Hej, jag har ett problem som är återkommande tema i min vardag. Jag har precis börjat med en behandling för mitt komplexa PTSD. Får flashbacks och återupplever saker ofta. drömmer mardrömmar varje natt oftast flera på en natt. Har dock nu fått medicin mot oro och ångest så att jag inte behöver känna mig rädd eller gå i lås och inte kunna sova.
Mitt problem är mer personer i min omgivning (Min sambo, hans familj osv.. )samt mitt största problem är mina egna tankar om allting. just nu bor vi hos min sambos föräldrar då vi flyttat södeifrån och nu upp till norr för arbete. och det känns bra. men jag har berättat åt dem varför jag tar medicin och går på behandlingar. Men det känns som att jag är ett ständigt problem… förvisso klankar jag ned på mig själv jätte mycket men det känns svårt då jag i just denna perioden inte mår bra. I vanliga fall är jag en jätte aktiv, sprallig, glad och positiv person men just nu så har jag det inte bara i mig att vara det.
Känner mig som en börda då jag inte skrattar åt skämt som jag vanligt tyckt var askul… ler knappt och har svårt att inte se att jag inte förstör livet för de andra. Mest min sambo då. Jag kan ta illa vid ifall min sambo frågar ifall jag tagit medicin efter ett han sagt något kul eller dylikt men jag inte skrattat eller tyck att det just då varit roligt. DÅ blir jag bara ennumer apatisk och ledsen inombords. och känner att jag inte duger och att det är något fel på mig och att han kommer att lämna mig för att jag är såhär. det känns hemskt för han är så fin mot mig och han menar ju inget illa med att fråga det. Han vill ju bara att jag ska må så bra som möjligt. Någon som känt likande i liknande situationer? tacksam för svar <3
