Skadad och inte trodd

Usch, vad hemskt att inte bli trodd. Har också varit med om det, fast av andra skäl, och bröt samman totalt av det. Om man anförtror sig något till någon vill man ju att den personen lyssnar och tar det på allvar snarare än att genast avfärda det. För även om man emellanåt har vanföreställningar och psykoser så betyder det ju inte att allt man säger är falskt. Från det du berättar tidigare verkar du ha vuxit upp i en ganska dysfunktionell miljö. Jag kan tänka mig att det har sätt sina spår. Jag tror att man får försöka bekräfta sig själv lite extra när sådant här händer och ta hand om sig själv och sina känslor lite extra. Kanske vill man skriva av sig, titta på en film eller springa en joggingrunda. Eller något annat. Vi är alla olika men försök hitta något som i alla fall i teorin kan få dig att må bättre och gör just det.

<3 Så bedrövligt. Det är verkligen allvarligt det du beskriver – om att det inte alltid alls är så enkelt att få förståelse. Inte ens från utbildad sjukvårdspersonal. Säger ju något om den låga kunskapsnivån fortfarande.

I många fall verkar det ju finnas en viss generell förväntan på hur någon ska reagera på trauma för att bli tagen på allvar. Om man inte passar in i den bilden eller hanterar dessa känslor på sätt som andra finner obegripliga på något sätt, verkar man ju lätt kunna hamna exakt där att bli missförstådd och ibland till och med ifrågasatt om man ens är ärlig och trovärdig i det man berättar om. Finns så många förutfattade meningar om hur offer ”ska vara” i samhällets ögon fortfarande. Såsom att man ska vara svag, tyst och kanske till och med passiv i sitt lidande. Det brukar ju benämnas som det idealistiska offret.

När människor bär på svåra erfarenheter och reagerar på andra sätt, såsom ilska, självdestruktivitet eller andra ”icke-idealistiska” sätt för att hantera sina känslor, kan det vara oerhört lätt för andra att döma en istället för att försöka förstå den underliggande smärtan eller reaktionen. Relaterar också till det du skriver även om ingen anklagat mig för att ha hallucinationer så har jag ibland träffat på folk som verkar skeptiska till att man faktiskt har råkat ut för vidrigheter. De tycker väl att det är så grovt att de inte klarar av att ta in det eller nåt. Eller så tycker de det är helt absurt att man är så funktionell med tanke på allt att de av den anledningen avfärdar de stora penseldragen. Jag vet inte.

Men trauman är ju hur som helst knappast är en enhetlig upplevelse. Smärtan är individuell och människor behöver ju bli erkända och stöttade oavsett hur de hanterar sina trauman. Det handlar ju inte om att passa in i ett specifikt mönster – det handlar om att få hjälp att förstå sin egen historia och att få stöd i sin unika läkningsprocess ju.

*det ideala offret

shit du är grym grön fläder, du har så ”spot on” tankar!

jag håller med med allt du skriver

tack för dina  ord 🌸

Det är skrämmande hur ignoranta och tillsynes småsinta många anställda inom psykvården kan vara och det är desto mer skrämmande hur många det är som ignorerar dessa uppenbara röda flaggor om och om igen… Man får känslan av att många som söker sig till arbeten inom psykiatrin har hamnat där för att de har psykiska problem själva. I min hemstad så har detta varit ett aktivt samtalsämne i minst 15 år och det är som att prata med en vägg med alla som själva inte varit utsatt. Jag själv förstod inte vad en vän pratade om när hon öppnade upp sig men efter att jag själv blivit utsatt så insåg jag att jag betedde mig precis som alla beter sig idag när jag försöker prata om det. Tyvärr så måste man ha blivit skadad för att kunna inse hur destruktiv psykvården kan vara. En förbättring måste ske men hur ska man orka med när det bara är utsatta som har förståelse.

Håller med! Det är verkligen som du säger, mossgrön enblomma, det där med att många verka behöva liknande erfarenheter för att förstå.

Det är som att vissa erfarenheter ligger så långt utanför ”normalförståelsen” att vissa tenderar antingen att förneka eller patologisera dem rakt upp och ner, istället för att bara våga sitta med det som berättas om och erkänna; ja, det här är verkligt, och det är fruktansvärt.

Det blir så så tydligt för mig att det finns en kulturell ovilja att tro på smärta som hotar världsbilden. Vissa människor verkar ofta ha svårt att ta in berättelser som rubbar deras känsla av trygghet eller ”hur världen funkar”. Att lyssna på någon som varit med om övergrepp, försummelse eller psykisk terror kräver ju att man erkänner att sådant faktiskt händer (och fortsätter hända hela tiden för vissa). Det verkar alltså vara så att en del folk reagerar med förnekelse, skepsis eller till och med med att förminska det sagda för att skydda deras egen världsbild – men det lämnar ju offret med ett nytt sår ovanpå det gamla. Att orka vara öppen i en oförstående värld är ett slags motstånd och tyder på kraft och mod.

När någon skriver något så allvarligt i en journal – som att kalla det för hallucinationer – utan att det finns tydligt stöd för det, så är det ju inte bara okunnighet , utan i värsta fall är ju det snarare ett exempel på ett slags maktmissbruk. Jag tycker det här fallet osar just det. Att på det sättet radera en personens berättelse är alltså inte bara oprofessionellt, det är även djupt skadligt och orätt.

Den psykiatriska makten är ofta tyst och oemotsagt. När någon med en titel skriver något i en journal blir det ju en slags ”sanning” och som lever vidare i systemet, oavsett om det bygger på fördomar, stress eller bristande lyssnande. Det blir särskilt farligt för människor som redan känner sig missförstådda. Psykiatrin kan med andra ord vara livsräddande – men den kan också vara en plats där människor förlorar tolkningsföreträde till sitt eget liv. Så det är inte alltid ett ”vårdmöte”, det kan också bli ett ”maktmöte”.