Var det enbart tvångstankar jag hade?

När jag var tonåring så hade jag hemska tvångstankar/ocd. Fick dom bara sådär. Jag skulle räkna allt jag gjorde, ha alla saker på samma ställe, göra om alla saker jag gjorde 12-24 ggr och ibland fick jag börja om, för jag “räknade fel”. Jag fick upprepa allt, och då menar jag verkligen Allt till slut. Det kunde vara att jag skulle blinka med ögonen, svälja, röra väggen, röra bordet, vända mig om, sätta mig upp, allt. Jag var som en fånge i ångesten. Jag kunde inte göra någonting. Det tog flera timmar för mig att komma ur sängen ens. Samma sak med att duscha och allt. Jag orkade ingenting till slut. Låg bara och kollade in i väggen, rörde inte på mig för då var jag tvungen att göra tvång igen. Så det var bäst att inte göra något istället. Jag slutade äta och dricka. Mamma fick till slut panik och ringde bup akut, för jag hade inte ätit eller druckit på 2 dagar. Sprang ut bakom huset och kissade i gräset i ren panik. Men ibland hann jag inte ens det, utan kissade på mig för jag hade så mycket tvång att göra först innan jag ens kunde öppna dörren eller nånting. Sen kunde jag inte byta byxor heller, så jag fick ha dom på mig. Kisset torkade in till och med. Hade inte duschat på en månad. Var så ledsen och hade självmordstankar. Mamma bytte till slut byxor på mig. För jag kunde inte det själv. Kom iallafall in till bup till slut där jag fick duscha och äta pizza. Det var så skönt. Och pizzan var jättegod vet jag.

Nu, sådär 10 år senare är jag fortfarande orolig för vad som egentligen hände. Varför jag blev sån, bara sådär? Det känns ju som det nästan var psykotiskt. Mamma sa att hon inte fick kontakt med mig ens ibland. Jag var så inne i tvången. Stod tex och ryckte i garderobsdörren öppnade stängde den i någon timme innan jag kunde hämta nåt ur den. Jag fastnade liksom i det. Stod och skrek och grät för jag inte ville göra det. Tände och släckte lampan massor med ggr med.

jag har fortfarande lite tvång kvar, men inte så. Det gör mig också rädd. Jag vill inte ha tvång mer. Jag är även rädd för att bli sån igen.

Hur tänker ni om detta?
Någon annan som hört något om någon som varit likadan? Eller vet något om någon som varit det?
Har pratat med experter men ingen lyssnar eller verkar bry sig. De tycker bara jag inte ska tänka på det längre. Men det är inte så lätt. Känner mig så ensam. BUP sa att de aldrig sett någon med så mycket tvång innan. 2 experter som jag pratat med säger också att det är ovanligt.

Känns som jag aldrig kommer få veta vad som det egentligen berodde på. Men det värsta är väl att ingen verkar direkt bry sig. Känner mig så ensam.

Hmm nog verkade det som du hade tvång. Speciellt som du beskriver din ångest oxå. Du verkar fortfarande ha en del tvångstankar kvar – vilket jag har förstått är ganska vanligt när man har haft kraftig OCD som jag tror tillståndet heter

Jag undrar fick du någon hjälp med hur du skulle hantera dina tvång när du var på BUP? Har du fått lära dig några knep eller blivit exponerad för att motstå dina tvång? Någon hjälp för din ångest?

Jag kan bli lite frustrerad över om det bemötande du fått när du försökt lära dig mer om hur du själv fungerar genom att tänka på om ditt tidigare beteende varit tvångstankar… det är tråkigt men kanske har själva funderandet du har runt ditt tidigare liv blivit din nya tvångstanke – ett extremt behov av att behöva förstå det som händer för att du har ångest för att det ska hända igen. Kan det vara så?

Har du någon kontakt med en psykiatrisk mottagning eller samtalskontakt/KBT – terapeut just nu?