Sommaren 2018 var jag inlagd på en vårdavdelning i ungefär tre veckor. För mig var det verkligen en skräckupplevelse. Personalen pratade inte med patienterna utan de föredrog att sitta inlåsta på sin ljudisolerade expedition ofta lekande med sina mobiler. Ofta satt hela personalstyrkan där inne utan att en enda var ute på avdelningen.
När jag satt och grät av ångest i matsalen var det aldrig någon i personalen som frågade varför jag var så ledsen. En gång var det en annan patient som sa till, men då svarade personalen henne med att jag själv skulle be om att få prata. Jag hade försökt en gång när jag mådde riktigt dåligt men då hade jag blivit nekad. Jag klarade i det läget inte av att bli avvisad ännu en gång så jag lät bli att be om hjälp. Bara att skriva detta gör att känslorna som jag var med om då kommer tillbaka.
När ångesten är som värst kan jag inte trösta och lugna mig själv. En gång av dessa gånger när satt med min starka ångest i matsalen på avdelningen bestämde jag för att jag skulle ta livet av mig. Jag gick in i badrummet där jag satt väldigt länge och funderade om jag skulle kunna göra något. Jag vet också att chansen att jag hade lyckats var stor eftersom personalen inte hade någon som helst koll på vad jag gjorde på avdelningen.
Tack och lov gjorde jag inget dumt då jag tänkte på min yngsta katt som jag älskar så väldigt mycket. Hon är mitt lyckopiller sedan jag fick henne sommaren 2017 och hon räddade livet på mig.
Jag hoppas bara att jag aldrig någonsin kommer att hamna på en vårdavdelning inom psykiatrin.
Hoppas på kommentarer!
