Tål inte stress

klarar just nu inte nån typ av stress. Har ett heltidsjobb, 2 småbarn och en fru inom vården också, som gör att vi har en gemensam helg på en 6 veckorsperiod. Så oftast jobbar man eller är ensam med barnen. Får starka ångestattacker, inget tålamod, blir ledsen, stressad. Har börjat prova att ta valentina forte (receptfritt) men känns inte som det hjälper. Har gått på kbt men har ingen kontakt med vården nu. Dags att söka hjälp igen för jag orkar inget mer. Får ingen hjälp av anhöriga förutom min fru men vi har inte mycket ledig tid ihop som sagt.

Usch det är verkligen inte bra – jag blev utbränd när jag arbetade som USKa inom geriatriken och hade samma situation hemma hos mina föräldrar. Du måste verkligen söka hjälp så du inte hamnar i samma skit som jag.

Efter 6 år i dimman bestämde jag mig för att byta yrke och det var en stor förbättring i mitt liv. Kan det vara en lösning för dig att byta yrke eller tjänst?

Just nu har jag ett jobb inom vården som jag trivs med, (inom psyk ironiskt nog) Bra jobbtider o så man kan inte få de så mycket bättre inom vården men frun har ju alla tider som finns. Skulle nog hjälpa om båda jobbade mer normala tider. Ja kbt har jag gjort som sagt, så skulle behöva någon annan hjälp nu, ibland skulle man bara vilja droga ner sig men skulle inte funka på jobbet, då man kör bil dagligen. En psykolog kanske man skulle behöva.

Är utbildad uska sen 2 år tebax, de var ju nu man skulle börja leva livet, spara till eget boende etc, känns tungt o börja tänka på att studera igen när man nu har börjat betala tillbaka studieskulderna och så, men har funderat att gå ner i tid ifall jag går helt in i väggen, känns som man är där snart.

Anonym skrev:

Är utbildad uska sen 2 år tebax, de var ju nu man skulle börja leva livet, spara till eget boende etc, känns tungt o börja tänka på att studera igen när man nu har börjat betala tillbaka studieskulderna och så, men har funderat att gå ner i tid ifall jag går helt in i väggen, känns som man är där snart.

Verkar som du hittat rätt jobb men kan inte din sambo söka ett jobb med bättre arbetstider?

Är det inte så att man söker sig dit man känner att man kan sätta sig in i ? Dessutom bränner folk ut sig i alla former av jobb – det gäller att förhindra att det sker och du verkar vara medveten om situationen.

Vad hindrar dig att söka kontakt med en psykolog?

Vi har diskuterat det och hon är villig att byta om det skulle behövas även fast hon trivs väldigt bra. När jag sökte hjälp på vårdcentralen fick jag prata med en kurator med nån slags kbtliknande behandling, tyckte det var bra då kostade 200 kr per gång, psykologer är ju så dyra. Men har insett det nu att jag behöver nåt annat. Det är väl dax och söka hjälp igen.

Anonym skrev:

Vi har diskuterat det och hon är villig att byta om det skulle behövas även fast hon trivs väldigt bra. När jag sökte hjälp på vårdcentralen fick jag prata med en kurator med nån slags kbtliknande behandling, tyckte det var bra då kostade 200 kr per gång, psykologer är ju så dyra. Men har insett det nu att jag behöver nåt annat. Det är väl dax och söka hjälp igen.

Ja det låter förståndigt och jag håller med dig psykologer är jättedyra. Förstår jag dig rätt att du tror att du behöver samtal med psykolog och har inte pengar tillräckligt under en lång period.

Men du måste göra en plan för att förändra situationen eller lämna den för att kunna förhindra att du blir ordentligt sjuk. Men som sagt du verkar själv förstå att du behöver någon att bolla med.

 

Råd har jag väl man blir väl bara lite snål. Ja jag känner att kbt fokuserar bara på nuet och det blev till slut samma diskussioner. Man fick inte gräva djupare tillbaka i tiden(barndomen, tonåren) vilket kanske behövs för att se helheten. Jag får kolla upp alternativen för så här kan man ju inte gå runt och må. Har en viss social fobi oxå eller när man bara vill försvinna från omgivningen och vara ifred. Har alltid varit den där lugna personen i större grupper. Vilket kan bli jobbigt på arbetsplatsen ibland oxå, ibland blir man så himla frustrerad,  tänker vad är det för fel på mig. Får skuldkänslor gentemot barnen när man mår dåligt, vill ju vara en bra förebild för dom😣

Hmm är det inte det som är det stora med livet att vi är olika – variation i temperament måste vara en tillgång i ditt jobb. Olika människor behöver ju olika typer av stöd och alla klickar inte med alla som du själv vet.

Varför skulle du inte vara en bra förebild bara för du mår dåligt? Du lär dina barn att förstå sig på människor på ett djupare plan än den ytliga sidan av livet

Tack för feedback, skönt att skriva av sig. Ja livet går upp och ner som sagt men önskar att denna ångest kunde försvinna ur min kropp, den bara förstör.

Anonym skrev:

Tack för feedback, skönt att skriva av sig. Ja livet går upp och ner som sagt men önskar att denna ångest kunde försvinna ur min kropp, den bara förstör.

Ja ångest kan förlama men det kan oxå vara en positiv drivkraft att få saker gjorda på ett bättre sätt.

Vad tror du om tanken att ångest kanske inte har något med ens barndom (jag vet att många skaffat sig ångest för olika situationer och hur de blivit behandlade som barn men lek med tanken) – kan du ha ångest bara för att din hjärna går i högvarv – dvs att ångest är bara en signal på att du TROR att du inte gör tillräckligt?

 

Vet ju inte själv kan bara Spekulera. Men varför klarar så många andra alla bitar galant och inte jag? Blir Ju så man tänker, vad är det för fel på mig? Mitt huvud går absolut på högvarv just nu så är det ju. Men det finns tyvärr inte mycket tid o varva ner på som livet ser ut nu. Man försöker vara den där duktiga för familjens skull, vill inte göra dom besvikna, medans det är kaos inombords.