Hem > Forum > Ångest > Om den psykiska smärtan vore fysisk

Om den psykiska smärtan vore fysisk

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Suicid handlar inte om att man inte längre vill leva, det handlar om att man inte längre står ut med smärtan. Tänk om fysisk smärta bemöttes på samma sätt som psykisk smärta ofta gör inom vården och av omgivningen. Tänk dig en person som har allvarlig huvudvärk, dygnet runt, om än i varierande grad. Ibland är den lättare, personen klarar av att duscha, dricka en kopp te, äta en smörgås eller ringa ett telefonsamtal. Ibland är värken outhärdlig, personen ligger bara i sängen och önskar att värken ska ta slut (Jag antar att migrän kan vara så.). Tänk dig sen att värken är långvarig, veckor, månader och kanske år. Under tiden söker personen hjälp i sjukvården, träffar många olika läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter etc. Personen kämpar så hårt. De flesta möten mynnar inte ut i något som hjälper personen. En de vårdpersonal bagatelliserar huvudvärken, en del klappar personen på axeln och säger att det nog snart går över bara du får vila lite, andra skriver ut medicin som hjälper något men långt ifrån tillräckligt. Gång på gång känner sig personen inte förstådd. Lägg därtill en omgivning som visar mer eller mindre oförståelse och kanske säger att personen faktiskt får skärpa sig och inte ”göra så stor sak av sin problem”. Försäkringskassan säger att personen får vara sjukskriven si och så länge men sen måste hen börja jobba o.s.v.

    Sen blir huvudvärken värre. Och värre. Huvudet dunkar och det känns som någon slår en hammare i huvudet. Fortfarande ingen betydande hjälp från sjukvården. Tillslut har personenen så pass ont så hen inte står ut längre. Hen vet inte vad hen ska ta sig till. Hen är förtvivlad. Hen tar livet av sig, på grund av att hen helt enkelt inte står ut. Det finns ju inget annat alternativ. Hen har kämpat så länge och försökt på så många olika sätt.

    Hej. Bra beskrivning (haft migrän många år). (Och varit om inte suicid så periodvis känt en stark dödslängtan)

    Det där med att ”inte ’göra så stor sak av sin problem’ får mej att tänka att vi (man/hen, jag, du) kanske gör för LITEN sak av våra problem. Att vi bara försöka dölja symptomen, ett efter ett tills det blir lager på lager av sjukdom, dysfunktion och smärta, ett hästjobb bara att försöka passa in, vara ”normal”. Inte pallar man med att hitta eller iaf leta efter lösningar på grundproblemet (oavsett vad det kan vara) med det oket över sej.. och oftast hantera ekonomi, stigma, läkare, vänner, familj.. Oj, ursäkta om texten blev lite kaotisk. Men lämnar den såhär i alla fall.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.