Jaha, då var det dags igen. Råångest, jag tror den överträffat sig själv den här gången. Tappat hoppet om att få bukt med den. Den är där, vare sig jag kämpar emot eller inte, lyssnar på tusen självhjälpsböcker, eller deltar i vilket i raden on-lineseminarium i personlig utveckling. Nu känner jag mig bara så fruktansvärt övergiven av vården. Inga detaljer, bara ilska och sorg över att ingen verkar kunna hjälpa mig med mina svårigheter. Alla relationer som kraschat den senaste tiden, jag här ensam, alltid ensam. Jag kan inte tro att jag hamnat här. Att livet skulle leda mig till den här punkten. Jag var lycklig en gång i tiden. Men den lyckan sabbade jag. Sen kunde jag aldrig skapa en ny varaktig lycka. I vardagen. Bara miss-lycka-nde. Jag söker verkligen en utväg ur allt detta. Jag har inte hittat någon. När man söker och söker utan att finna, då är det svårt att tro. Att det finns någon lösning. Att det finns en glädje, ett ljus, en sanning, ett hopp, en mening. Jag vill tro att det finns men inget i mitt liv påvisar det just nu.
Jag kan bara säga att jag varit i din sits och det slutade både bra och dåligt. Jag fick först riktig hjälp när jag bestämde mig för att det var sista gången jag sökte och jag skulle ta suicid om jag inte fick hjälp som faktiskt fungerade. Det hjälpte mig att vara mer ärlig mot vården och genom att säga mina tankar till dem så blev jag förstås ett mer prioriterat fall.
Enligt mig hjälper bara självhjälpsböcker ifall man redan fått annan hjälp. De är totalt meningslösa när man är mitt inne i skiten och får en snarare att må sämre för att man försöker så mycket att må bättre utan att något hjälper.
Mot ångest har jag fått lära mig att man ska andas djupa andetag några gånger och känna hur kroppen känns efter det. Helt enkelt försöka lugna kroppen och känna hur det känns när den är lugn. Typ som att lära den att det är det tillståndet som är bekvämt. Kräver tålamod, skippade tipset ett tag men kan tänka klarare nu när jag börjat tänka på min andning igen.
