Hem > Forum > Ångest > Perfekta fasaden utåt ?

Perfekta fasaden utåt ?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11
  • Har ni också den perfekta fasaden utåt, medan allt gör jävligt ont inuti?
    Jag är sån. Ler å är jätteglad när jag träffar folk, men så fort dom inte ser så försvinner den glada jag.

    Jag är precis likadan… och när jag kommer hem känner jag mig oäkta. Och blir helt psykiskt utmattad….

    Så känner jag mig direkt jag går utanför mitt hem. Känns som att jag går runt med en mask, gömmer och låtsas vara en helt annan person, som att man gömmer hur det verkligen är. Kanske blir är man för bra på detta, då kollegorna inte misstänker att det är så himla annorlunda i verkligheten.

    Hej, jag förstår exakt hur du känner… jag brottas också med min ångest och psykiska ohälsa och på jobbet är jag en glad men lite känslig person bara. Önskar att någon visste ibland eller att man bara kunde säga att nej jag mår inte bra, och har inte sovit hela natten för jag har gråtit och haft ångest. Eller jag måste gå ut, inte bara för och ta luft men att få ut gråten som bränner.
    Jag förstår dig.

    Känner igen det där… ingen som vet, ingen som ska försöka eller behöva förstå.
    Har alltid levt bakom min fasad… enklare så, men äter ens mentala energi varje dag.

    Jag är bara 13 och känner igen mig jättemycket, sover inte alls mycket, äter inte mycket o gråter och har ångest varenda dag. I skolan får jag säga att jag måste på toa o går ut så jag får lite luft o får vila lite. För att inte allt ska rasa. Jag låtsas vara glad hela tiden. När jag kommer hem är jag jätte utmattad och helt slut. Det är som att jag sakta blir uppäten inneifrån. Jag mår dåligt ofta över saker jag gjort eller sagt. Eller om det är något jätte jobbigt som hänt!

    Har ni också den perfekta fasaden utåt, medan allt gör jävligt ont inuti? Jag är sån. Ler å är jätteglad när jag träffar folk, men så fort dom inte ser så försvinner den glada jag.

    EXAKT SÅ ÄR DET!!!! Bara fasad. Sen är jag så slut att jag knappt orkar med mer.

    Precis så är det för mig också. Jag tror det är typiskt för många med GAD, som en slags försvarsmekanism? Tråkigt nog blir det ju svårare att ta hjälp av andra människor i ens omgivning då.

    Precis så är det för mig också. Jag tror det är typiskt för många med GAD, som en slags försvarsmekanism? Tråkigt nog blir det ju svårare att ta hjälp av andra människor i ens omgivning då.

    jag tror det är minst lika vanligt även för personer som inte har generaliserad ångest. Många som lider av psykisk ohälsa på ett eller annat sätt tar nog detta som ett försvar.

    Trådstartaren

    Precis så är det för mig också. Jag tror det är typiskt för många med GAD, som en slags försvarsmekanism? Tråkigt nog blir det ju svårare att ta hjälp av andra människor i ens omgivning då.

     

    är det typiskt GAD? Jag har inte diagnosen gad, men har funderat på det de senaste.

    Jag är bara 13 och känner igen mig jättemycket, sover inte alls mycket, äter inte mycket o gråter och har ångest varenda dag. I skolan får jag säga att jag måste på toa o går ut så jag får lite luft o får vila lite. För att inte allt ska rasa. Jag låtsas vara glad hela tiden. När jag kommer hem är jag jätte utmattad och helt slut. Det är som att jag sakta blir uppäten inneifrån. Jag mår dåligt ofta över saker jag gjort eller sagt. Eller om det är något jätte jobbigt som hänt!

    Hej Red Haleso!

    Bra att du skriver här.

    Ledsen att läsa det du skriver. Känner verkligen igen mig för det var precis likadant för mig i din ålder. (är 36 år idag). Bar som en hel värld inom mig och även kände ett enormt ansvar över mig själv – eftersom ingen annan fanns där. Känner du också så?

    Också det om att må dåligt och analysera vad man gjort och inte gjort hade jag med. Minns att jag kunde skriva i min dagbok som långa texter om hur jag skulle skärpa till mig och bli ”bättre” och ”tacksammare” mot kompisar. Har du med såna tankar eller orkar du säga vad det är som du fastnar i för tankar och som ger ångest? Är det beteenden som du själv har?

    Är det så att du inte har några i din omgivning som du kan dela de här känslorna och tankarna med? Det var så för mig, därför sa jag sällan nåt till någon.

    Värme

    Jag har stark integritet och vill inte att andra ska veta hur jag mår. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, jag vill ha bekräftelse och beundran och att andra ska tro att jag har ett skitbra liv. Så jag kämpar med fasaden trots att jag har känslan av att folk ser och märker när jag mår dåligt! Jag har jättesvårt att dölja mina känslor, men jag försöker!

    Under livets gång har jag ibland mått så dåligt att det brustit för mig, för att känslorna blivit så starka. Och jag blir så himla daddad med då av omgivningen, jag blir den där svaga som behöver hjälp.. Det blir så överdrivet; jag blir behandlad som en liten flicka!

    Önskar att andra kunde öppna sig för mig om hur de verkligen mår och känner, då skulle jag också ha lättare för det, och må bättre! Men det är nästan aldrig nån som öppnar sig spontant. Och då vill jag inte vara öppen heller.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 12 totalt)
11

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.