Jag var ett oroligt barn. Det var som att jag alltid var på helspänn. Minsta sak oroade mig. Och till och med när inget oroade mig var jag orolig ändå – eftersom att det plötsligt skulle kunna dyka upp något oroande eller farligt. Ständigt magont. I värsta fall illamående, svimningskänslor och kräkningar.
Jag har hört att man kan minska sin oro och ångest genom KBT. Man ska gå emot känslan och våga möta källan till orosmolnen. Och medan jag håller med om att man måste våga möta det som skrämmer så har KBT aldrig funkat för mig. I hela mitt liv har jag kämpat och ingenting har blivit bättre. Jag är fortfarande på helspänn, jag blir fortfarande sjuk av oro. Till och med när allting är bra känner jag ångesten och oron i kroppen – och jag vet inte ens varför.
Kanske har det något med uppväxten att göra, jag var ofta tvungen att vara på min vakt. Kanske har jag aldrig kunnat släppa den vaksamheten trots att saker är bra nu.
Men vad tusan gör man åt det? Hur ändrar man ett beteende och hela sitt känsloregister som man nött in under hela sitt liv? Går det ens?
