Tips självmordstankar

Jag har bokat torsdag som sista dag i kalendern. Passar bra i logistiken med barn och tjänsteresor osv. Jag är så sjukt less på att vara en förlorare som aldrig lyckas komma på fötter. I över 30 år har jag avskytt mig själv och tragglat på Carema och hjärnhälsor och andra experimentella börsklipp. Tycker jag borde fått hjälp tillräckligt men jag får det inte att funka. Har gått på Cipralex som visserligen fungerade men fick bieffekter som verkligen gav mig anledning att kolla in i hagelbössan ett par gånger extra.

Jag har ta mig fan bevis på att jag inte går att lagas och det enda som känns behagligt nu är att få lämna in, checka ut, somna för gott. Problemet är barnen men jag är övertygad om att min fru hittar någon bättre när hon sörjt klart. Tror att barn gör som man gör, inte som den teater man spelar.

Råkade se en glimt av en positiv självbild i helgen och tänkte höra om ni som kommit någonstans i utvecklingen lyckats hitta nåt knep för att komma över dödslängtan?

Glimten jag såg var en man jag under vissa omständigheter lyckas vara, en trevlig typ med mycket humor och empati. Der skulle ju onekligen vara empatiskt att fortsätta leva för barnens skull. Balansen är svår, ångesten trycker luften ur mig och framtiden är kolsvart liksom minnena. Jag vet att jag skulle vara ett egoistiskt svin som lämnade deras sida med en sten av granit i höstregnet men satan vad jag är less på att äta frukost gråtandes, inte kunna andas, hjärtklappning, tvivel, ånger för minsts lilla… Det funkar fan inte.

Har ni nåt tips så säg. Jag är klar med den fantastiska svenska-modellen-psykvården så jag frågar de erfarna. Hur gjorde ni?

[Indigo Qugimo]

Hej

Jag har varit precis där du är nu.Köpte en slang som passade till avgasröret på bilen och körde till en avlägsen plats.Jag hade gett upp och tyckte precis som du att det fick vara nog…..Men när jag satt där och väntade på att avgaserna skulle fylla bilen,så frågade jag mej plötsligt “Vad fan är det jag håller på med?”Jag insåg plötsligt att jag inte skulle straffa nån annan än mej själv och jag ville inte erkänna mej besegrad av livet.Även om jag inte hade så mycket att leva för,som du verkar ha.Ingen fru och inga barn,så bestämde jag mej ändå för att ta en dag i taget.Vänta och se vad som hände och försöka göra det bästa av mitt liv,för det tyckte jag ändå att jag var värd.Och det har fungerat för mej.Nu har väl mitt liv inte varit nåt att skriva nån roman om,men det har väl varit ok ändå och jag har tränat mej på att värdesätta de små sakerna,för i slutändan så är det oftast de man värdesätter.En god middag,en fika och en pratstund med en vän,eller kanske att bara att sitta i sin favorit fotölj och läsa en bok eller sitta vid en bäck och höra vattnet porla.De korta ögonblick av stillhet,som man ändå kan hitta i vårt stressade sätt att leva.Så det är väl mitt enda råd:Vänta och se vad som händer.Det kan vara värt att fundera på det en dag till eller ännu hellre ett år till.Vi vet ju inget om vad som händer i morgon……………

[Red Vyhodo]

Ser du fortfarande glimtar av dig själv, den du vill vara, finns väl allt hopp om att det kan bli bättre igen. Som vuxen kan jag inte säga att allt kommer bli bra, men jag tror stenhårt på att om det inte alltid varit så här behöver det inte alltid vara så här.

Jag frågade själv om tips i en amerikansk Facebook-grupp för tips att komma över ångest och ptsd och fick tips om mindfulness, andningsövningar och meditation. Jag vet ju inget om dig och om du tror på sådant, men det skadar ju aldrig att testa ett tag? Finns gott om appar som påstår sig hjälpa med liknande.

Ge inte upp hoppet! Jag hoppas att du hittar en lösning som kan fungera för dig. Ta hand om dig.

Tack.

Lustigt att ni båda kommer in på mindfullness. Har varit stressad så länge att jag glömt bort allt omkring mig. Träffade nyss en vän och snackade lite ytligt. ”Fångade” kvällen och det känns ok för tillfället. Hjärtklappningen är jag van med men ångesten, som nu inte är på besök har jag aldrig vant mig med.

Tack för tipsen. Jag har pysslat lite med mindfullness men jag glömmer när jag är i botten. Ska försöka njuta av kaffet i morgon bitti, morgondimman osv.

tack igne

Anonym skrev:

Jag har bokat torsdag som sista dag i kalendern. Passar bra i logistiken med barn och tjänsteresor osv. Jag är så sjukt less på att vara en förlorare som aldrig lyckas komma på fötter. I över 30 år har jag avskytt mig själv och tragglat på Carema och hjärnhälsor och andra experimentella börsklipp. Tycker jag borde fått hjälp tillräckligt men jag får det inte att funka. Har gått på Cipralex som visserligen fungerade men fick bieffekter som verkligen gav mig anledning att kolla in i hagelbössan ett par gånger extra. Jag har ta mig fan bevis på att jag inte går att lagas och det enda som känns behagligt nu är att få lämna in, checka ut, somna för gott. Problemet är barnen men jag är övertygad om att min fru hittar någon bättre när hon sörjt klart. Tror att barn gör som man gör, inte som den teater man spelar. Råkade se en glimt av en positiv självbild i helgen och tänkte höra om ni som kommit någonstans i utvecklingen lyckats hitta nåt knep för att komma över dödslängtan? Glimten jag såg var en man jag under vissa omständigheter lyckas vara, en trevlig typ med mycket humor och empati. Der skulle ju onekligen vara empatiskt att fortsätta leva för barnens skull. Balansen är svår, ångesten trycker luften ur mig och framtiden är kolsvart liksom minnena. Jag vet att jag skulle vara ett egoistiskt svin som lämnade deras sida med en sten av granit i höstregnet men satan vad jag är less på att äta frukost gråtandes, inte kunna andas, hjärtklappning, tvivel, ånger för minsts lilla… Det funkar fan inte. Har ni nåt tips så säg. Jag är klar med den fantastiska svenska-modellen-psykvården så jag frågar de erfarna. Hur gjorde ni?

 

Hej,

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, dock är jag 36 årig kvinna utan barn. Jag har alltid tänkt att barn håller en från att kasta in handduken, att man alltid har sina barn att leva för..? Jag kanske är naiv i den tron.

Medicinerar du nu? Jag klarar tyvärr inte heller min vardag utan SSRI. Ibland även Elvanse.  Jag sätter mitt eget hopp till en psykiatriker jag ännu ej träffat…. kram

Barn ökar bara ångesten i mitt fall. Känner oftast att jag är en värdelös som förälder då jag är handlingsförlamad av ångest men samtidigt försöker hålla skenet uppe. En rätt dålig teater blir det och det är bara en tidsfråga innan jag blir genomskådad. Tror redan sonen fattat läget.

Skaffa inte barn för att må bra, skaffa barn för att du vet att du är en bra förälder är mitt tips.

Åt ssri några år men bieffekterna höll på att göra mig till enuck bokstavligt talat.

Vad är Elvanse?

 

Pratade med 90101 igår.

Fick upp mig på ytan lite. Jag känner inte att jag kan prata om det här med vänner riktigt. Det blir för tungt och sedan har man en historia med dem som man skäms över och inte vill bli påmind om när det blir ljusare tider. Att prata med någon anonym som har lite koll funkar ibland. Tack!

 

Hur går det undrar jag ser att de en gammal tråd. Känner igen mig i mycket att man får dåligt samvete genom barnen, frun orkar jag inte få dåligt samvete för längre har alltid satt andra före, nu när man är lite självisk o köper saker man vill ha får man skit för det men orkar inte bry mig längre de håller mig flytande

Anonym skrev:

Hur går det undrar jag ser att de en gammal tråd. Känner igen mig i mycket att man får dåligt samvete genom barnen, frun orkar jag inte få dåligt samvete för längre har alltid satt andra före, nu när man är lite självisk o köper saker man vill ha får man skit för det men orkar inte bry mig längre de håller mig flytande

Det går mycket bättre. Tack vare Venfalaxin (tror jag det heter) så slipper jag ångesten. Fattade inte att ångesten var så stark. Den lamslog mig totalt och tog allt syre ur mina andetag bokstavligen. Jag låg och flåsade på nätterna för att få syre, kändes som jag skulle svimma eller dö av syrebrist. Ganska omysigt faktiskt.
Nu väntar två nya jobb på mig och det ser ljust ut framöver. Ekonomi är trygghet och är en viktig komponent på resan mot ljuset.
det var fler komponenter som felade som reducerats eller raderats via konfrontation eller tex avslöjandet av en illusion jag drog på mig och höll vid liv.

Var rädd för psykofarmaka pga tidigare biverkningar från Cipralex eller nån av de andra med samma verksamma ämne.
Googla ”peni plastica” så fattar ni.
Som tur var försvann bieffekten efter ett år utan piller och det var en jäkla tur det…

 

gott nytt år på er