Hem > Forum > Ångest > Nån att prata med

Nån att prata med

Visar 6 inlägg - 13 till 18 (av 18 totalt)
17
  • Trådstartaren

    Ja, det vore kul med en chat eller liknande. Fast då blir det ju i text och det är ju svårare att få fram det man vill då. Men det vore i alla fall en start.

     

    Jag menar mest att man kunde börja prata i telefon, chatta ger mig inget och träffas ute är i nuläget inte möjligt.

    Trådstartaren

    Om nån känner för att prata i tel med en vanlig ensam kille som har erfarenhet av utbrändhet, ångest och livet.

    släng i väg ett Mail så kan jag ifall du vill ringa upp.

    Peter4823@email.com

    Jag hade gärna behövt någon att prata med om du är villig..

    klockan är 01.00 och har grov huvudvärk och ångest så snälla om någon är villig att snacka hmu på Instagram

    @the_real_alice.ofc

     

    Egentligen hör alla ämnen ihop här. Jag är sjuk och ensam med ångest sedan länge. Har försökt att ringa jourhavande medmänniska här, men det går aldrig att komma fram. Borde finnas ett sätt att sammankoppla alla människor som behöver nån att prata med! Får man knyta kontakter här i forumet?

    Låter som en jättebra idé tycker jag!

    Hej, jag är långvarigt sjuk och mest jobbigt ensam. skulle behöva nån att prata med och utbyta erfarenhet och tankar med. På hjälplinjer kommer man ju aldrig fram och jag är inte bra på att formulera mig i skrift. Får man kontakta andra på forumet som också behöver nån att prata med? Känns så konstigt att så många ensamma sitter och köa i telefon när dom skulle kunna prata med varandra!

    Mycket kloka tankar, håller med

     

     

    Jag är rädd att träffa folk för jag vet oxå att folk inte alltid är trevliga…men man blir väldigt ensam om man inte tar risker. Vet inte hur jag ska komma ur ensamheten. Det är så sorgligt att många sitter ensamma och bara skriver på nätet när man kan träffas och ha roligt.För mig är det ett drömscenario att ha vänner. Men för många andra är vänner lika självklart som att äta o dricka. Det låter som att de flesta har vänner och familj. Jag stöter aldrig på personer som har det som mig.När jag pratar med någon ”hjälp person” blir alla lika förvånade, för dom flesta hjälpbehövande har alltid något sorts nätverk. Det kan vara jobbet, föräldrar, familj, släktingar. Jag har inget av det.Jag har en kille som alla verkar tycka jag ska göra slut med…men ingen undrar hur jag kommer må om jag inte har honom heller.När jag både ska stå ut med separationsångest och att det inte finns en enda människa som kan hjälpa mig när jag behöver det.Innan jag träffade min kille hade jag absolut ingen i min närhet och ingen som hörde av sig. Det hade tagit slut med min dåvarande kille, och han flyttade till en ny partner, långt bort från mig. Var deprimerad och sjukskriven då.Jag behövde någon som kunde hjälpa mig när jag var sjuk…men fanns ingen. Det var sommar och terapeut och läkare var på semester.Det var läskigt. Kunde ha legat i hemma död i månader, utan att någon hade märkt det! Psykiatrin ringde ALDRIG på hösten och frågade hur jag hade det när jag hade glömt av en avtalad tid. Det rann bara ut i sanden. Ingen brydde sig där.Jag hade dålig tidsuppfattning då pga min depression och ångest….Att inte ha anhöriga är en katastrof i det läget! Det är så sorgligt att man kan bli så ensam trots att jag kan uttrycka mig och är skötsam!psykiatrin kan man aldrig lita på. Men anhöriga brukar finnas där på något sätt.. Jag har iaf en kille som hör av sig precis varje dag, vi träffas minst en gång i veckan.men just nu är han bortrest med barnen. Vi kommer ses nu i veckan. Det är en trygghet för mig trots att han inte kan ge mig allt jag behöver!

    Håller fullständigt med dig! Jag har oxå blivit behandlad som ett ufo för att jag inga vänner har, av en i sjukvården Man kan undra vilken verklighet de lever i eg Har samma erfarenhet ang psykiatrin Sverige är ett kallt samhälle o många många isolerar sig o bor även ensamma

Visar 6 inlägg - 13 till 18 (av 18 totalt)
17

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.