Avregistrerad användare skrev:
Hej Idag har vi träffat läkare på BUP och fått medicin, Sertraline. Kommer starta med det på fredag, A vill inte börja före skolan slutar då vill vara skärpt på skolavslutningen i avslutningsprogrammet. Det är så otroligt mycket som har hänt sedan jag skrev senast – och ändå inte! Inget har blivit bättre, det är fortfarande upp och ned i depression och ångest varvat med låsa in sig på rummet men det känns som något ljusare tankar med hopp om förändring. Det kan vara att stressen från skolan har släppt, då jag och min man slutade helt att tjata och påminna om skolarbetet för flera veckor sedan – ja egentligen sedan sist jag skrev då jag och A skiljdes i ilska (6 maj). Vi har haft gemensamma samtal på BUP, A+jag+min man, och det som har kommit fram är att utöver ångest och depression är A osäker på sin identitet. Det har alldeles nyligen kommit fram och vi är i ett förvirrande stadie där vi försöker stötta och förstå. Det gör ont inombords när jag förstår att dessa tankar har funnits en lång tid och att A fått utstå en del i skolan men aldrig sagt något. Är det någon av er som känner igen sig i detta med osäkerhet på identitet? Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med föräldrar i samma situation eller som har varit där och kommit igenom den oavsett vad utgången blev med hänsyn till identiteten. Kram till er alla som kämpar
Hej!
Vad bra att ni har fått hjälp med medicin! Antar att insättningen har börjat, var beredda på att det kan vara kämpigt första veckorna. Men att det kommer att vara värt det när medicinen stabiliseras! Skönt att hon har sommarlov så hon har möjlighet att vila om hon blir trött.
Smart att sluta tjata om skolarbetet. Man får tänka vad är viktigast, måendet eller skolarbete? Skolarbetet kan hon ta igen vid annat tillfälle, finns så många alternativ idag.
Min dotter fick två betyg den här terminen. Hon ligger efter jättemycket i skolan men varje dag hon kliver ur sängen och lämnar huset utan ångest känns för oss som en seger!
För ca två månader sen berättade hon för mig att hon är gay. Detta är något hon har burit på och grubblat över i flera år, och har såklart inte hjälpt hennes depression och mörks stunder. Hon har undrat varför hon varit annorlunda och konstig. Vi har misstänkt detta under en tid och försökt peppa henne att berätta. När hon äntligen gjorde det blev vi så stolta och glada för hennes skull! Nu pratar hon öppet om sin läggning och känner sig lättad och stolt!
Inte lätt i den här åldern med alla känslor och funderingar. E är också hemma mycket själv. Hon föredrar det, ibland får hon ett ryck och är jättesocial ett tag men efter det vill hon gärna vara själv. Hon umgås mycket med sina vänner på socials medier, känns ju konstigt och obegripligt för oss men helt normalt för dom.
Jag håller tummarna nu att er dotter kommer att börja må bättre! Skriv gärna och berätta hur det går!
Stora Styrkekramar från mig
