Social ångest tar livet av mig

Kommer jag må såhär för evigt? Kommer ångesten, stressen, rädslan och hopplösheten alltid finnas kvar i mitt liv? Det känns så iallafall. Jag lämnar knappt lägenheten längre. Jag sitter ensam hela dagarna, jag tar ut hunden när jag antar att det är som minst människor ute och då tar jag ändå oftast skogspromenader för att slippa stöta på någon.
För nästan exakt 3 år sen tog jag studenten. Jag var inskriven i ca 1 år innan det kom fram att jag hade social ångest. Under det året fick jag många chanser, men min ångest satte alltid stopp för dom. Jag undvek ett flertal möten pågrund av min ångest. Jag lät flera samtal ringa utan att jag svarade. Hur många av dom samtalen kunde varit en jobbmöjlighet? Dom få interjuverna jag fick gick sällan bra. Jag var tyst och hörde knappt vad dom sa pågrund av ångesten. Hur ska man höra något över hjärtat som bankar och svetten som man garanterat vet rinner så att dom ser? Första jobbchansen jag faktiskt fick klarade jag bara av en dag på. Sen klarade jag inte av att gå tillbaka. Jag kände mig som ett totalt misslyckande. Jag skyllde på magsjuka och sen såg dom mig aldrig igen. Efter många om och men så fick jag träffa en arbetspsykolog på arbetsförmedlingen. Det var då jag hörde någon säga det för första gången. Du har antagligen social ångest. Jag hade misstänkt det förut, jag hade läst på. Men jag trodde det alltid. Hur ska någon så värdelös som jag, någon som aldrig har rätt kunna veta något sånt? Men hon sa det och jag fick då hjälp att få kontakt med en psykolog. Jag gick dit 2 gånger. Sen krockade de tredje mötet med psykologen med ett möte på arbetsförmedlingen. Jag valde arbetsförmedlingen och vågade aldrig ringa till psykologen och avboka. Sen kändes det omöjligt att boka en ny tid, så det var det.
Tillsist, efter ett år på arbetsförmedlingen fick jag en chans. Samhall. Jag skulle få anställning i ett år. Dom visste om mina problem och dom skulle hjälpa mig! Det lät fantastiskt och för första gången kändes det som att det kanske skulle lösa sig! Men jag hade fel.
Första stället jag hamnade på klarade jag av att stanna på i ett par månader bara. Jag städade en butik vilket var jobbigt, men jag klarade av det. Jag kämpade igenom ångesten för jag hade hopp om att det skulle gå bra. För mina chefer skulle ju hjälpa mig! Men jag hade återigen fel. Kollegan jag jobbade med klagade alltid på mig. Sa att jag gjorde fel, jag var värdelös och så vidare. Tillsist bröt jag ihop totalt och min mamma fick hjälpa mig att ringa min chef och förklara vilket ledde till att jag fick komma på ett möte med min chef. Hela det mötet kändes det som att min chef skrattade åt mig för att jag inte klarade av det. Det kom fram att kvinnan jag hade jobbat med i den butiken hade fått klagomål förr, men hon fick stanna där och jag skulle bli omplacerad. Redan dagen efter mötte jag upp min andra chef för att besöka det nya stället. Den chefen hade jag aldrig träffat förut. Ny chef, nytt ställe, nya kollegor och massa nya folk på den nya platsen. Det vart nästan för mycket för mig, men jag lyckades ta mig igenom det och det var bestämt. Jag skulle börja där nästa dag. Men så vart det aldrig, jag sjukanmälde mig resten av veckan, jag klarade inte ens av att gå ur sängen den morgonen. Ångesten var för stark. Måndagen därpå var hemsk. Jag ville inte. Men tillslut tog jag mig till den nya arbetsklassen. Ett kontor där det jobbade 200 människor och jag hade fyra nya kollegor. Jag ska inte ljuga, det tog tid men tillslut så började jag verkligen trivas där. Det tack vare att jag hade underbara kollegor. Dom visste ingenting om mina problem men dom tog hand om mig. Men det vart sämre, en av de fyra kollegorna hade hittat ett nytt jobb och skulle sluta. Så jag skulle ta över hans jobb. En hel våning på det gigantiska kontoret. Jag försökte förklara flertal gånger till mina chefer att jag inte klarade av att gå och damma och dammsuga osv bland hundratals personer medans dom satt och jobbade, att jag inte var redo för det. Jag hade precis börjat klara av att städa där under lunchtid, när det fortfarande satt en mindre skala människor där. Men dom vägrade lyssna. Sen gick det bara nerför, jag försökte verkligen göra mitt jobb, men det gick inte och jag började må sämre igen. Mina chefer klagade jämt och ständigt på mig för att jag inte gjorde jobbet och jag försökte förklara, för dom skulle ju veta, dom skulle hjälpa mig, eller?
Under sista månaden på Samhall så försökte dom hjälpa mig att få ett jobb. Det var en del av avtalet eller något. Min chef tog med mig till ett café där jag kunde få jobb. Ett väldigt populärt café där det var massa folk, stress och kaos. Jag insåg ganska snart att det skulle bli för mycket för mig. Påväg därifrån sa jag det till min chef, att jag inte trodde jag skulle klara av det, att det var för mycket folk. Min chef kollade på mig och sa “ibland måste man bara, du kan inte hålla på såhär för evigt” Det gjorde så in i helvetes ont att höra. Jag “håller inte på såhär”. Jag vill inte vara såhär, jag vill vara en normal människa men jag kan inte, jag vet inte hur. Besöket på cafét var ca en vecka innan min anställning på samhall gick ut, jag gick aldrig tillbaka. Hennes ord hade slagit in mig i väggen. Dagen jag skulle sluta fick jag ett sms från mina chefer där dom önskade mig lycka till och det var de. Nu har det gått ett år ungefär och jag är på samma ställe där jag var då. Jag försöker söka jobb, men att bara kolla på en jobbannons ger mig en klump i magen. Jag gråter tills jag somnar och jag vaknar i panik. Jag är ingen människa längre. Jag är ett skal av en människa som är fullt av rädsla, sorg, stress och ångest.

Hemskt att höra chefer som inte tar hänsyn till individer, möjligt att dem inte är vana vid personer med social ångest och därför inte vet hur dem ska hantera situationen. Jag blev uppsagd på min provanställning för jag inte kunde vara så aktiv under möten på grund av min rädsla. Jag blev alltid svettig och kände hur hjärtat pumpade oavsett vikten av mötet och jag kunde inte få fram många oavsett hur mycket jag ville det, min kropp låste sig bara. Förstår verkligen att få höra “håller på såhär” måste vara en riktigt mardröm för dig. Har alltid fått höra att jag är konstig och onaturligt blyg / tyst under hela mitt liv och varje gång hugger det till i bröstet för det är inte vem jag är som person utan ett problem jag har. Hatar också att titta på jobbannonser för jag vet att även om jag kommer till intervju så kommer ingen att tro jag kan bidra med något med min “låga profil”. Relaterar mycket med delar av vad du skrivit och hoppas verkligen du kommer hitta ett ställe som får dig att klara av dagarna och må helt okej efteråt. Vet att det finns många fina ställen med fina människor som förstår att alla människor är olika och har olika behov för att må bra.

Jag tycker att du skall ta kontakt med arbetsförmedlingen igen, koppla dem till behandlande läkare ( om du har någon, om inte skaffa det) så får de försöka hitta en arbetsplats där du kan arbetsträna i en miljö där du känner dig trygg och där du kan utveckla en tolerans mot sociala situationer i DIN egen takt. Du skrev ju att du till slut fann jobbet ok, när du hade bra arbetskamrater = trygghet.

Du har den rättigheten,  de måste hjälpa dig.

Funkar inte första arbetsplatsen så sök en ny, du kommer att bli bra.