Hem > Forum > Ångest > Min 14 åriga dotter lider av ångest och depression!

Min 14 åriga dotter lider av ångest och depression!

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 29 totalt)
28
  • Hej

    Åh det är så mycket jag känner igen i min 14 åring i det ni skriver. Hon har väldiga problem med framför allt skolarbetet och när vi ska sätta oss (även om vi delar upp i små små etapper) så orkar hon knappt koncentrera sig ens i 10 min!

    Hon stänger in sig på sitt rum, vill inte komma ut ur det, knappt för att äta. Hon går till skolan men det är motigt för henne. I skolan säger hon att hon inte kan koncentrera sig, skolan försöker möta henne men hon vill ingenting. Hon har fått diagnosen generell ångest och går hos BUP men ingen ljusning märks ännu. Behandlingen sker i form av samtal. Vissa dagar känner jag mig stark och försöker lirka med henne andra dagar blir jag nästan helt galen och får panik att hon bara ”låter detta ske”. Jag förstår dock att det inte är något hon vill. Jag har sedan ett år tillbaka förstått att hon inte förmår sig ta tag i uppgifter, det handlar om inlämningsuppgifter, om att läsa till ett prov, det handlar även om att t ex duscha, att komma i säng på kvällarna, även enkla vardagsrutiner fallerar. Allt får vi påminna om ja till och med tjata om och om igen, ibland förmår hon sig och ibland går det bara inte. Så här har hon haft det en lång tid och det eskalerade och bli nästan ohållbart för ett år sedan. Nu har vi BUP kontakt sedan  1 1/2 månad men jag blir så orolig då inte syns någon ljusning i detta. Jag ser att hon mår dåligt och jag vet att hon inte vill vara så arg på oss men hon kan inte låta bli.

    Skolan ser inget av det vi ser här hemma, de ser en positiv och engagerad tjej.

    Jag kände ett visst hopp när ”Blue Sepava” skrev, om du orkar berätta lite mer hur du fick hjälp skulle jag gärna ta del av det.

    Kramar till er alla

     

    Trådstartaren

    Hej Åh det är så mycket jag känner igen i min 14 åring i det ni skriver. Hon har väldiga problem med framför allt skolarbetet och när vi ska sätta oss (även om vi delar upp i små små etapper) så orkar hon knappt koncentrera sig ens i 10 min! Hon stänger in sig på sitt rum, vill inte komma ut ur det, knappt för att äta. Hon går till skolan men det är motigt för henne. I skolan säger hon att hon inte kan koncentrera sig, skolan försöker möta henne men hon vill ingenting. Hon har fått diagnosen generell ångest och går hos BUP men ingen ljusning märks ännu. Behandlingen sker i form av samtal. Vissa dagar känner jag mig stark och försöker lirka med henne andra dagar blir jag nästan helt galen och får panik att hon bara ”låter detta ske”. Jag förstår dock att det inte är något hon vill. Jag har sedan ett år tillbaka förstått att hon inte förmår sig ta tag i uppgifter, det handlar om inlämningsuppgifter, om att läsa till ett prov, det handlar även om att t ex duscha, att komma i säng på kvällarna, även enkla vardagsrutiner fallerar. Allt får vi påminna om ja till och med tjata om och om igen, ibland förmår hon sig och ibland går det bara inte. Så här har hon haft det en lång tid och det eskalerade och bli nästan ohållbart för ett år sedan. Nu har vi BUP kontakt sedan 1 1/2 månad men jag blir så orolig då inte syns någon ljusning i detta. Jag ser att hon mår dåligt och jag vet att hon inte vill vara så arg på oss men hon kan inte låta bli. Skolan ser inget av det vi ser här hemma, de ser en positiv och engagerad tjej. Jag kände ett visst hopp när ”Blue Sepava” skrev, om du orkar berätta lite mer hur du fick hjälp skulle jag gärna ta del av det. Kramar till er alla

    Hej Åh det är så mycket jag känner igen i min 14 åring i det ni skriver. Hon har väldiga problem med framför allt skolarbetet och när vi ska sätta oss (även om vi delar upp i små små etapper) så orkar hon knappt koncentrera sig ens i 10 min! Hon stänger in sig på sitt rum, vill inte komma ut ur det, knappt för att äta. Hon går till skolan men det är motigt för henne. I skolan säger hon att hon inte kan koncentrera sig, skolan försöker möta henne men hon vill ingenting. Hon har fått diagnosen generell ångest och går hos BUP men ingen ljusning märks ännu. Behandlingen sker i form av samtal. Vissa dagar känner jag mig stark och försöker lirka med henne andra dagar blir jag nästan helt galen och får panik att hon bara ”låter detta ske”. Jag förstår dock att det inte är något hon vill. Jag har sedan ett år tillbaka förstått att hon inte förmår sig ta tag i uppgifter, det handlar om inlämningsuppgifter, om att läsa till ett prov, det handlar även om att t ex duscha, att komma i säng på kvällarna, även enkla vardagsrutiner fallerar. Allt får vi påminna om ja till och med tjata om och om igen, ibland förmår hon sig och ibland går det bara inte. Så här har hon haft det en lång tid och det eskalerade och bli nästan ohållbart för ett år sedan. Nu har vi BUP kontakt sedan 1 1/2 månad men jag blir så orolig då inte syns någon ljusning i detta. Jag ser att hon mår dåligt och jag vet att hon inte vill vara så arg på oss men hon kan inte låta bli. Skolan ser inget av det vi ser här hemma, de ser en positiv och engagerad tjej. Jag kände ett visst hopp när ”Blue Sepava” skrev, om du orkar berätta lite mer hur du fick hjälp skulle jag gärna ta del av det. Kramar till er alla[/

    Hej!

    Ja vi har det inte lätt vi mammor och pappor som lever med barn som lider av ångest. Det är fruktansvärt och väldigt frustrerande.

    Min första tanke är när jag läser dina rader, har hon vänner som hon umgås med? Detta är så viktigt, går det till en gräns då dom inte ens orkar med det så bör man kanske pusha det lite. Jag har märkt en stor skillnad på min dotter sen jag lyckades få henne ha kul med kompisar igen.

    Min dotter vägrar numera gå till bup, hon tycker att hon mår sämre av att gå dit för att svara på alla frågor om hennes mående. Men jag går dit ca en gång i månaden, det känns bra, dom har varit och är ett enormt stöd.

    Min dotter har aldrig haft problem med inlärning i skolan men efter ett enormt tufft år så ligger hon efter extremt mycket, detta är något vi måste ta tag i snart, just nu tar vi en dag i taget med att tillsammans komma dit iaf en stund om dan.

    Har ni provat ångestdämpande medicin? Min fick Atarax för över ett år sen vilket gjorde stor skillnad då, när det drog igång igen i oktober 2017 blev det så illa att hon fick börja med antidepressiv medicin samt ångestdämpande. Insättningen var hemsk och tog lång tid att stabiliseras i kroppen. Nu är hon glad och positiv nästan hela tiden, vi inser då vi är inne på tredje året med detta nu, att för oss är det väldigt årtidsrelaterat. Alltså blir det värre när hösten kommer och bättre när våren kommer. Är detta något ni har märkt av? Vi kommer att börja med ljusterapi nästa höst!

    Så för oss handlar det för tifället om att komma in i en ny bra skolrutin igen samt försöka komma ikapp med skolarbetet. Vi får väldigt bra stöd från skolan.

    Jag förstår din frustration så väl! Man får verkligen panik! Ge bup mera tid att hjälpa er, försök att ha tålamod även fast det är lättare sagt än gjort vissa dagar. Det kommer att bli bättre! Fokusera på måendet mer än skolarbeten. Det finns så otroligt många alternativ idag när det gäller skolan. Hon kanske behöver gå kortare dagar under en period för att orka med att må bättre. Skaffa vabintyg från bupläkaren så du har möjlighet att vara mer med henne!

    Och se till att även DU får ventilera dig nånstans. Du kan skriva till mig när du vill här!

    Många styrkekramar!!

     

     

    Hej Åh det är så mycket jag känner igen i min 14 åring i det ni skriver. Hon har väldiga problem med framför allt skolarbetet och när vi ska sätta oss (även om vi delar upp i små små etapper) så orkar hon knappt koncentrera sig ens i 10 min! Hon stänger in sig på sitt rum, vill inte komma ut ur det, knappt för att äta. Hon går till skolan men det är motigt för henne. I skolan säger hon att hon inte kan koncentrera sig, skolan försöker möta henne men hon vill ingenting. Hon har fått diagnosen generell ångest och går hos BUP men ingen ljusning märks ännu. Behandlingen sker i form av samtal. Vissa dagar känner jag mig stark och försöker lirka med henne andra dagar blir jag nästan helt galen och får panik att hon bara ”låter detta ske”. Jag förstår dock att det inte är något hon vill. Jag har sedan ett år tillbaka förstått att hon inte förmår sig ta tag i uppgifter, det handlar om inlämningsuppgifter, om att läsa till ett prov, det handlar även om att t ex duscha, att komma i säng på kvällarna, även enkla vardagsrutiner fallerar. Allt får vi påminna om ja till och med tjata om och om igen, ibland förmår hon sig och ibland går det bara inte. Så här har hon haft det en lång tid och det eskalerade och bli nästan ohållbart för ett år sedan. Nu har vi BUP kontakt sedan 1 1/2 månad men jag blir så orolig då inte syns någon ljusning i detta. Jag ser att hon mår dåligt och jag vet att hon inte vill vara så arg på oss men hon kan inte låta bli. Skolan ser inget av det vi ser här hemma, de ser en positiv och engagerad tjej. Jag kände ett visst hopp när ”Blue Sepava” skrev, om du orkar berätta lite mer hur du fick hjälp skulle jag gärna ta del av det. Kramar till er alla[/ Hej! Ja vi har det inte lätt vi mammor och pappor som lever med barn som lider av ångest. Det är fruktansvärt och väldigt frustrerande. Min första tanke är när jag läser dina rader, har hon vänner som hon umgås med? Detta är så viktigt, går det till en gräns då dom inte ens orkar med det så bör man kanske pusha det lite. Jag har märkt en stor skillnad på min dotter sen jag lyckades få henne ha kul med kompisar igen. Min dotter vägrar numera gå till bup, hon tycker att hon mår sämre av att gå dit för att svara på alla frågor om hennes mående. Men jag går dit ca en gång i månaden, det känns bra, dom har varit och är ett enormt stöd. Min dotter har aldrig haft problem med inlärning i skolan men efter ett enormt tufft år så ligger hon efter extremt mycket, detta är något vi måste ta tag i snart, just nu tar vi en dag i taget med att tillsammans komma dit iaf en stund om dan. Har ni provat ångestdämpande medicin? Min fick Atarax för över ett år sen vilket gjorde stor skillnad då, när det drog igång igen i oktober 2017 blev det så illa att hon fick börja med antidepressiv medicin samt ångestdämpande. Insättningen var hemsk och tog lång tid att stabiliseras i kroppen. Nu är hon glad och positiv nästan hela tiden, vi inser då vi är inne på tredje året med detta nu, att för oss är det väldigt årtidsrelaterat. Alltså blir det värre när hösten kommer och bättre när våren kommer. Är detta något ni har märkt av? Vi kommer att börja med ljusterapi nästa höst! Så för oss handlar det för tifället om att komma in i en ny bra skolrutin igen samt försöka komma ikapp med skolarbetet. Vi får väldigt bra stöd från skolan. Jag förstår din frustration så väl! Man får verkligen panik! Ge bup mera tid att hjälpa er, försök att ha tålamod även fast det är lättare sagt än gjort vissa dagar. Det kommer att bli bättre! Fokusera på måendet mer än skolarbeten. Det finns så otroligt många alternativ idag när det gäller skolan. Hon kanske behöver gå kortare dagar under en period för att orka med att må bättre. Skaffa vabintyg från bupläkaren så du har möjlighet att vara mer med henne! Och se till att även DU får ventilera dig nånstans. Du kan skriva till mig när du vill här! Många styrkekramar!!

    Hej

    Hon umgås inte med vänner efter skoltid eller på helger/lov. Har inte gjort det på flera år. Hon är varken mobbad eller utanför i skolan utan upplever sig som en i klassen och kan umgås med olika personer. Har det senaste året börjar hänga mer med ett gäng i skolan men som sagt inte efter skolan

    Hon håller sig mest på sitt rum och har gjort så mer och mer det senaste året.

    Hon har fått atarax som kan tas vid behov men inget annat. BUP erbjuder samtal.

    Jag håller gärna kontakt det är oerhört skönt att få utbyta erfarenhet .

    kram

    Trådstartaren

    Hej Hon umgås inte med vänner efter skoltid eller på helger/lov. Har inte gjort det på flera år. Hon är varken mobbad eller utanför i skolan utan upplever sig som en i klassen och kan umgås med olika personer. Har det senaste året börjar hänga mer med ett gäng i skolan men som sagt inte efter skolan Hon håller sig mest på sitt rum och har gjort så mer och mer det senaste året. Hon har fått atarax som kan tas vid behov men inget annat. BUP erbjuder samtal. Jag håller gärna kontakt det är oerhört skönt att få utbyta erfarenhet . kram

    Hej!

    Kan det vara så att hon ”umgås” med vänner via sociala medier? Det är ju mycket så idag. Har hon tillgång till dator/telefon när hon sitter på sitt rum? Antar att hon inte har nån aktivitet efter skolan. Det har inte min dotter heller. Hon la ner både dans och bild på kulturskolan när hon mådde som sämst, jag hoppas att hon kommer att börja igen. Bup tjatar ju mycket om att aktivera sig. Men som sagt, lättare sagt än gjort. Under en period så fick jag muta min dotter med något gott från Ica för att få ut henne på en 20 min promenad.

    Pratar hon med er om något överhuvudtaget? Pratar hon när hon är på bup? Svårt det där när dom inte vill prata! Jag kommer ihåg att jag pressade min dotter tills hon bröt ihop totalt när hon hade en period när vägrade prata. Hon kunde inte ens se mig i ögonen för att hon mådde så dåligt. Efter det blev det bättre. Det var som att göra hål i en ballong.

    Har du nån direktkontakt med nån av hennes vänner eller förälder. Vi har fått ett enormt stöd från min dotters bästis och föräldrar. Har vid nåt tillfälle bjudit över hela familjen på fika för att få henne att träffa nån.

    Kämpa på! Styrkekramar!!!

    Hej! Äntligen har jag hittat ett forum för detta och hoppas kunna hitta nån som är i samma situation! Vet ju att ni finns därute. Min dotter blir 14 om en vecka och har sen tre år tillbaka lidit av ångest, stress och depression. Detta är mest skolrelaterat men hon kan även må dåligt under loven. Just nu har hon ett rejält bakslag. Är under insättning av Flouxetin, vilket inte hjälper alls trots att hon ätit det i 2 och en halv månad. From idag får hon även Teralen som komplettering. Hon går knappt till skolan, känner själv en stark ångest när jag tänker på att skolan börjar igen på måndag. Hon har aldrig blivit mobbad, har och har alltid haft mycket kompisar, duktig i skolan, hon är en snäll, fin och rolig tjej. Någon som känner igen sig i denna situation? Ibland känner man sig ensam trots familj och vänner som stöttar, och bup och skolan. Varför händer detta oss??

    Hej!

    Efter nätter och dagar av frenetisk googlande och läsande känns det som jag hittat rätt.

    Läser ditt inlägg och känner igen mig i så mycket!! Vi har en 14 årig dotter som har det fruktansvärt kämpigt just nu och har haft det i flera år. Hon kämpar med väldigt låga tankar om sig själv, en låg självkänsla och en  knasig självbild tror jag.

    Trots att hon har många vänner och ett par riktigt riktigt nära bra tjejkompisar. Har alltid haft lätt för sig i skolan och med inlärning. Lätt att umgås med andra, och alltid haft kompisar som vill va med henne, både i skolan och på fritiden. ”Är en söt och glad tjej” -som inte haft några motgångar i livet känns det som.

    Vi kan som föräldrar inte hitta nån ”orsak” till att hon ska behöva må så här…

    JAG VET att det inte behöver finnas det men det gör oss ändå frustrerade 😔

    Hon har på eget initiativ tagit kontakt med UM och sen i höstas träffat en kurator där. Det har till viss del hjälp kanske, men nu har just den kuratorn slutat och skickat en remiss till BUP.  Hon kände framförallt att vår dotter behöver mer hjälp än en kurator kan ge. Vi har redan haft en inledande kontakt med BUP I vintras när F. mådde riktigt dåligt ett tag och det tog sig i uttryck av både ätstörningar och självskadebeteende.

    Det blev bättre ett tag.Men nu känns det som det är en svacka igen.

    Självskadebeteendet är till viss det tillbaka och hon har jätte mycket ångest. Det känns som den tar sig nya utryck hela tiden jag blir mer och mer förvirrad… Hon är så typiskt tonårigt svängig i humöret så att det ena kvällen tillsammans med kompisarna är tjo och tjim hör hemma. Tills att hon nästa kväll gömmer sig på sitt rum och skadar sig själv för att dämpa ångesten.

    Är helt övertygad om att den press dom läggs på unga tjejer idag om hur man ska se ut och uppföra sig är sjuklig!! Alltid vara tillgänglig genom telefon och alltid”på” liksom.

    Blev ett låååångt inlägg och jag vet inte ens om det blev på rätt ställe. Men jag är som sagt glad att jag hittat rätt.

     

     

    Trådstartaren

    Hej! Efter nätter och dagar av frenetisk googlande och läsande känns det som jag hittat rätt. Läser ditt inlägg och känner igen mig i så mycket!! Vi har en 14 årig dotter som har det fruktansvärt kämpigt just nu och har haft det i flera år. Hon kämpar med väldigt låga tankar om sig själv, en låg självkänsla och en knasig självbild tror jag. Trots att hon har många vänner och ett par riktigt riktigt nära bra tjejkompisar. Har alltid haft lätt för sig i skolan och med inlärning. Lätt att umgås med andra, och alltid haft kompisar som vill va med henne, både i skolan och på fritiden. ”Är en söt och glad tjej” -som inte haft några motgångar i livet känns det som. Vi kan som föräldrar inte hitta nån ”orsak” till att hon ska behöva må så här… JAG VET att det inte behöver finnas det men det gör oss ändå frustrerade 😔 Hon har på eget initiativ tagit kontakt med UM och sen i höstas träffat en kurator där. Det har till viss del hjälp kanske, men nu har just den kuratorn slutat och skickat en remiss till BUP. Hon kände framförallt att vår dotter behöver mer hjälp än en kurator kan ge. Vi har redan haft en inledande kontakt med BUP I vintras när F. mådde riktigt dåligt ett tag och det tog sig i uttryck av både ätstörningar och självskadebeteende. Det blev bättre ett tag.Men nu känns det som det är en svacka igen. Självskadebeteendet är till viss det tillbaka och hon har jätte mycket ångest. Det känns som den tar sig nya utryck hela tiden jag blir mer och mer förvirrad… Hon är så typiskt tonårigt svängig i humöret så att det ena kvällen tillsammans med kompisarna är tjo och tjim hör hemma. Tills att hon nästa kväll gömmer sig på sitt rum och skadar sig själv för att dämpa ångesten. Är helt övertygad om att den press dom läggs på unga tjejer idag om hur man ska se ut och uppföra sig är sjuklig!! Alltid vara tillgänglig genom telefon och alltid”på” liksom. Blev ett låååångt inlägg och jag vet inte ens om det blev på rätt ställe. Men jag är som sagt glad att jag hittat rätt.

    Hej!

    Du ska veta att jag känner med dig när jag läser dina rader!

    Håller verkligen med om att dagens samhälle med alla dess krav är tufft för våra älskade barn. Man tycker att man ger dom en bra uppväxt med kärlek och trygghet och allt som hör till men det räcker liksom inte.

    Precis som för er så har vi inte heller vetat vad som orsakat vår dotters ångest och depression. Nu efter tre år så märker vi att det är väldigt årstidsrelaterat, det är precis som att hon går i ide mellan oktober och mars, övriga månader mår hon bra.

    Har ni funderat på medicinering? Vår dotter tar antidepressiv medicin, Flouxetin vilket även har gjort en stor skillnad för henne. Hon har även tagit ångestdämpande, Thelaren, men det behövs inte längre. Tror inte att man ska vara rädd för att medicinera, väldigt vanligt idag, plus att det kan förändra en hel del!

    Vad tycker hon själv om bup? Vi har fått enorm hjälp från bup men vår dotter har vägrat gå dit senaste tiden, hon har tyckt att det har känts värre att sitta där och svara på alla frågor. Men jag har känt att det har varit skönt att få vägledning från erfarna kuratorer, jag har fått bryta ihop många gånger hos dom, men även fått glädjas tillsammans med dom när vi har haft bättre perioder.

    Vår dotter vill hälsa till er att inte ge upp! Även när allt känns hopplöst så försök att tänka att det kommer att bli bättre. Det kanske kommer att ta tid, men det kommer att bli bättre!

    Vi har ingen erfarenhet av självskadebeteende, jag hoppas innerligt att ni kommer att få hjälp med det. Som sagt, mina råd till dig är, se till att få tid hos bupläkaren för rådgivning av medicin, försök att prata med henne så mycket ni bara kan, tvinga henne att prata, muta henne om det behövs!

    Styrkekramar från mig till dig! Skriv gärna igen och berätta hur det går!

     

    Hej

    Min 14-åriga dotter går ännu mer in i sig själv, inget blir bättre och jag börjar känna otrolig oro inför sommarlovet. Ska hon sitta inlåst själv på sitt rum hela sommarlovet, så vill jag inte att det ska bli. Vi har börjat fundera på medicin och vi har pratat med BUP att det behöver ske något litet framsteg, de tycker dock att hon är svår att diagnostisera. Jag har sedan över ett år varit inne på någon neuropsykiatrisk diagnos samtidigt som jag tänker depression/utmattningssyndrom och lite (mycket) socialfobi. Jag tolkar BUPs svar på vår direkta fråga om medicinering kan vara möjlig att de inte ser en klar bild av vad vår dotter har. Detta gör det svårt för dem att sätta in medicinering. Jag ser bara en tjej som har gett upp och jag vet inte hur jag ska få henne att tro på möjligheter och framtiden.

    Ikväll skiljdes vi åt i ilska när jag skulle hjälpa till med en skoluppgift som hon inte förmådde sig till att göra, allt var bara skit och pest och skolan vill hon inte gå till imorgon då hon mår dåligt där. Det är en hel del uppgifter som hon ligger efter med och jag gissar att det stressar henne och bygger på den ångest och oro hon känner

    Trådstartaren

    Hej Min 14-åriga dotter går ännu mer in i sig själv, inget blir bättre och jag börjar känna otrolig oro inför sommarlovet. Ska hon sitta inlåst själv på sitt rum hela sommarlovet, så vill jag inte att det ska bli. Vi har börjat fundera på medicin och vi har pratat med BUP att det behöver ske något litet framsteg, de tycker dock att hon är svår att diagnostisera. Jag har sedan över ett år varit inne på någon neuropsykiatrisk diagnos samtidigt som jag tänker depression/utmattningssyndrom och lite (mycket) socialfobi. Jag tolkar BUPs svar på vår direkta fråga om medicinering kan vara möjlig att de inte ser en klar bild av vad vår dotter har. Detta gör det svårt för dem att sätta in medicinering. Jag ser bara en tjej som har gett upp och jag vet inte hur jag ska få henne att tro på möjligheter och framtiden. Ikväll skiljdes vi åt i ilska när jag skulle hjälpa till med en skoluppgift som hon inte förmådde sig till att göra, allt var bara skit och pest och skolan vill hon inte gå till imorgon då hon mår dåligt där. Det är en hel del uppgifter som hon ligger efter med och jag gissar att det stressar henne och bygger på den ångest och oro hon känner

    Hej igen!

    Jag tycker att det känns som att BUP mjäkar på lite väl mycket! Säg att ni vill träffa en läkare. Första gången vi träffade vår läkare på BUP så satt vi i en hel timme med henne. E fick svara på en hel del frågor och sen bedömde läkaren vilken medicin som skulle sättas in.

    Er dotter mår uppenbarligen väldigt dåligt, ni måste få bättre hjälp omgående! För att hon ska få må bättre och orka och för att NI ska orka!!

    Jag förstår inte varför dom inte kan göra en bedömning. Är er dotter alltid med? Jag upplevde det som att jag inte kunde säga som det var och hur jag kände i början när E var med. Hade E en hyfsat ok dag så kom det på något vis inte riktigt fram hur illa det var. När E slutade följa med så kunde jag äntligen vräka ur mig hur det låg till. Prova att få ett eget möte med kuratorerna!

    Hoppas ni får ordning på det hela snart! Vet din dotter om att du skriver här? Om hon själv vill skriva några rader så kan min dotter skriva till henne!

    Styrkekramar!!!!

    Hej

    Idag har vi träffat läkare på BUP och fått medicin, Sertraline. Kommer starta med det på fredag, A vill inte börja före skolan slutar då vill vara skärpt på skolavslutningen i avslutningsprogrammet. Det är så otroligt mycket som har hänt sedan jag skrev senast – och ändå inte!

    Inget har blivit bättre, det är fortfarande upp och ned i depression och ångest varvat med låsa in sig på rummet men det känns som något ljusare tankar med hopp om förändring. Det kan vara att stressen från skolan har släppt, då jag och min man slutade helt att tjata och påminna om skolarbetet för flera veckor sedan – ja egentligen sedan sist jag skrev då jag och A skiljdes i ilska (6 maj). Vi har haft gemensamma samtal på BUP, A+jag+min man, och det som har kommit fram är att utöver ångest och depression är A osäker på sin identitet. Det har alldeles nyligen kommit fram och vi är i ett förvirrande stadie där vi försöker stötta och förstå. Det gör ont inombords när jag förstår att dessa tankar har funnits en lång tid och att A fått utstå en del i skolan men aldrig sagt något. Är det någon av er som känner igen sig i detta med osäkerhet på identitet? Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med föräldrar i samma situation eller som har varit där och kommit igenom den oavsett vad utgången blev med hänsyn till identiteten.

    Kram till er alla som kämpar

    Trådstartaren

    Hej Idag har vi träffat läkare på BUP och fått medicin, Sertraline. Kommer starta med det på fredag, A vill inte börja före skolan slutar då vill vara skärpt på skolavslutningen i avslutningsprogrammet. Det är så otroligt mycket som har hänt sedan jag skrev senast – och ändå inte! Inget har blivit bättre, det är fortfarande upp och ned i depression och ångest varvat med låsa in sig på rummet men det känns som något ljusare tankar med hopp om förändring. Det kan vara att stressen från skolan har släppt, då jag och min man slutade helt att tjata och påminna om skolarbetet för flera veckor sedan – ja egentligen sedan sist jag skrev då jag och A skiljdes i ilska (6 maj). Vi har haft gemensamma samtal på BUP, A+jag+min man, och det som har kommit fram är att utöver ångest och depression är A osäker på sin identitet. Det har alldeles nyligen kommit fram och vi är i ett förvirrande stadie där vi försöker stötta och förstå. Det gör ont inombords när jag förstår att dessa tankar har funnits en lång tid och att A fått utstå en del i skolan men aldrig sagt något. Är det någon av er som känner igen sig i detta med osäkerhet på identitet? Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med föräldrar i samma situation eller som har varit där och kommit igenom den oavsett vad utgången blev med hänsyn till identiteten. Kram till er alla som kämpar

    Hej!

    Vad bra att ni har fått hjälp med medicin! Antar att insättningen har börjat, var beredda på att det kan vara kämpigt första veckorna. Men att det kommer att vara värt det när medicinen stabiliseras! Skönt att hon har sommarlov så hon har möjlighet att vila om hon blir trött.

    Smart att sluta tjata om skolarbetet. Man får tänka vad är viktigast, måendet eller skolarbete? Skolarbetet kan hon ta igen vid annat tillfälle, finns så många alternativ idag.

    Min dotter fick två betyg den här terminen. Hon ligger efter jättemycket i skolan men varje dag hon kliver ur sängen och lämnar huset utan ångest känns för oss som en seger!

    För ca två månader sen berättade hon för mig att hon är gay. Detta är något hon har burit på och grubblat över i flera år, och har såklart inte hjälpt hennes depression och mörks stunder. Hon har undrat varför hon varit annorlunda och konstig. Vi har misstänkt detta under en tid och försökt peppa henne att berätta. När hon äntligen gjorde det blev vi så stolta och glada för hennes skull! Nu pratar hon öppet om sin läggning och känner sig lättad och stolt!

    Inte lätt i den här åldern med alla känslor och funderingar. E är också hemma mycket själv. Hon föredrar det, ibland får hon ett ryck och är jättesocial ett tag men efter det vill hon gärna vara själv. Hon umgås mycket med sina vänner på socials medier, känns ju konstigt och obegripligt för oss men helt normalt för dom.

    Jag håller tummarna nu att er dotter kommer att börja må bättre! Skriv gärna och berätta hur det går!

    Stora Styrkekramar från mig

     

     

    Hej! Äntligen har jag hittat ett forum för detta och hoppas kunna hitta nån som är i samma situation! Vet ju att ni finns därute. Min dotter blir 14 om en vecka och har sen tre år tillbaka lidit av ångest, stress och depression. Detta är mest skolrelaterat men hon kan även må dåligt under loven. Just nu har hon ett rejält bakslag. Är under insättning av Flouxetin, vilket inte hjälper alls trots att hon ätit det i 2 och en halv månad. From idag får hon även Teralen som komplettering. Hon går knappt till skolan, känner själv en stark ångest när jag tänker på att skolan börjar igen på måndag. Hon har aldrig blivit mobbad, har och har alltid haft mycket kompisar, duktig i skolan, hon är en snäll, fin och rolig tjej. Någon som känner igen sig i denna situation? Ibland känner man sig ensam trots familj och vänner som stöttar, och bup och skolan. Varför händer detta oss??

     

    Hej! Min dotter är 15 år och jag känner igen oss i allt du skriver! Vi har också en öppen och nära relation, min dotter lider av panikångest och social ångest/nedstämdhet/depression. Bup vill eventuellt göra utredning till hösten för att se om det rör sig om någon diagnos eftrsom hon har svåra koncentrationssvårigheter. En stor del av hennes mående är skolrelaterat. Jag har haft så mycket konflikter med henne, försökt ”bestraffa” osv innan jag förstod det verkliga problemet. Synd bara att skolan inte förstår!! Jag har kämpat med skolan i 1,5 år och är så besviken! Nu om två veckor byter hon skola eftersom vi efter 3 år på annan ort ska flytta hem igen. Hon ser fram emot det, hon vill hem, men hon har haft ångest för skolbyte hela sommarlovet som i princip är förstört för henne. Hon har 50% frånvaro och har knappt varit i skolan på 6månader. Sista veckorna i 8:an fick hon jobba istället. Betygen är obefintliga! Nu har vi 9:an kvar att kämpa oss igenom. Hon gråter så fort man nämner ordet skola! Inget har hänt här heller, bara en känsla av att inte duga, inte klara något, inte fatta och inte bli förstådd! Känner mig så maktlös och vet inte alls hur vi ska ta oss igenom detta år! Vi pratar mycket, hon sätter ord på allt och jag försöker förstå. Jag vet att hon känner sig förstådd av mig men hon är besviken på vuxenvärlden. De tycker att hon ska ”skärpa till sig” och hon får ständigt höra av vuxna att hon ska sluta vara så bekväm och lat! Ville bara dela med mig, känns skönt att man inte är ensam!  Kram!

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 29 totalt)
28

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.