Hem > Forum > Ångest > Relationsångest

Relationsångest

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9
  • Sen jag gick in i en relation för ca ett år sedan så har min ångest, som alltid legat latent sen barndom, sakta gjort sig mer påmind. Jag har även varit med om en traumatisk relation i sena tonåren och märker att detta är någonting som sitter djupt rotat i mig, men som inte kommit upp till ytan förens i vuxen ålder. Det har tillslut gått så långt att jag ständigt ifrågasätter min nuvarande partner kring olika livsval och relationer som han tidigare gjort/haft. Har blivit otroligt svartsjuk, vilket jag inte varit på det här viset innan. Minsta sak han säger som kan tas ur kontext använder jag emot honom som ett bevis på att han kommer lämna mig eller behandla mig illa. Jag har väldigt svårt att släppa att han har haft fler partners än mig osv och har svårt att lita på honom generellt. Nu har detta pågått i flera månader och jag orkar inte med det ständiga irrandet i samma skit om och om igen. Vi kommer alltid fram till i våra samtal att detta egentligen inte handlar om honom, visst är det honom jag är rädd att förlora eller att bli lurad av, men han har aldrig gett några som helst anledningar till att detta skulle vara ett alternativ. Han kan bli oerhört sårad när jag sätter igång med mina osäkerheter, samt behöver bekräftelse för dessa. Vissa saker jag säger är ju inte direkt snälla där jag ifrågasätter hans förflutna som han inte kan göra något åt. Det får honom att undra varför jag ens vill vara med honom om jag nu tror att han kan göra alla dessa dumma saker.

    Jag vill verkligen lita på honom fullt ut. Jag vill ju spendera mitt liv med honom och älskar honom otroligt, så varför skapar jag dessa låtasproblem? I vanliga fall har vi det så bra.

    <3 Tufft!

    Du frågar oss varför det är på det här sättet att du har relationsångest? En teori kan vara att det handlar om en ängslig anknytning.

    Trådstartaren

    Jo det kan jag förstå att jag har. Har en speciell relation till min mor. Är bara så tråkigt att allt ska komma nu, verkligen total ångest med hjärtklappning och allt.

    Det tar nästan över hela vardagen och till och med när jag är lite lugnare och har en bättre dag så får jag ändå de här tankarna: ”han pratar säkert redan med någon ny nu” om han ex. sitter med telefonen, ”han väntar bara på att jag ska bli gladare och få mindre ångest innan han sticker”.

    Blir ju en ond cirkel av det då jag är rädd att han inte ska orka med detta.

    <3 Tror på tydlig kommunikation? Alltså att i stället för att anklaga partnern så försök fokusera på att uttrycka dina känslor och behov. Exempelvis: ”jag är rädd att inte vara tillräcklig för dig”. ”Det skrämmer mig att risken finns att bli övergiven av dig”. ”Jag vet att det här inte handlar om dig, jag är ledsen att jag beter mig såhär”. Fokuset behöver vara på ditt inre, vad som sker inom dig. Inte på vad partnern gör eller har för eventuella tillkortakommanden, tror jag. Gör inga fler ”anfall”, fina du. Tre djupa andetag och lämna situationen ifall det känns övermäktigt att stå emot.

    Stor kram

    Jag känner mig ofta svartsjuk på min partner, trots att det aldrig finns skäl för det egentligen. Brukar se svartsjukan som ett monster som jag måste sluta mata med alla dessa destruktiva tankar. Efter jag börjat i KBT har det blivit bättre. Jobbar mycket med alternativa tolkningar av mina tankar t.ex.

    Känner mig fortfarande svartsjuk ibland, men då försöker jag återkomma till bekräftelsen av att jag faktiskt litar på henne fullt ut och att det är allt jag faktiskt kan göra.

    Men försök som sagt att konstruktivt prata om dina känslor och tankar med honom som föregående inlägg rekommenderar. Ta hand om dig och din partner!

    Trådstartaren

    Tack för era svar. <3

    Jag har varit tydlig med att det inte är han som gör något fel och vi har pratat om att det är jag som bär med mig osäkerheter och trust issues. Så vi har kommunicerat mycket om detta. Han bekräftar mig utan att jag ber om det, men ändå litar jag inte helt på honom. Jag är väldigt rädd för att bli gaslightad då detta hänt mig innan. Ska tillägga att jag pratar med en psykolog dock via videosamtal och känner att det inte räcker.

    I fredags blev det dumt då vi skulle hänga med några vänner som vi inte är speciellt nära. Jag blev helt svart för ögonen när min partner pratade en del med en kompis fru. Jag tyckte mig uppleva att han tyckte hon var söt från start och att hon tyckte han var snygg baserat på blickar och att jag upplevde att de ”drogs” till varann. Vi har dock träffat henne innan utan att jag känt så, men det var innan all ångest bröt ut. Jag uppmärksammade att detta inte var rimligt och kommunicerade till min partner via meddelande att jag kände mig osäker. Men sen under kvällen blev det bara värre. Det spelade ingen roll hur mycket min partner kollade av med mig (kramade mig och liknande), så fort han ens tittade på henne blev jag så irriterad. Sen satte han sig bredvid henne för att prata och då blev jag skitsur. Kunde inte alls slappna av och ville bara gå hem. Tillslut gick jag argt mot dörren, han kom efter mig och sa att han ville stanna (det var sent och jag blev ännu mer irriterad för detta då vi bestämt innan att det inte skulle bli en lång kväll pga annat vi skulle göra nästa dag). Vi åkte ner i hissen till entrén för att prata och där kastade jag ur mig att han varit på kompisens fru hela kvällen och velat prata med henne. Jag underströk att detta var extra konstigt då han inte pratat speciellt mycket med de andra två tjejerna som var där, dock känner vi dem lite bättre.

    När han fick höra detta blev han så förbannad på mig att jag blev lite rädd. Jag förklarade att det jag kände inte var rimligt, men det var redan försent. Ska också poängtera att vi hade druckit. Han skrek på mig och sa ganska elaka saker som att jag gör mig till ett offer när jag exempelvis blev skrämd av att han blev arg då jag började gråta. Han blev så sur att han slog i väggen.

    Jag fattar att om man hela tiden blir misstänkt för saker och detta kommer upp tillräckligt många gånger så kan det slå över. Visst, han har blivit irriterad på mig för sådant innan men aldrig på det här viset. Vi löste det samma kväll och pratade om detta dagen efter där både han och jag skämdes mycket för hur vi betett oss.

    Nu kommer vi till den svåraste delen. Jag har med mig att jag upplevt att en tidigare partner varit flirtig både inför mig och bakom min rygg (där jag fått höra av andra). Han blev också förbannad och väldigt våldsam när jag tog upp detta och la allt på mig och att jag inte litade på honom. Sen visade det sig att han visst betett sig illa och t.o.m. varit otrogen. Till och med in i det sista av vår relation när det fanns bevis så fick han mig att tvivla på mig själv. Klart att jag blir skrämd att samma sak händer igen nu när min nuvarande partner gick till sådant försvar istället för att försöka möta mig med empati.

    Försöker verkligen tänka att detta är en helt annorlunda situationen och att hans tålamod inte är oändligt.

    Ursäktar det långa inlägget.

    <3 Hm, tycker det låter som att du ändå reagerade där på nåt specifikt och som inte var taget ur luften? Alltså att vem som helst hade blivit svartsjuk och mått dåligt när man ser sin partner kanske omedvetet visar att den är attraherad av någon som den möter på vid ett tillfälle. Tror det är just såna grejer som alla människor dessvärre behöver uppleva i relationer. Det är förskräckligt. Där är vi alla svartsjuka och rädda – de flesta tror jag definitivt reagerar, som sagt.

    Tolkar det också som att det här vändes nu direkt till din nackdel, att det började handla om dig och dina mönster? Det låter verkligen som att det den här gången inte föreföll sig riktigt så? Sedan att partnern på ett sätt såklart inte menar att han vill vara ihop med henne, men attraktion kan ju finnas ändå, det är nog också lite svårt att ”mörka det”?

    Vad har man för ansvar som partner handlar väl det här om? Om man känner pyttelite attraktion till någon och den andra är med i samma rum, hur ska man bete sig då? Kanske behöver ni prata igenom det också mer än att bara totalt förneka att man kan känna sig dragen till någon? Det gör säkert du med ibland, även fast du älskar din partner? <3

    Vet att vissa som märker att de är attraherade av någon direkt bara går därifrån. Det är väl en sån reaktion man önskar av sin partner? Jag fattar att du reagerade som du gjorde. Kanske är det så att din partner upplever att han behöver få mer frihet framöver, och därför gick lite över gränsen där? Han är trött på att känna sig begränsad och behöva förklara sig?

    Trådstartaren

    Uppskattar ditt svar.

    Känner mig dock så delad för jag har en känsla av att jag skapar detta och ser spöken överallt bara för att jag är rädd. Men tvivlar på mig själv, vad som är rimligt och inte. Vi har en överenskommelse om att vara ärliga och transparenta om allt, ex. om attraktion uppstår. Så därför försöker jag ju också av den anledningen lita på honom.

    Klart att man kan känna sig dragen till folk ibland och det kommer väl ske, men jag skulle aldrig ens tänka tanken på att agera på det, oavsett om det ”bara” är att flirta.

    Är också nervös över att ta upp det igen då risken är att han blir sur på mig.

    Vad menar du med frihet?

    <3 En grov generalisering: svartsjuka kan göra den andra väldigt spänd? Man går runt och är orolig för att något man gör eller har gjort plötsligt ska poppa upp och skapa tumult? Så har åtminstone jag upplevt det när jag haft svartsjuka partners att man indoktrineras in i att behaga sin partner mer och mer – och det menar jag på kan vara väldigt frihetsberövande. Gränserna förflyttas och man kan kraftigt förminskas.

    Risken är ju också absolut att man till sist gör slut för kärleken dör oftast lite mer för varje gång svartsjuka spelas ut. Så jag menar att det absolut är helt avgörande att du söker hjälp för detta om du upplever att det tar över hela eran relation rejält i mellan åt och du varken vet in eller ut.

    Min erfarenhet av dysfunktionella föräldrar, och därmed ofta traumatiska uppväxer, är åratal i terapiarbete. Man måste bearbeta allt från början till slut många gånger, för att senare lättare kunna skilja på vad som är den sk. verkligheten och vad som är inbillning. Innan man bearbetat sina trauman är det oftast jättesvårt att kunna ha sunda relationer. Tror jag. Andra kan tycka annorlunda.

    Nu skriver jag rakt och kanske är det barskt, men kanske det heller inte spelar så stor roll eftersom det bara är anonyma tankar på ett ganska meningslöst forum? Menar också att det ju knappast är förankrat i den här befintliga relationen, för jag vet ju knappt någonting om den.

    Jag hoppas det blir bättre för er hur som helst! <3

    Trådstartaren

    Jag förstår vad du menar. Det är inte bara svartsjuka som är problemet, det är inte grunden och ibland går det bra och ibland inte. Men generellt så handlar det om rädslan att bli övergiven. Den är där även när jag inte känner mig svartsjuk.

    Vill verkligen inte att min partner ska anpassa sig efter mina orimligheter och säger det hela tiden, men det är klart att det påverkar honom och att tankarna kring vad jag ska tänka dyker upp för honom.

    Har en tid med en psykolog som specialiserar sig på trauma om lite över en vecka. För videosamtal räcker inte och så här vill jag inte ha det.

     

    Tack för svar.

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.