Hem > Forum > Ångest > Vågor som spolar bort livet

Vågor som spolar bort livet

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Trådstartaren

    Livet rinner genom fingrarna

    Det brusar och flyter

    Jag försöker greppa men det är som spåren i sanden de löses upp

    Jag försöker att inte bli rädd

    Att envist säga till

    Ångest är en normal reaktion

    Inget som jag behöver bry mig om

    Men när jag tappar andan

    Så kommer panik

    Snälla låt detta vara över hur länge ska mardrömmen fortsätta??

    Livet rinner genom fingrarna Det brusar och flyter Jag försöker greppa men det är som spåren i sanden de löses upp Jag försöker att inte bli rädd Att envist säga till Ångest är en normal reaktion Inget som jag behöver bry mig om Men när jag tappar andan Så kommer panik Snälla låt detta vara över hur länge ska mardrömmen fortsätta??

    God Onsdags e.m. här på Mind Forumet.

    * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

    * Hör att Du mår jättedåligt och behöver hjälp och undrar om Du har någon form av vårdkontakter så som t.ex. psykolog eller en psykiatrisk sjuksköterska eller läkare som Du ev. pratar med?

    * Om Du inte har det så skulle jag rekommendera dig att prova / testa att bli patient hos en Öppenvårdsmottagning, vuxen inom Psykiatrivården i ditt län och hemkommun eller grannkommun.

    * Har Du några vänner eller nära vänner som Du kan prata om ditt mående ?

    * Har Du några släktingar eller anhöriga som Du kan vända dig till och prata ut, ”lufta lungorna” en form av prat-ventil om din hälsa / ditt mående osv?

    Om Du vill prata ut med någon så ställer jag upp mer än gärna här på Mind Forumet…

    Var rädd om dig och ta hand om dig också…

    Kramar…

    På återseende…

    Trådstartaren

    Jag har hjälp men jag mår dåligt ändå . Oftast blir det bara stöd i stunden  inte en hjälp av hela problemet. Jag vill bara bli frisk  Livet sliter ut mig

    Trådstartaren

    Livet vassa hörn nötter ner mig

    Allt ställa på ända

    Livet blir ovisst och konstigt

    Orkar inte kämpa mer

    Orkar inte vänta på att livet ska få börja

    Önskar hett att det var slut att det fanns ett accepterat slut på mardrömmen

    Det är aldrig nog aldrig tillröckligt

    Alltid är det fel på något

    Jag duger inte

    Jag är fel

    Man säger ofta att jag inte förstår

    Och det är ok att sätta sig på mig

    Mitt ord är inte värt något

    Hatar hatar hatar

    Jag önskar oxå att det fanns ett acceptabelt slut på mardrömmen …mår illa av förlamande ensamhet och längtan att höra till någon enda människa. Får oxå höra att jag inte förstår.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.