Varför ska det vara så jobbigt att vara vuxen så man får ångest.

[Blue Gupane]

Jag vill blir 15 igen det var på riktigt den bästa tiden i mitt liv jag mådde bra nästan hela tiden. Hade inga problem alls. Trivs så himla bra i min klass och skola. För första gången sen jag började skolan så bläv jag inte mobbad eller retad av någon på skolan. Ok nu blir inte mobbad men jag har andra problem. Allt ansvar men ska ta. Räkningar som ska betalas, mat men ska laga, städa och andra saker som man behöver göra för att få ett fungerande liv. Och så var det där med Försäkringskassan som är helt jävla duma i huvudet. Det fattar inte att det inte finns ett jobb som arbetsförmedlingen kan ge mig som är tillräckligt anpassat för mig. Jag vill bara få sjukersättning så jag kan komma tillbacka till daglig verksamhet igen.

Oh, i know what you mean.. De unga åren där man fick leva och slapp vardagsbestyren som suger musten ur en, kanske?

Jag tror på riktigt att vi människor verkligen kan vara flockdjur och “ska ha” olika roller i ett typ kollektiv? Alltså att vissa kanske tycker om att betala räkningar, administration, medan andra kanske har som hobby att laga mat, och så den tredje kanske är väldigt social och tycker om att skapa en god stämning? Osv.

Har du någon sån grej att det finns något i vardagen och om du hade levt i grupp där du hade fått blomstra och känt näring av att göra just den grejen/sysslan?

Försöker mest säga att det kanske är fullt naturligt för alla människor – vuxna som barn – att tappa orken och lusten att tvingas göra sånt man inte vill? Att ha många rutiner i sin vardag man egentligen inte alls borde klara av ensam?

Det är ju helt knasigt att singelhushållen gör dessa grejer ensamma, vilket slöseri på resurser att “alla” gör samma sak, istället för att man hjälps åt istället? <3

Alla poeter som behöver diska istället för att tillbringa det på underbar konst andra kan få njuta av mm.