Hem > Forum > Ångest > Nån att prata med

Nån att prata med

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 18 totalt)
17
  • Trådstartaren

    Egentligen hör alla ämnen ihop här.

    Jag är sjuk och ensam med ångest sedan länge.

    Har försökt att ringa jourhavande medmänniska här, men det går aldrig att komma fram.

    Borde finnas ett sätt att sammankoppla alla människor som behöver nån att prata med!

    Får man knyta kontakter här i forumet?

    Egentligen hör alla ämnen ihop här. Jag är sjuk och ensam med ångest sedan länge. Har försökt att ringa jourhavande medmänniska här, men det går aldrig att komma fram. Borde finnas ett sätt att sammankoppla alla människor som behöver nån att prata med! Får man knyta kontakter här i forumet?

     

    man kan testa att ringa 1177 eller närmaste psykakuten nummer när det behövs.

    Har aldrig gjort det själv men har haft bra lust. Just nu ligger jag här i sängen med jobbig ångest, så som man gråter och hela kroppen smärtar.

    Klockan är 03:50 och har inte sovit en blund..

    fråga på och berätta lite mer om ditt mående!

    Trådstartaren

    Hej, jag är långvarigt sjuk och mest jobbigt ensam.

    skulle behöva nån att prata med och utbyta erfarenhet och tankar med.

    På hjälplinjer kommer man ju aldrig fram och jag är inte bra på att formulera mig i skrift.

    Får man kontakta andra på forumet som också behöver nån att prata med?

    Känns så konstigt att så många ensamma sitter och köa i telefon när dom skulle kunna prata med varandra!

    Hm jag håller med dig…Finns ställen att skriva anonymt men prata eller träffas är alltid tabu. Så sjukt att sitta ensam och bara ringa hjälplinjer!

    Hej, jag är långvarigt sjuk och mest jobbigt ensam. skulle behöva nån att prata med och utbyta erfarenhet och tankar med. På hjälplinjer kommer man ju aldrig fram och jag är inte bra på att formulera mig i skrift. Får man kontakta andra på forumet som också behöver nån att prata med? Känns så konstigt att så många ensamma sitter och köa i telefon när dom skulle kunna prata med varandra!

    Man ska så klart vara lite försiktig vem man tar vidare kontakten med, man kan inte lita på att alla som verkar trevliga faktiskt är det.
    Men du får absolut ta och skriva med folk du möter här på andra ställen privat och sen även träffa personen om det skulle kännas bra. Jag har själv lagt ut min e-post till en person som jag skrev med ett tag här så vi kunde fortsätta på messenger senare. Gav inte min primära e-post, ville inte att vem som helst skulle ha tillgång till den. Men om du träffar någon här så kan du t.ex. göra som jag gjorde.

    Egentligen hör alla ämnen ihop här. Jag är sjuk och ensam med ångest sedan länge. Har försökt att ringa jourhavande medmänniska här, men det går aldrig att komma fram. Borde finnas ett sätt att sammankoppla alla människor som behöver nån att prata med! Får man knyta kontakter här i forumet?

    Ja, det vore kul med en chat eller liknande. Fast då blir det ju i text och det är ju svårare att få fram det man vill då. Men det vore i alla fall en start.

    Man ska så klart vara lite försiktig vem man tar vidare kontakten med, man kan inte lita på att alla som verkar trevliga faktiskt är det. Men du får absolut ta och skriva med folk du möter här på andra ställen privat och sen även träffa personen om det skulle kännas bra. Jag har själv lagt ut min e-post till en person som jag skrev med ett tag här så vi kunde fortsätta på messenger senare. Gav inte min primära e-post, ville inte att vem som helst skulle ha tillgång till den. Men om du träffar någon här så kan du t.ex. göra som jag gjorde.

    Jag är rädd att träffa folk för jag vet oxå att folk inte alltid är trevliga…men man blir väldigt ensam om man inte tar risker. Vet inte hur jag ska komma ur ensamheten. Det är så sorgligt att många sitter ensamma och bara skriver på nätet när man kan träffas och ha roligt.För mig är det ett drömscenario att ha vänner. Men för många andra är vänner lika självklart som att äta o dricka. Det låter som att de flesta har vänner och familj. Jag stöter aldrig på personer som har det som mig.När jag pratar med någon ”hjälp person” blir alla lika förvånade, för dom flesta hjälpbehövande har alltid något sorts nätverk. Det kan vara jobbet, föräldrar, familj, släktingar. Jag har inget av det.Jag har en kille som alla verkar tycka jag ska göra slut med…men ingen undrar hur jag kommer må om jag inte har honom heller.När jag både ska stå ut med separationsångest och att det inte finns en enda människa som kan hjälpa mig när jag behöver det.Innan jag träffade min kille hade jag absolut ingen i min närhet och ingen som hörde av sig. Det hade tagit slut med min dåvarande kille, och han flyttade till en ny partner, långt bort från mig. Var deprimerad och sjukskriven då.Jag behövde någon som  kunde hjälpa mig när jag var sjuk…men fanns ingen. Det var sommar och terapeut och läkare var på semester.Det var läskigt. Kunde ha legat i hemma död i månader, utan att någon hade märkt det! Psykiatrin ringde ALDRIG på hösten och frågade hur jag hade det när jag hade glömt av en avtalad tid. Det rann bara ut i sanden. Ingen brydde sig där.Jag hade dålig tidsuppfattning då  pga min depression och ångest….Att inte ha anhöriga är en katastrof i det läget! Det är så sorgligt att man kan bli så ensam trots att jag kan uttrycka mig och är skötsam!psykiatrin kan man aldrig lita på. Men anhöriga brukar finnas där på något sätt.. Jag har iaf en kille som hör av sig precis varje dag, vi träffas minst en gång i veckan.men just nu är han bortrest med barnen. Vi kommer ses nu i veckan. Det är en trygghet för mig trots att han inte kan ge mig allt jag behöver!

    Jag är rädd att träffa folk för jag vet oxå att folk inte alltid är trevliga…men man blir väldigt ensam om man inte tar risker. Vet inte hur jag ska komma ur ensamheten. Det är så sorgligt att många sitter ensamma och bara skriver på nätet när man kan träffas och ha roligt.För mig är det ett drömscenario att ha vänner. Men för många andra är vänner lika självklart som att äta o dricka. Det låter som att de flesta har vänner och familj. Jag stöter aldrig på personer som har det som mig.När jag pratar med någon ”hjälp person” blir alla lika förvånade, för dom flesta hjälpbehövande har alltid något sorts nätverk. Det kan vara jobbet, föräldrar, familj, släktingar. Jag har inget av det.Jag har en kille som alla verkar tycka jag ska göra slut med…men ingen undrar hur jag kommer må om jag inte har honom heller.När jag både ska stå ut med separationsångest och att det inte finns en enda människa som kan hjälpa mig när jag behöver det.Innan jag träffade min kille hade jag absolut ingen i min närhet och ingen som hörde av sig. Det hade tagit slut med min dåvarande kille, och han flyttade till en ny partner, långt bort från mig. Var deprimerad och sjukskriven då.Jag behövde någon som kunde hjälpa mig när jag var sjuk…men fanns ingen. Det var sommar och terapeut och läkare var på semester.Det var läskigt. Kunde ha legat i hemma död i månader, utan att någon hade märkt det! Psykiatrin ringde ALDRIG på hösten och frågade hur jag hade det när jag hade glömt av en avtalad tid. Det rann bara ut i sanden. Ingen brydde sig där.Jag hade dålig tidsuppfattning då pga min depression och ångest….Att inte ha anhöriga är en katastrof i det läget! Det är så sorgligt att man kan bli så ensam trots att jag kan uttrycka mig och är skötsam!psykiatrin kan man aldrig lita på. Men anhöriga brukar finnas där på något sätt.. Jag har iaf en kille som hör av sig precis varje dag, vi träffas minst en gång i veckan.men just nu är han bortrest med barnen. Vi kommer ses nu i veckan. Det är en trygghet för mig trots att han inte kan ge mig allt jag behöver!

    Det låter riktigt hemskt det du beskriver, när du var hemma helt själv hela sommaren utan någon kontakt. Jag vet hur det är att känna sig ensam även om jag alltid haft någon + familj. Anledningen till att du inte träffar såna som är i din situation är nog just för att de sitter hemma och inte orkar ta sig ut.
    Vilka är det som säger att du borde göra slut med din kille och varför tycker de det?

    Tack. Jag tror oxå många ensamma sitter hemma  och då når man inte dem heller. När jag skriver om min partner i forum får jag alltid svaret att de inte skulle stå ut med en sån kille eller att ”du förtjänar bättre” osv. Jag skrev en tråd här om att vi har olika ekonomi och att min kille tycker det är jobbigt vilket jag kan förstå, det är bara att gå till sig själv: vill jag själv leva ett fattigare liv när jag träffar en partner? Tror de flesta inte vill det. De enda svar jag fick här  var att han inte älskar och respektear mig och att de inte skulle stå ut med en sån partner osv själv Det enda var att han var ärlig och sa att han drömde om att leva på ett sätt som faktiskt inte är möjligt pga min dåliga ekonomi. Hans ex hade bra ekonomi, så det är klart att det blir skillnad med mig…Han lever ju med mycket sämre standard och har inte råd att köpa hus som alla hans vänner,syskon och arbetskamrater gör..De frågar honom om det oxå så han blir påmind hela tiden att han inte kan göra som andra! En social press. De han känner har inte en sjuk och fattig partner, sånt finns inte i deras värld.Jag själv känner ingen som lever som mig!!  Det är ju bara fakta. Det betyder inte att hsn vill göra slut men att han bara grubblar mer på ekonomi nu än tidigare.Liknande svar har jag fått även i andra trådar. Då har jag inte skrivit om ekonomi utan om min killes depression och oförmåga att hjälpa mig pga det .Där har de skrivit rakt ut att jag borde göra slut. Men ingen verkar tänka på hur ensam jag blir då och att självmordsrisken kommer öka markant. Jag har extrem separtationångest och vet att jag inte kommer orka helt ensam utan anhöriga, som det innebär i mitt fall!

    Tack. Jag tror oxå många ensamma sitter hemma och då når man inte dem heller. När jag skriver om min partner i forum får jag alltid svaret att de inte skulle stå ut med en sån kille eller att ”du förtjänar bättre” osv. Jag skrev en tråd här om att vi har olika ekonomi och att min kille tycker det är jobbigt vilket jag kan förstå, det är bara att gå till sig själv: vill jag själv leva ett fattigare liv när jag träffar en partner? Tror de flesta inte vill det. De enda svar jag fick här var att han inte älskar och respektear mig och att de inte skulle stå ut med en sån partner osv själv Det enda var att han var ärlig och sa att han drömde om att leva på ett sätt som faktiskt inte är möjligt pga min dåliga ekonomi. Hans ex hade bra ekonomi, så det är klart att det blir skillnad med mig…Han lever ju med mycket sämre standard och har inte råd att köpa hus som alla hans vänner,syskon och arbetskamrater gör..De frågar honom om det oxå så han blir påmind hela tiden att han inte kan göra som andra! En social press. De han känner har inte en sjuk och fattig partner, sånt finns inte i deras värld.Jag själv känner ingen som lever som mig!! Det är ju bara fakta. Det betyder inte att hsn vill göra slut men att han bara grubblar mer på ekonomi nu än tidigare.Liknande svar har jag fått även i andra trådar. Då har jag inte skrivit om ekonomi utan om min killes depression och oförmåga att hjälpa mig pga det .Där har de skrivit rakt ut att jag borde göra slut. Men ingen verkar tänka på hur ensam jag blir då och att självmordsrisken kommer öka markant. Jag har extrem separtationångest och vet att jag inte kommer orka helt ensam utan anhöriga, som det innebär i mitt fall!

    Det låter som att ni skulle behöva sätta er ner och prata om det då, istället för att han kommer med jämna mellanrum och påminner dig om att du håller honom tillbaka. Låter iaf lite som att det är så det är. Jag tycker inte att du ska göra slut med honom, för det verkar ju ändå som att han väljer dig över pengarna även om det då och då blir jobbigt för honom. Så länge han inte klankar ned på dig för din ohälsa liksom.

    Nej han klankar inte ner på mig för min ohälsa han är ju sjuk själv…blir ju att kasta sten i glashus då. Han har oxå svårt att jobba med sin oro och depression.Men han vill inte kasta en lång utbildning i sjön och försöker jobba ändå. Men det betyder oxå att han får mindre tid och ork för relationen eftersom så mkt energi går åt att klara jobbet.Och kanske extra mkt  för att jag inte jobbar då hänger det mkt på honom ekonomiskt, han har ju tre barn oxå! .När han levde med  sitt ex kunde han jobba mindre och t ex plugga eftersom han inte var beroende av pengarna till hyran lika mycket. Men exet stack ju för att han inte drog in så mkt pengar när de var ihop, för när de var ihop jobbade han inte en period, av olika anledningar..Hon skulle inte kunna leva med någon som är sjukskriven. Så är  många personer.De flesta vill inte ens dejta någon som är sjukskriven, fattig osv, det är inget ovanligt. Med det sagt är  min kille inte så hemsk ändå..Han har levt med mig i 6 år nu. Längsta relationen jag har haft. Jag har varit ihop med andra som gjort slut för att jag mår dåligt, (eller av andra skäl )men min kille har knappt tänkt på min psykiska ohälsa, han tar mig som jag är.Mina tidigare partners har däremot tyckt det var jobbigt. Vi pratar ofta om ekonomin, det kommer upp titt som tätt. Men vi har inte hittat någon lösning. Det går ju inte trolla fram pengar som bekant…men det är klart att det tär på relationen. Det är inte bara han som är missnöjd med ekonomin, även jag i högsta grad. Har försökt tjäna pengar länge nu, men funkar inte. Det jag kunde göra var på deltid men det gav lika lite som existensminimum. Och nu kan jag inte jobba alls :/

    Trådstartaren

    Jag är rädd att träffa folk för jag vet oxå att folk inte alltid är trevliga…men man blir väldigt ensam om man inte tar risker. Vet inte hur jag ska komma ur ensamheten. Det är så sorgligt att många sitter ensamma och bara skriver på nätet när man kan träffas och ha roligt.För mig är det ett drömscenario att ha vänner. Men för många andra är vänner lika självklart som att äta o dricka. Det låter som att de flesta har vänner och familj. Jag stöter aldrig på personer som har det som mig.När jag pratar med någon ”hjälp person” blir alla lika förvånade, för dom flesta hjälpbehövande har alltid något sorts nätverk. Det kan vara jobbet, föräldrar, familj, släktingar. Jag har inget av det.Jag har en kille som alla verkar tycka jag ska göra slut med…men ingen undrar hur jag kommer må om jag inte har honom heller.När jag både ska stå ut med separationsångest och att det inte finns en enda människa som kan hjälpa mig när jag behöver det.Innan jag träffade min kille hade jag absolut ingen i min närhet och ingen som hörde av sig. Det hade tagit slut med min dåvarande kille, och han flyttade till en ny partner, långt bort från mig. Var deprimerad och sjukskriven då.Jag behövde någon som kunde hjälpa mig när jag var sjuk…men fanns ingen. Det var sommar och terapeut och läkare var på semester.Det var läskigt. Kunde ha legat i hemma död i månader, utan att någon hade märkt det! Psykiatrin ringde ALDRIG på hösten och frågade hur jag hade det när jag hade glömt av en avtalad tid. Det rann bara ut i sanden. Ingen brydde sig där.Jag hade dålig tidsuppfattning då pga min depression och ångest….Att inte ha anhöriga är en katastrof i det läget! Det är så sorgligt att man kan bli så ensam trots att jag kan uttrycka mig och är skötsam!psykiatrin kan man aldrig lita på. Men anhöriga brukar finnas där på något sätt.. Jag har iaf en kille som hör av sig precis varje dag, vi träffas minst en gång i veckan.men just nu är han bortrest med barnen. Vi kommer ses nu i veckan. Det är en trygghet för mig trots att han inte kan ge mig allt jag behöver!

     

    Jag menar mest att man kunde börja prata i telefon, chatta ger mig inget och träffas ute är i nuläget inte möjligt.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 18 totalt)
17

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.