Hem > Forum > Ångest > Ping-pong-relationer

Ping-pong-relationer

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 38 totalt)
37
  • Hej,

    Kommit underfund med att jag lever ganska så otryggt och oförutsägbart. Upplever det nästan som ping-pong-kulor hur människor ploppar in i mitt vardagliga liv och sedan försvinner iväg obekymrat.

    Har en sk. kompis som kan ”göra slut” när som helst ifall det inte passar eller jag beter mig på felaktiga sätt. Historiskt sätt har det hänt kanske fyra gånger tidigare.

    Jag har en pappa som är alkoholist och som jag aldrig vet om han är full, död eller på vilket humör han är på när vi pratar i telefon eller träffas. Det här har hållit på i kanske tjugo år. Det är ingenting vi pratar om i familjen. Min mamma har tidigare varit en stalker, speciellt när man brutit kontakten med henne. Hon är också en person som är förmögen till det mesta, är ganska så rädd för henne. Hon brukar även sätta igång förtalskampanjer osv.

    Hade en killkompis i somras som jag blev tvungen att bryta med efter en obehaglig konflikt. Låg innan det orolig om kvällarna att han skulle hembesöka mig och blev ordentligt paranoid, kollade mig över axeln. Är rädd för honom än idag eftersom han inte verkar ha alla hästarna hemma och pratade om tvångstankar om att mörda sina föräldrar för att få tillgång till miljonerna deras hus är värderat till.

    Sedan har jag två systrar som ömsom menar att vi är så nära, och ömsom drar sig undan. Jag är definitiv längst ner i hierarkin. De mobbade mig också när vi växte upp och nuförtiden tror jag mest de tycker jag är en sorglig loser. Blir ofta som förbytt, osäker, när jag umgås med dem.

    Sedan har jag ett extraknäck men där vet jag nästan aldrig var jag har någon av mina kollegor eller cheferna. Jag går runt där och spelar trygg men egentligen fattar jag ingenting om de sociala relationerna eller knappt de oskrivna reglerna – eftersom jag sedan länge på arbetsplatser har stängt av. Arbetspass vet jag heller aldrig när jag kan få, eller vad min tjänst kräver av mig.

    Läser även på universitetet och där är folk sjuka ganska mycket i corona. jag tillhör riskgrupp och försöker ducka för både nära interaktioner samt äta på plats. Jag äter på toaletten ibland. Det spär på en känsla av att vara högst avvikande.

    Har några barndomskompisar också men oftast dröjer det, skjuts upp, en träff att jag misstänker att en av dem (den jag stått allra närmast) bara ses av någon plikt. ”Normalt sätt” skulle jag uppskatta det till att vi ses vartannat år kanske. Funderar på att strunta i att höra av mig hädanefter och låta relationen rinna ut i sanden för känns destruktivt och konstigt om båda inte vill längre. Otryggt är det iaf – var har vi varandra? Ingen aning.

    Vad  är ens tryggt i mitt liv? Är det att solen går upp varje dag?

    Kanske inte så konstigt att jag går runt och känner mig rädd typ hela tiden. Går ibland ut och cyklar för känner mig lite barnsligt nog trygg när jag cyklar. Det påminner mig om barndomen. Min ensamma barndom. Ett med naturen. Det eviga gatubarnet.

    När kompisar gör slut när du beter dig på felaktiga sätt, är det du som tror att det är så eller säger de någonting?

    Jag kan tycka att kommunikation kan vara svårt. Jag är ofta mer rak än andra i min kommunikation. Det värsta jag vet är när folk visar att de gillar mig men ändå inte hör av sig. Jag tror ju att de menar det de visar. Tycker det är lättare om de säger om det var något de tyckte var jobbigt, så kanske man kan förklara, rätta till. Jag har ingen aning vad folk tycker om mig, de säger aldrig något.

    En annan sak jag tänkte på är att detta med att höra av sig kan vara så svårt idag. Det är få som ringer numera, många verkar tro att de stör? Jag tänker så själv men gjorde inte det tidigare. Jag ringde mer förr. Alla gjorde det. Nu kanske man hör av sig på sociala medier istället? Jag gör inte det själv för jag vill ha kontakt i verkligheten, ta promenader och utflykter t.e.x. Det är något jag vill göra nu när det blir varmare ute.

    Jobbigt att folk på universitet fortfarande är sjuka i covid. Jag tycker mig se en nedgång nu till våren, så som det var förra året. Jag är inte lika rädd att bli smittad nu. Menar du att du inte pratar med folk där? Är det någon där du skulle kunna tänka dig att prata med?

    Tråkigt med din pappa! Så känner jag om min mamma, att hon kommer dö snart för att hon är så gammal och sjuk.

    Trådstartaren

    <3 Tack för kloka tankar!

    Tror jag är närmast övertygad om att i princip alla i min närhet vet var de har mig (på ett ungefär iaf). Jag tror att de gillar mig också. Är ganska säker på att jag betyder mycket för dem. Kompisen är lite speciell och ”gör slut” ibland, det är en lång och märklig historia. Oftast är hon ytterst tydlig med vad jag gjort för fel. Som yngre var kravet att jag skulle skriva långa kärleksförklaringar till henne när vi bodde ihop (kortfattat kan man sammanfatta det så), och numera är hon väldigt inne på att inget utifrån får liksom rubba hennes energier. Hon är superandlig.

    Efter jag skrivit fick jag syn på att det här är egentligen ju typ ”stommen” av mitt förflutna:  ursprungsfamiljen och gamla vänner. De flesta brukar ju gå vidare och träffa en partner, skaffa familj, hitta nya kompisar osv. Det är på något sätt där jag fastnar, förmår inte att ta det steget, därav hamnar jag i någon bitterhet tror jag i att ha kvar den här gamla stommen som jag egentligen borde släppa taget om (eftersom det uppenbarligen inte ger tillräckligt utan tar desto mer), ifall det makes sense. Innerst inne är jag arg på mig själv som inte går vidare.

    Känslan av att vara rotlös och nästan historielös ger mig nästan panik. Tror nästan jag har kvar flera stycken av rent nostalgiska skäl. Eller för att det skapar trygghet om någon svunnen tid när allt var bra, eller åtminstone bättre.

    Vad skönt att du iallafall betyder mycket för andra. Jag kan känna att jag gjort det i korta perioder men nu har jag inte en enda människa som jag betyder något för.

    Personen som jag trodde  var en vän (sedan många år) har slutat höra av sig och tagit bort mig från whats app. Det var den enda jag hade, nu är den grenen avsågad också. Jag ringer kris telefoner för att prata med folk. Har ingen annan. Så sjukt!

    Ja alla jag har haft kontakt med lyckas skapa ett liv med studier, jobb, ekonomisk trygghet, partner, familj, flytt, nya vänner. Jag har varken förmåga eller tur. Förstår inte varför. Vet inte vart jag ska gå. Är i fullständigt limbo och hittar inte hem.

     

    Trådstartaren

    <3 Fina du, så sorgligt! Vet på ett ungefär hur det känns när den sista personen man har kontakt med tar avstånd och det är fruktansvärt sannerligen. Önskar jag kunde göra och säga något klokt som förändrar din situation!

    Varje dag vaknar jag upp och känner att jag inte kan fortsätta leva på det här sättet längre. Kan känna mig både ensam till mitt öde men också att jag tillhör den här lite halvopålitliga ursprungsgruppen. I många år har jag gömt mig bakom den också och tänkt att det är tillräckligt, men vet ju att det inte är det. Att jag ständigt blir irriterad, arg, besviken och drömmer om något så mycket större. Det blir som att tråkas ut av livet. Det är så mycket samma. De pratar om samma saker år ut och år in. Det händer samma grejer också. Allt är så förutsägbart. Samma konflikter, samma relationer, samma ömma tår. Allt bara pågår och det kan skapa så starka känslor av meningslöshet att jag på allvar då kan överväga självmord. För står då inte ut. Känner mig märkligt halv och tom alltså i den här stommen – som att bara vissa delar av mig får plats i den.  Kan förstå om det utåt sett kanske kan se ut som något privilegium men det är knappast så jag upplever den inifrån.

    Du säger mycket klokt och du ger respons. Det betyder mycket för mig.

    Ja för en som mig som inte har någon alls kan det ju se ut som ett privilegium. Men jag förstår att det inte är det för dig utifrån den smärta du beskriver här. Att det känns instängt. Att du inte kan leva ut som den du är eller får vara den du är och ändå få sympati och kärlek? Att de i din grupp inte förstår dig? Pratar du med psykologen om detta?  Är nyfiken på hur en psykolog resonerar. Jag har själv inte råd med psykologhjälp och jag har blivit nekad i primärvården.

    När är det som värst med självmordstankarna? Kommer de av  någon specifik händelse eller bara helt apropå? Många frågor. Hoppas det är ok. Kram💗

    Trådstartaren

    Åh, tycker frågor är toppen! Det får mig att få syn på saker <3

    Går inte i terapi längre men har gått många år i framförallt privat terapi, självhjälpsgrupper och allt möjligt men framförallt bearbetat trauman, fått verktyg. Det har varit ett enormt fokus på dåtid, min historia och hur jag kan agera vid psykisk ohälsa (speciellt då vid hög ångest, fobier och liknande), men det har inte varit så att vi pratat om dilemman kring ensamhet eller typ ”hur man inleder relationer”. Alltså fokus kring här och nu, livets utmaningar har det inte riktigt hunnits med att pratas något djupare om. Så jag sitter med andra ord och har ”läkt ihop” men har en trasslig situation hur jag ska hantera livet som det är nu. Det känns inte som att det finns ett botemedel så som det funnits när man behövt bearbeta sitt förflutna. Med andra ord är jag lite förbi detta med att ”jobba på sig själv”, ”personlig utveckling” och måste gå vidare. Visserligen är sådant ett livslångt arbete, och som ju kan vara supergivande, men menar som typ livsprojekt har jag lämnat för flera år sedan och önskar inte gå tillbaka.

    Vill du berätta hur du känner kring sådant som terapi? Önskar du också att du fick mer stöd i nutid och att det är vad som gör mest ont? <3

    Aha då förstår jag lite mer 🙂 😀Bra att du gått igenom och bearbetat det förflutna. Skönt att jag får fråga!

    När det gäller terapi har jag gått hos ett par stycken jag inte trivdes hos och åtminstone den ena var oseriös. Detta var många år sedan. Sedan har det bara varit lite stödsamtal här och där men ingenting de senaste fem åren. Har testat KBT på nätet men det var inget för mig, men jag gjorde det bästa utifrån de samtalen jag fick. Det var väldigt mycket fokus på att ta sig ut för att hitta sociala kontakter. Jag började med lite aktiviteter där jag var tvungen att prata med folk. Det ledde inte till något varaktigt. Och så kom pandemin.

    Jag känner att det förflutna känns svårare idag när jag är äldre. När jag var yngre hade jag lite mer hopp.

    Det som gör mest ont är ensamheten, att blivit sviken av människor jag litat på samt att få ett kvitto på att uppväxten gjort detta med mig och att det är försent att göra något drastiskt åt det i min ålder och med den lilla energi jag har idag.

    Du svarade inte på frågan om självmordstankarna? Men om du inte vill behöver du såklart inte.

    Trådstartaren

    <3 Jag har skrivit så mycket inlägg på det här forumet och blir ibland så trött av att höra mina egna ord, samma ord med kanske någon ny liten tvist men som jag upprepat så många gånger förr. Får då behov av att uppfinna hjulet på nytt. En önskan om att komma med nya revolutionerande slutsatser. Nya insikter kring gåtan varför en mår så dåligt. Så jag har lite svårt att svara på frågan om självmord för det tar emot att svara som jag svarat tidigare.  Alltid lite orolig att bli uttråkad, och tråka ut andra, med monotona svar =)

    En ny teori/tanke kan vara att självmordstankarna eskalerar när jag upplever livet som nästan ett evighetsspel eller labyrint där jag försöker göra precis allt i min makt för att det ska bli annorlunda, men så fastnar jag, det tar aldrig slut. Nya dörrar öppnas inte. Då drabbas jag nästan av skräck och vill impulsivt ta bort mig själv. Vanmakt är nog beskrivningen. Och vilsenhet. Svårast brukar det vara på morgonen. Samtidigt vill jag vara supertydlig med att jag absolut inte skulle göra det.

    Har du självmordstankar som bottnar just i ensamheten och förtvivlan kring att det inte blir annorlunda trots att du försöker så – om du vill säga? <3

    Det förstår jag. Blir ofta upprepningar i sådana frågor. Man finner inga lösningar och mycket låter klyschigt (och då menar jag absolut inte det du skriver) men jag själv kan tveka att skriva till någon för jag känner att jag inte kommer med något nytt. Det är samma evighetsloop. Och det känns som att jag inte engagerat mig nog och därför kommer med några banala tröstande ord liksom. Och hjärndimma/utmattning gör att jag inte orkar tänka ut något bra att skriva.

    Jag mår också värst på morgonen. Vaknar ofta tidigt med ångest. Vad skönt att höra att du inte har några planer!❤

    Min dödslängtan handlar om att komma bort från ett evigt lidande med förluster och besvikelser i hela mitt liv och som bara blir värre. När jag var yngre funkade det att ha tillfälliga lösningar, alkohol var en av dem. Förutom det hade lätt att drömma mig bort som i en film. Och kunde ”leva” på det ett tag.  Nu har jag tappat den förmågan. Och alkohol hjälper inte längre. Jag lever ganska sunt. Men mår inte ett dugg bättre! Den grymma verkligheten och ensamheten är mer påtaglig och närvarande för varje dag.

    Trådstartaren

    <3 Kan det vara just tröst som du behöver som allra mest? Tänker på det du beskriver om en fasansfull uppväxt, relationer där du blivit dåligt behandlad mm. Upplever dig som att du har liksom en urkraft inom dig, vet inte om det stämmer och kanske är en jättekonstig sak att säga. Kom på nu bara att jag länge gick runt och sökte efter sällskap men så visade det sig att det framförallt var kärlek som jag behövde. Behövde vila hos någon. I omtanke. Värme. Då minns jag att jag brast ut i gråt. För kontrasten var så stor. Tror jag bär på samma längtan fortfarande. Kanske skriver mer som ett svar till mig själv nu att jag har trott att jag behövt vänner men egentligen, innerst inne, är det snarare trygghet med allt vad det innebär, och jag undrar om det kan vara likadant för dig? Att få slippa spänna sig, läsa av någon, gå runt orolig ifall man gjort något fel. Motsatsen till det: Få vila i tillförsikt. Kan det vara något liknande du också desperat skulle behöva som en enorm kontrast till tidigare erfarenheter?

    Har hört det förut, att jag skulle ha som en urkraft. Känner dock inte igen det själv. Jag tycker mig att alla andra är starkare. De klarar ju allt det jag inte klarar! Vanliga nödvändiga saker  som att plugga, jobba, skaffa familj och vänner, inget av det har jag varit förmögen till. Så hur kan jag vara stark?

    Vill betona att det bara är fint att du ser något positivt hos mig, så jag klagar inte 😉

    Ja jag söker efter värme och trygghet precis som du gör, det har jag alltid gjort. Ibland tror jag att jag ska få det och blir genast hoppfull. Det kan vara en sån lite sak som att en bekant börjat visa intresse på mig. Men sen rycks det plötsligt ifrån mig. Det var inte så starkt intresse som jag trodde, det var kanske bara var ren nyfikenhet. Sådant stressar mig oerhört. Jag vill kunna landa någongång. Vila i tillförsikt, vad skönt det skulle vara ❤ Jag känner mig fortfarande som en nervös liten flicka fast jag är över 50. Det är både skamset och deprimerande!

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 38 totalt)
37

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.