag har även problematik med att uppleva lätt paranoia under stressade eller pressade situationer. Detta har ibland hindrat mig ifrån att gå ut förr i tiden, men jag har alltid levt ett liv där jag förr eller senare alltid blivit tvungen att lämna min lägenhet, för att handla, gå på möten och så vidare.
Sen kom covid, nånting jag aldrig kunde tro skulle förstöra såpass illa att jag inte hade en utväg mer. var gravid när covid kom, så i början hann inte mina tankar snurra såpass fort för att inse att detta skulle kunna sabotera för mig. Jag var i bebis bubblan, livet var underbart. Jag levde äntligen ett normalt fungerande liv med en bra vardag, bra rutiner. Jag var så lycklig. Har aldrig känt mig så trygg och varm hemma och i mig själv. Man var såklart orolig, slutade handla ute, beställde matvaror online, medicin, ja allting gjordes online och all beröm man fick för det boostade mitt råa ego så hårt. Det var som att alla andra enabled mitt undvikande beteende vilket matade fobin.
Tillslut kom jag till en punkt där jag aldrig lämnade mitt hem, jag är väldigt ensam, bröt av med alla vänner etc när jag lämnade mitt gamla liv bakom mig och jag är ensamstående med mitt barn, varit sedan början. Min familj har jag väldigt svajig kontakt med av olika anledningar. Jag var basically hemma dygnet runt hela tiden. Nu idag så kan jag inte ens gå ut för att slänga soppor, för att det känns som jag dör. Den onda cirkeln jag hamnat i gör att jag inte kan söka vård eller hjälp. Jag försöker via online möten osv men sen kommer det alltid till punkten att jag måste ut för att träffa läkare osv, och jag bara klarar inte av att göra det. Jag är fast i ett träsk där jag behöver hjälp och jag ser den, jag vet att den är där men jag kan inte ta den. Jag vet inte vad jag ska göra, känns som jag ruttnar här inne. Jag vill bara bryta cykeln, jag är så fruktansvärt rädd för människor i grupp och öppna platser så jag vet inte hur jag ska kunna lära känna nya människor. Om någon annan är med mig ute känns det okej, och många har sagt ”varför är det inte okej annars, ditt barn är ju med dig”. Men skräcken växer större då, tänk om något skulle hända mitt barn istället.
Jag känner mig så fast, och vissa vänner jag har online har jag försökt söka stöd av men blir ofta bemött av folk som verkligen inte förstår eller inte vet vad agorafobi är ens en gång. Min pappa har jag väldigt dysfunktionell kontakt med och hans familj och jag går inte så bra ihop, de träffar mitt barn ibland och de är ute osv så mitt barn får ju i alla fall ha lite socialt liv, men jag vill kunna ge mer. Det var inte såhär jag föreställde mig vårat liv och vi båda förtjänar bättre.
Vad ska jag göra ens, jag känner mig så dålig.
