Övertänkare. Är det såhär för er också?

Ja absolut! Självkritisk till förbannelse. Suger också åt mig som en svamp ifall någon visar tecken på att man är jobbig på något sätt. Suckar eller verkar ha ”ont om tid” osv.

Det här har jag ”löst” genom att bara umgås med människor som jag känner sedan urminnes tider (barndomskompisar och min ursprungsfamilj) för där är jag betydligt mer trygg och slipper älta sånt här. Så fort jag är utanför den sfären går jag ofta in i självhat när jag träffar andra. Även kollegor. Hatar mig själv något oerhört och sitter ofta och tänker på vad jag kunnat gjort annorlunda.

Har du haft det såhär hela livet eller har det eskalerat på sistone – om du vill säga?

Jag har känt mig så stor del av mitt liv, och det är många som känner så, tror jag. Jättejobbigt

Och jättejobbigt att ta sig ur också, det är tyvärr inte en pill som fixar det.

Att byta människor man socializerar med hjälper faktiskt, trots att problemet är där fortfarande.

100%

Det är en stor anledning till varför jag har dragit mig undan från sociala sammanhang. Det är för slitsamt. Samtidigt är ju min ”lösning” ett problem i sig självt. Det bästa vore nog att på något sätt lära sig hantera de känslorna och tankarna alt. programmera om hjärnan lite så att ens grundantagande inte är att man är dålig osv. i de situationerna.

Jag har hört talas tre knep:

Det första är att utmana de negativa tankarna om sig själv. Kanske finns det en annan anledning till att de agerade som de gjorde – kanske hade de sovit dåligt t.ex.? Är det verkligen rimligt att låta hela ens självvärde baseras på en ynka interaktion? Gör alla andra allting perfekt hela tiden? Är det rimligt att kräva att du ska vara ofelbar? Osv.

Det andra handlar om acceptans. Istället för att skjuta ifrån sig känslorna så accepterar man att de finns där. Man kan konstatera för sig själv: det här gör mig ledsen, jag känner mig osäker osv. Och jag är inte perfekt – och jag behöver inte vara det.

Det tredje har vi redan nosat på litegrann. Det är affirmationer. Jag behöver inte vara perfekt, jag duger som jag är…

Vet inte om det kan vara till någon nytta. Men there it is iaf!

Fyller på också med knep.. Ibland tycker jag det kan hjälpa att fråga personen rakt ut om den tycker man sagt något olämpligt? Eller fråga direkt i dialogen om den tycker man är jobbig. Det gör att människor heller inte ”kommer undan” med att plötsligt börja sucka men inte förklara riktigt vad det handlar om. Sånt tror jag även kan göra vilken människan som helst liksom lite förundrad. Att det skapar huvudbry för en.

Tycker att ta upp saker kan göra att man får mindre ångest i sociala relationer när det handlar om att man är osäker på vart man har den andra personen. Fråga mer så man slipper tänka på sin kammare vad det kan tänkas ha handlat om <3