Hem > Forum > Ångest > Om döden

Om döden

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 15 totalt)
14
  • Igår dog min mosters man. Han blev 88 år gammal. Ändå tycker jag döden är så spöklik. Så obegriplig. Känner en stark dödsångest och har gjort sedan jag var kanske 4 år gammal.

    Under uppväxten berättade pappa detaljerat om det kusliga med döden, att ena dagen är allt som vanligt, nästa dag kan personen ha dött och då ses man aldrig, aldrig mer igen. Traumat är gigantiskt och man återhämtar sig aldrig, menade han på. Jag kunde då aldrig ta in den informationen ordentligt om en död som en blixt från klar himmel. Pappa sa ”hejdå” när han nattade oss, för det kunde ju vara så att han kanske gick och plötsligt dog under natten och det var sista gången vi sågs, förklarade han. Och där någonstans tror jag min dödsångest började ta vid. Pappa kunde dö. Och jag skulle aldrig mer se honom. -Hejdå pappa, sa vi gravallvarligt, varje kväll. Noga med att det kunde vara den allra, allra sista.

    Tror ämnet döden är en av min pappas favoritämnen och det har lett till att mina syskon och jag övh inte kan förhålla oss till den, tror jag.

    När mamma låg på IVA så minns jag hur jag för första gången såg livet som ett parallellt universum. Det fanns ett liv här på planeten, och så fanns döden, som var något annat man kunde hamna i. Min mamma svävade länge där i mellan och det gjorde att jag för första gången i hela mitt liv kände mig så nära den. På IVA såg jag också dödssjuka personer, de såg ut som levande döda och brukade stirra på mig med kritvita ansikten och en blick som kändes utomjordisk. Då kändes det som om jag också var död. Att vi alla hade gått vidare.

    De säger ju att döden ska vara naturlig. Att när man blir gammal så ska det ske och det ingår i ”livets kretslopp”. Sådär som för min mosters man. Jag antar också att det är så föräldrar pratar med sina barn att man lugnar de och säger att döden inträffar oftast när man är gammal. Tror inte föräldrar upplyser barnen om att vem som helst, hur som helst, kan dö när som helst. Så säger man nog inte, om man är normal.

    Så nu ska jag försöka lära mig att döden är en del i en process. När man är gammal så dör man. Det är så de allra flesta dör. Och det är så jag också ska försöka göra.

    Hej,

    jag har inga egna erfarenheter av dödsångest men jag vill beklaga din mosters mans bortgång. <3

    Trådstartaren

    Tack Olive Cukuro <3 Han levde ett bra liv, tror jag. Vet inte hur mina kusiner (de är typ i min ålder) reagerar på det här men uppfattar det inte som en chock för någon.

    <3 Låter fint <3

    Jag tror att döden har blivit främmande och skrämmande för många idag eftersom vi ofta försöker undvika den. Personligen har jag suttit vid flera dödsbäddar, och också varit med vid ”övergången”. Min rädsla för döden finns bara i förhållande till att mista fler nära anhöriga, den är lite självisk i mitt fall. Jag vill inte utsättas för sorgen, att lämnas kvar. Eftersom jag har sett plågan övergå i en stilla frid hos den avlidna/avlidne, kan jag tvärtom längta efter döden för egen del: Jag först! Ungefär som när man var barn och skulle få av kakfatet på ett kalas. Visst vill jag vara färdig med det jag skall ha klart innan jag lämnar in, men jag hoppas att jag slipper bekymra mig efteråt om jag inte hann allt.

    Det jag är rädd för är att vara som en överskott broccoli innan befrielsen kommer. Om jag bara kan ta beslutet och vidta åtgärden själv i tid så tror jag att jag är tillfreds. Finns det ett liv efter döden? Kanske, det verkar så om man granskar fakta, men hur blir det tro? Jag orkar inte ett liv till, eller ett längre. 😉

    Jag och Red Simyna har pratat lite i en annan tråd ”Diskussion dödsångest” men jag fortsätter lite här 😊

    Till att börja med, beklagar bortgången av din mosters man Red Simyna <3

    Tycker att det är intressant att vissa till och med kan känna en slags längtan efter döden medan andra (som jag) brottas med en dödsångest. Döden är verkligen väldigt subjektiv men kan känna igen det där med att de som faktiskt har varit med vid dödsbäddar och sett själva övergången faktiskt kan känna att dramatiken kring döden (rädslan för döden) svalnar, finns ju fler personer som berättat sånt 🙂  I min process så försöker jag just nu hitta nya sätt att tänka kring döden för att göra den mindre dramatisk.

    Livet efter döden? Hmm, jag vet inte riktigt men man hoppas såklart att det finns något mer. Vilka fakta tänker du på i detta sammanhang? 🙂

    Allt gott!

    Trådstartaren

    Spännande att läsa era tankar <3

    Om jag fick önska hade jag uppskattat om min pappa istället hade ägnat sig åt en hyllning till livet. Såna personer och föräldrar ser man ibland, tror t ex sångaren Lalehs föräldrar var såna – och även hon själv. De flydde väl från Iran och hade svåra upplevelser med sig, men riktade in sig på det goda, ljusa och vackra. Så tror jag man bygger upp starka barn och ger de därmed också verktygen att klara av att härbärgera dödsfall och andra svåra epoker av sitt liv.

    Man säger ju också att folk i regel flyr när personer i sin bekantskapskrets drabbas av dödsfall. Som att det finns en beröringsskräck och rädsla för att närma sig och därmed själv riskera ”dras ner”. Är det kanske även dödsångesten där som talar inom människan? Man vågar inte ens tänka tanken att man själv kan drabbas av samma sak och då är det lättare att låtsas som om ingenting riktigt har hänt, eller hålla avstånd till det?

    Tror att de personer (t ex min pappa faktiskt, och säkert du Azure Lufoki) som själv upplevt flera (eller mycket) dödsfall, är de som också vågar stå där, t ex vid dödsbäddar, men även är de som ringer och ”ligger på” ifall någon varit med om något fruktansvärt.

    Ja, jag kan nog instämma på det resonemanget när du säger att folk flyr från dödsfall därför att deras egna dödsångest gör att de inte vågar vara närvarande eller ha kontakt med döden. I själva verket tror jag dock att det är en paradox d.v.s att deras dödsångest snarare blir värre om de undviker att ta kontakt med döden i form av t.ex dödsfall i bekantskapskretsen. Så det finns en poäng i det som du skriver 🙂

    Hörde för övrigt att det i huvudsak finns 3 sätt som människor flyr från döden;

    1. Man tänker ”jaja, döden finns men det kommer inte hända på länge än” (man skjuter den långt in i framtiden)

    2. Man mjukar upp finaliteten i döden genom att tänka på vad som händer sen.

    3. Ren disktraktion (Man upphåller sig med annat för att inte behöva tänka på döden)

    Trådstartaren

    Ja absolut. Har en kompis som sade en gång att livet tar ju slut. Hon syftade då på framförallt hennes egna psykiska ohälsa (varit med om fruktansvärda trauman), men där hon var starkt kritisk till självmord. Livet tar ju slut. De orden fastade hos mig. Så tänker jag när jag mår som sämst. Det tar ju slut någon dag. Nu är ju det i bemärkelsen av en befrielse men även styrkan i att orka vara kvar. Oerhört inflytelserika ord från henne <3

    Ja, verkligen. Otroligt viktiga ord <3

    I det uttrycket ser jag två sidor i form av ”smärtan kommer gå över den dagen det tar slut” men också ”livet är betydelsefullt så det är viktigt att du orkar leva”, precis det som du är inne på 🙂

    Verkligen tänkvärt <3

    Trådstartaren

    Precis <3 Tror också hon var inne på att man har ett ansvar inför sig själv att orka. Det är otroligt att just hon har den uppfattningen efter det hon varit med om. Hennes pappa t ex dödade sin fru (hennes mamma), han sköt henne, och sedan blev hon utsatt för sexuella övergrepp, såldes som barn (barnprostitution kallar man nog det) av sina föräldrar under sin uppväxt, och en hel del annat.

    Stort tack för alla dina svar här i tråden! <3

    Ja, det påverkar mig starkt att höra det hon varit med om. Usch, vilka livsöden vissa människor tvingas hantera. Det ger mig perspektiv på livet och som du är inne på, otroligt att hon har den uppfattningen ❤

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 15 totalt)
14

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.