Jag känner med dig…det är svårt..känns som om ingen annan förstår hur man känner. Världen fortsätter snurra och livet för alla andra går vidare medan man själv står kvar på samma tid och plats. Jag kämpar själv varje minut, timme och dag. Men när jag tittar bakåt så har jag slutat med att slösa energi och tid på att låtsas att allt är bra. Eller liten gnutta bättre som omgivningen förväntar sig av mig. Jag har dåliga och sämre dagar. När det är som svartast tar jag 5 min i taget. Jag låter känslorna komma, jag har accepterat de och jag försöker också ta den hjälp som erbjuds. Medicin, ångestdämpande, sovtabletter mm. Jag är ännu inte där att jag själv undersöker vilken behandling som är bäst för mig utan förlitar mig helt och hållet på läkarna. Jag har kapitulerat, jag reder det inte själv nu…Dessa ord kanske är helt oviktiga för dig men jag hoppas att du åtminstone kan känna att du inte är ensam.