Stor ångest

hejsan. Jag är en 23 årig tjej som sedan jag varit barn varit väldigt ängslig och orolig av mig. På senare år har jag fått depprission, ångest/oro och panikångest.

Min panik  och ångest kommer främst när jag ej är hemma och kan känna den tryggheten.

Nu har jag för snart 1 vecka sedan flyttat. Denna veckan har varit hemsk. Har sån stark ångest att jag blir rädd. Rädd för att den aldrig ska sluta. Konstant spänd och tryck över bröstet och kan inte fokusera på npgot förutom min ångest. Jag blir galen snart och rädd att tappa kontrollen över mig själv.

Kan inte sova, kan inte äta, är helt borta på jobbet och näst intill ej kördugliga pga ångesten.

Min kära pappa tog semester och har nu varit hos mig denna veckan men på måndag måste han tillbaka till jobbet så måste då klara mig själv. De stressar mig otroligt mycket då jag ej känner mig ”hemma” i mitt nya hem och inte har tryggheten där. Utan min trygghet just nu är min pappa. Men då han jobbar natt så kommer han ej kunna sova kvar hos mig.

Vad i hela friden ska jag ta mig till????, känner i stort sett ingen i staden jag bor i så ingen kan komma över heller.  Jag går sönder snart klarar ej av detta. Behöver få prata av mig men ingen kan på natten när de behövs.

någon där ute som kan hjälpa mig. Vad ska jag göra????

[Green Dyjyse]

På sätt och vis är det bra att du blir ”tvungen” att vara själv i nya boendet. Det är nog inte bra att du blir för beroende av att din pappa bor där med dig, även om det känns hemskt. Och jag känner igen mig i mycket av det du skriver, så jag vet hur svårt och hemskt det är att gå emot sin ångest.

Vad är anledningen till att du flyttat? Finns det chans att du kan träffa nya vänner och kanske prata om detta?

Anledningen till att jag flyttade var för att min förra lgh var otroligt lyhörd. Kunde höra precis vad min granne sa mör hon pratade, bodde även mitt på torget så de var liksom aldrig en lugn stund dag som natt vilket stressade mig väldigt mycket. Bodde även väldigt litet så ville ha större.

Skulle jätte gärna vilja ha vänner i min stad men har aå svårt för att träffa nya personer. Blir liksom stum och vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska bete mig.

Är lite bekant med en tjej på min nuvarande gata och jag trodde att vi skulle umgås lite iaf men har inte hört av henne sen jag flyttade och vågar själv inte höra av mig då jag känner mig för på och jobbig.

 

Har vänner jag kan prata med detta om men ingen av dom lever själv med psykisk ohälsa så dom förstår liksom inte hur de är och vad jag går igenom. Så väljer oftast att inte ta upp de då jag även där känner mig jobbig som helatiden mår dåligt och inte är nå rolig längre. De svårt tyvärr.