Min 14 åriga dotter lider av ångest och depression!

Hej! Äntligen har jag hittat ett forum för detta och hoppas kunna hitta nån som är i samma situation! Vet ju att ni finns därute. Min dotter blir 14 om en vecka och har sen tre år tillbaka lidit av ångest, stress och depression. Detta är mest skolrelaterat men hon kan även må dåligt under loven. Just nu har hon ett rejält bakslag. Är under insättning av Flouxetin, vilket inte hjälper alls trots att hon ätit det i 2 och en halv månad. From idag får hon även Teralen som komplettering. Hon går knappt till skolan, känner själv en stark ångest när jag tänker på att skolan börjar igen på måndag. Hon har aldrig blivit mobbad, har och har alltid haft mycket kompisar, duktig i skolan, hon är en snäll, fin och rolig tjej. Någon som känner igen sig i denna situation? Ibland känner man sig ensam trots familj och vänner som stöttar, och bup och skolan. Varför händer detta oss??

Det kan hända att något har hänt som hon inte vill berätta för någon nära. Det hände mig när jag var 15 och min flickvän var otrogen och jag kände mig nere och deppad, men sa det till ingen. Kanske man kan få henne att prata med en kurator? Hon måste iaf prata med någon om det går

Anonym skrev:

Hej! Äntligen har jag hittat ett forum för detta och hoppas kunna hitta nån som är i samma situation! Vet ju att ni finns därute. Min dotter blir 14 om en vecka och har sen tre år tillbaka lidit av ångest, stress och depression. Detta är mest skolrelaterat men hon kan även må dåligt under loven. Just nu har hon ett rejält bakslag. Är under insättning av Flouxetin, vilket inte hjälper alls trots att hon ätit det i 2 och en halv månad. From idag får hon även Teralen som komplettering. Hon går knappt till skolan, känner själv en stark ångest när jag tänker på att skolan börjar igen på måndag. Hon har aldrig blivit mobbad, har och har alltid haft mycket kompisar, duktig i skolan, hon är en snäll, fin och rolig tjej. Någon som känner igen sig i denna situation? Ibland känner man sig ensam trots familj och vänner som stöttar, och bup och skolan. Varför händer detta oss??

Det är verkligen hemskt när det drabbar ens barn eller någon nära. Men tänk så här … vad är viktigast? Skolan eller din dotters mående? Skolan finns kvar, man kan läsa senare i livet.

Se på hur vårt samhälle det ut idag… du ska vara på ett sätt, se ut på ett visst sätt och äga saker hit och dit… det är inte konstigt att ungdomar idag får ångest..

Kan det ligga något bakomliggande orsak till din dotters mående? Har hon utsats för våld, hot, övergrepp?

Mår hon så dåligt så kanske du kan ta ledigt från jobbet och vara mamma på heltid. Ett tag. Påminn henne om att du finns, det är ni som är det viktiga inte jobb och skola.

Börja gå promenader ihop, gör saker som ni inte brukar göra. Lär känna din dotter. Tillslut kanske hon öppnar sig så pass mycket för dig att du kan finna metoder till bättring.

Samhället säger till oss att man MÅSTE gå i skolan… och klarar man inte av det så är man värdelös. Tänk då vad hon känner när alla säger att hon ska gå till skolan. Förstå hur värdelös man måste känna sig då när man inte klarar av det.

Var en Mamma, finns till hands… sedan är det hon som måste vilka göra jobbet..

 

Kramar till er båda

Anonym skrev:

Det är verkligen hemskt när det drabbar ens barn eller någon nära. Men tänk så här … vad är viktigast? Skolan eller din dotters mående? Skolan finns kvar, man kan läsa senare i livet. Se på hur vårt samhälle det ut idag… du ska vara på ett sätt, se ut på ett visst sätt och äga saker hit och dit… det är inte konstigt att ungdomar idag får ångest.. Kan det ligga något bakomliggande orsak till din dotters mående? Har hon utsats för våld, hot, övergrepp? Mår hon så dåligt så kanske du kan ta ledigt från jobbet och vara mamma på heltid. Ett tag. Påminn henne om att du finns, det är ni som är det viktiga inte jobb och skola. Börja gå promenader ihop, gör saker som ni inte brukar göra. Lär känna din dotter. Tillslut kanske hon öppnar sig så pass mycket för dig att du kan finna metoder till bättring. Samhället säger till oss att man MÅSTE gå i skolan… och klarar man inte av det så är man värdelös. Tänk då vad hon känner när alla säger att hon ska gå till skolan. Förstå hur värdelös man måste känna sig då när man inte klarar av det. Var en Mamma, finns till hands… sedan är det hon som måste vilka göra jobbet.. Kramar till er båda

Tack för dina ord! Hoppas jag svarar i ” rätt ruta” helt nytt för mig att vara ute på ett forum! Håller precis på att vänja mig vid tanken på att låta skolan vänta och att inte gå till jobbet. Man har på något vis inpräntat att barn ska gå till skolan och föräldrar ska jobba. Punkt slut! Men nu inser jag att självklart kommer måendet först! Har någon här erfarenhet av hemmaskola om det någonsin skulle bli aktuellt? Nästa vecka ska jag vara med henne varje dag, ska försöka hitta på lite mysiga saker att göra plus tråkiga saker som bup.. Vi har en väldigt nära relation och hon är duktig på att prata om sitt mående och hur hon känner. Håller med om att samhället har blivit skruvat med alla krav som ställs. Hennes självkänsla är i botten, hon känner sig konstant värdelös och besviken på sig själv pga diverse saker. Jag är säker på att ingenting hänt henne, hon är alldeles för öppen och känslig för att kunna hålla något allvarligt inne, däremot så har skolorna hon gått på och den hon går på nu varit väldigt stökiga. Mobbning, slagsmål, vidriga tjejgäng som ser ner på andra. Men som sagt hon har många vänner, är en populär och omtyckt tjej. Jag har varit med henne åtskilliga timmar på skolan så jag vet hur det ser ut! Kram!

 

 

Anonym skrev:

Det kan hända att något har hänt som hon inte vill berätta för någon nära. Det hände mig när jag var 15 och min flickvän var otrogen och jag kände mig nere och deppad, men sa det till ingen. Kanske man kan få henne att prata med en kurator? Hon måste iaf prata med någon om det går

Hej! Jag svarade dig imorse men gjorde nog fel! Hon har blivit utredd på bup och har gått i terapi i ca 1 år. Som sagt så tror jag inte att något har hänt, hon är väldigt känslig och tack vare hur samhället ser ut idag så har det här måendet bara eskalerat och nu tror jag hon jag nått botten.

Hej!

Är själv en tjej på 14 år som mår lika dant som din dotter.

Jag ska förklara att ångesten som man känner äter upp en inifrån. Tänk en smärta som inte går att ta på. Ungefär så.

Du verkar vara en fantastisk mamma! Min mamma finns inte riktigt med på det här planet med mitt psykiska mående. Därför vet min mamma ingenting och inte min pappa heller.

Det e viktigt att du när du är med din dotter kanske inte alltid pratar om det psykiska utan att man åker iväg på tivoli kanske och sen på kvällen kan man sammanfatta dagen.

För mig är en av de jobbigaste frågorna “hur mår du?” för då måste man tänka efter hur man mår och då ökar ofta ångesten.

Jag hoppas att din dotter inte skadar sig själv. Jag har inte funnit själv någon annan utväg än just det då ingen i min närhet finns att prata med.

 

Önskar all lycka till!

//Kram

Anonym skrev:

Hej! Är själv en tjej på 14 år som mår lika dant som din dotter. Jag ska förklara att ångesten som man känner äter upp en inifrån. Tänk en smärta som inte går att ta på. Ungefär så. Du verkar vara en fantastisk mamma! Min mamma finns inte riktigt med på det här planet med mitt psykiska mående. Därför vet min mamma ingenting och inte min pappa heller. Det e viktigt att du när du är med din dotter kanske inte alltid pratar om det psykiska utan att man åker iväg på tivoli kanske och sen på kvällen kan man sammanfatta dagen. För mig är en av de jobbigaste frågorna ”hur mår du?” för då måste man tänka efter hur man mår och då ökar ofta ångesten. Jag hoppas att din dotter inte skadar sig själv. Jag har inte funnit själv någon annan utväg än just det då ingen i min närhet finns att prata med. Önskar all lycka till! //Kram

Men lilla vännen vad det gör ont att läsa dina ord! Finns det nån på skolan som kan hjälpa dig? Bup?

Tack för dina råd! Jag frågar henne nog minst 5 ggr om dan hur hon mår, måste ju vara jättejobbigt! Ska tänka på det nu.

Hon skadar inte sig själv, förmodligen för att hon är väldigt duktig på att prata om sitt mående hemma. Dock inte på bup, dit vill hon inte gå längre, det blir för jobbigt.

Jag hoppas att du får hjälp! Alla barn och ungdomar därute förtjänar att få må bra! Inte erat fel att världen ser ut som den gör!

många Styrkekramar från mig

Tycker verkligen att det låter som om ni hanterar det hela jättebra. Väldigt många ungdomar har föräldrar som inte har tid att lyssna, eller är rädda för att prata om psykisk ohälsa, och det betyder garanterat jättemycket för din dotter att ha dig vid sin sida.

När jag var i mittersta tonåren mådde jag fruktansvärt. Min ångest var väldigt fysisk och jag kunde inte gå upp ur sängen utan att få panik. Jag åkte in på sjukhus flera gånger och jag fick läsa in stora delar av nian under sommaren. Idag är jag 21, bor själv, mår så väldigt mycket bättre och är halvvägs till min juristexamen. Min största rädsla när jag var 14 var att det aldrig skulle gå över – att jag skulle må såhär för all evig framtid, och att det inte fanns någon utväg. Tänker att det är bra att poängtera att oavsett hur hemskt det kan kännas, så går tiden. Man tar sig igenom det, och man lär sig av sina misstag. Det är ok, både som drabbad och som anhörig, att inte hantera allting “perfekt” hela tiden. Ibland kommer man bli irriterad, ibland kommer man inte förstå även om man försöker och ibland kommer man att säga fel saker. Ibland kommer det kännas som om två minuter av ångest och sorg varar i två år. Men det blir bättre. Och så länge man alltid är öppna gentemot varandra och vågar prata om saker även när det känns jobbigt, så har man kommit en bra bit på vägen.

Det är nog jättesvårt att hitta något recept för att minska eller lindra ångest. Alla är ju olika och kanske är mina erfarenheter inte alls relevanta här, men tänkte ändå nämna två saker som mina föräldrar gjorde som jag idag är så väldigt tacksam över.

– De lät aldrig ångesten definiera mig. Det är så lätt att man ändrar sin självbild och börjar tänka på sig själv som “den svaga” eller “den som inte kan gå till skolan” samt att man bär med sig den bilden även in i ett vuxenliv där ångesten inte längre är lika närvarande. Och jag tänker att det är viktigt att anhöriga inte bekräftar den bilden. Om det är möjligt utan att sätta för stor press, är det nog bra att låtsas som om allt är helt “normalt”. Även om man vet att hon inte vill äta, eller åka och köpa glass, eller gå ut på en promenad, så kan man ändå fråga. Så att hon känner att hon är inkluderad och att ni fortfarande ser henne som den tjej hon var innan det här drabbade henne. Ångesten är ju någonting som har HÄNT henne, precis som vilket vidrigt virus som helst. Hon ÄR INTE sin ångest.

– Jag var aldrig någon börda. Det är klart att jag var. Det är klart att mina föräldrar tyckte att det var skitjobbigt att jag inte kunde lämna mitt sovrum på över ett helt år. Det tärde på dem, och det syntes. Men jag vet att de gjorde sitt bästa för att jag inte skulle känna mig skyldig, för skuldkänslorna var nästan värre än ångesten. Jag minns att min pappa stannade hemma från en resa en gång, och jag visste att han hade sett fram emot den i flera år. Han sa att han bara var glad, och att han mycket hellre åt glass med mig inne på ett sjukhusrum än att gå på fotboll i någon tråkig huvudstad, men jag mådde så dåligt över det (det gör jag nog fortfarande, när jag tänker på det). Om man som förälder stannar hemma från jobb eller liknande, eller uttrycker en hysterisk oro som vittnar om att man själv är i upplösningstillstånd, är det lätt att man som drabbad tänker att man “förstör” förälderns liv. Då kan det vara viktigt att poängtera att så inte alls är fallet. Dessutom kan det kanske vara bra att även som förälder ladda batterierna ibland, göra något uppiggande eller släppa tankarna på det för bara någon timme, så att man inte blir för trött och nedtyngd och låter den drabbade få sina farhågor bekräftade.

Detta var jättelångt och säkert för mycket för att läsa. Men ja…  Ni kommer ta er igenom detta och säkert lära er en massa vackra, fantastiska saker på vägen. Lycka till med allt.

Anonym skrev:

Tycker verkligen att det låter som om ni hanterar det hela jättebra. Väldigt många ungdomar har föräldrar som inte har tid att lyssna, eller är rädda för att prata om psykisk ohälsa, och det betyder garanterat jättemycket för din dotter att ha dig vid sin sida. När jag var i mittersta tonåren mådde jag fruktansvärt. Min ångest var väldigt fysisk och jag kunde inte gå upp ur sängen utan att få panik. Jag åkte in på sjukhus flera gånger och jag fick läsa in stora delar av nian under sommaren. Idag är jag 21, bor själv, mår så väldigt mycket bättre och är halvvägs till min juristexamen. Min största rädsla när jag var 14 var att det aldrig skulle gå över – att jag skulle må såhär för all evig framtid, och att det inte fanns någon utväg. Tänker att det är bra att poängtera att oavsett hur hemskt det kan kännas, så går tiden. Man tar sig igenom det, och man lär sig av sina misstag. Det är ok, både som drabbad och som anhörig, att inte hantera allting ”perfekt” hela tiden. Ibland kommer man bli irriterad, ibland kommer man inte förstå även om man försöker och ibland kommer man att säga fel saker. Ibland kommer det kännas som om två minuter av ångest och sorg varar i två år. Men det blir bättre. Och så länge man alltid är öppna gentemot varandra och vågar prata om saker även när det känns jobbigt, så har man kommit en bra bit på vägen. Det är nog jättesvårt att hitta något recept för att minska eller lindra ångest. Alla är ju olika och kanske är mina erfarenheter inte alls relevanta här, men tänkte ändå nämna två saker som mina föräldrar gjorde som jag idag är så väldigt tacksam över. – De lät aldrig ångesten definiera mig. Det är så lätt att man ändrar sin självbild och börjar tänka på sig själv som ”den svaga” eller ”den som inte kan gå till skolan” samt att man bär med sig den bilden även in i ett vuxenliv där ångesten inte längre är lika närvarande. Och jag tänker att det är viktigt att anhöriga inte bekräftar den bilden. Om det är möjligt utan att sätta för stor press, är det nog bra att låtsas som om allt är helt ”normalt”. Även om man vet att hon inte vill äta, eller åka och köpa glass, eller gå ut på en promenad, så kan man ändå fråga. Så att hon känner att hon är inkluderad och att ni fortfarande ser henne som den tjej hon var innan det här drabbade henne. Ångesten är ju någonting som har HÄNT henne, precis som vilket vidrigt virus som helst. Hon ÄR INTE sin ångest. – Jag var aldrig någon börda. Det är klart att jag var. Det är klart att mina föräldrar tyckte att det var skitjobbigt att jag inte kunde lämna mitt sovrum på över ett helt år. Det tärde på dem, och det syntes. Men jag vet att de gjorde sitt bästa för att jag inte skulle känna mig skyldig, för skuldkänslorna var nästan värre än ångesten. Jag minns att min pappa stannade hemma från en resa en gång, och jag visste att han hade sett fram emot den i flera år. Han sa att han bara var glad, och att han mycket hellre åt glass med mig inne på ett sjukhusrum än att gå på fotboll i någon tråkig huvudstad, men jag mådde så dåligt över det (det gör jag nog fortfarande, när jag tänker på det). Om man som förälder stannar hemma från jobb eller liknande, eller uttrycker en hysterisk oro som vittnar om att man själv är i upplösningstillstånd, är det lätt att man som drabbad tänker att man ”förstör” förälderns liv. Då kan det vara viktigt att poängtera att så inte alls är fallet. Dessutom kan det kanske vara bra att även som förälder ladda batterierna ibland, göra något uppiggande eller släppa tankarna på det för bara någon timme, så att man inte blir för trött och nedtyngd och låter den drabbade få sina farhågor bekräftade. Detta var jättelångt och säkert för mycket för att läsa. Men ja… Ni kommer ta er igenom detta och säkert lära er en massa vackra, fantastiska saker på vägen. Lycka till med allt.

Hej!

Tusen tack för att du tog dig tid och skrev till mig! Du ger mig hopp! Trots det tuffa du har gått igenom så verkar du ha lyckats bra! Jag tänker att du har gjort ett otroligt jobb men att även tack vare att dina föräldrars stöd lyckades ta dig ur din ångest!

I början innan vi visste vad detta var kunde vi bli arga och frustrerade. Hennes pappa bar henne till bilen ett par ggr för att hon SKULLE till skolan! Oj vad han har mått dåligt över det. För ett år sen fick hon diagnosen deprimerad, ångest, panikångest och social fobi. Hon blev bättre under våren och det måendet höll i fram till hösten. När ångesten väl kickade in igen så eskalerade det ganska snabbt. Hon tänker själv att hon drabbas av nån form av vinterdepression.

Vi gör allt vi kan för henne men visst självklart är det jäkligt tufft ibland. När man har jobbat hela dan, är väldigt trött själv, också kommer man hem till ett hem fullt av ångest, stress och tårar. Eller när hon väcker mig mitt i natten för att hon behöver prata och gråta ut. Man biter ihop många ggr men det är en självklarhet! Hon är mitt barn och jag gör allt för att hon ska må bra.

Ibland ber hon om ursäkt och frågar hur jag orkar med henne. Det är fruktansvärt! Vi försöker förklara att det inte gör något, att det är viktigt att hon berättar hur hon mår.

From nu så har hon hemskola ett tag framöver. Skolan stöttar 100 %, idag har hennes mentor varit hos oss för genomgång. Känns bra men ändå jobbigt. Hon missar så mycket av en 14 årings liv. Det gör ont i mig när jag ibland ser hennes klasskompisar tillsammans, dom skrattar och busar samtidigt som hon sitter ensam hemma.

Men vi kämpar på! Lycka till med din utbildning! Du är en fantastisk person som förtjänar det bästa här i livet!

 

Anonym skrev:

Hej! Äntligen har jag hittat ett forum för detta och hoppas kunna hitta nån som är i samma situation! Vet ju att ni finns därute. Min dotter blir 14 om en vecka och har sen tre år tillbaka lidit av ångest, stress och depression. Detta är mest skolrelaterat men hon kan även må dåligt under loven. Just nu har hon ett rejält bakslag. Är under insättning av Flouxetin, vilket inte hjälper alls trots att hon ätit det i 2 och en halv månad. From idag får hon även Teralen som komplettering. Hon går knappt till skolan, känner själv en stark ångest när jag tänker på att skolan börjar igen på måndag. Hon har aldrig blivit mobbad, har och har alltid haft mycket kompisar, duktig i skolan, hon är en snäll, fin och rolig tjej. Någon som känner igen sig i denna situation? Ibland känner man sig ensam trots familj och vänner som stöttar, och bup och skolan. Varför händer detta oss??

Anonym skrev:

Hej! Äntligen har jag hittat ett forum för detta och hoppas kunna hitta nån som är i samma situation! Vet ju att ni finns därute. Min dotter blir 14 om en vecka och har sen tre år tillbaka lidit av ångest, stress och depression. Detta är mest skolrelaterat men hon kan även må dåligt under loven. Just nu har hon ett rejält bakslag. Är under insättning av Flouxetin, vilket inte hjälper alls trots att hon ätit det i 2 och en halv månad. From idag får hon även Teralen som komplettering. Hon går knappt till skolan, känner själv en stark ångest när jag tänker på att skolan börjar igen på måndag. Hon har aldrig blivit mobbad, har och har alltid haft mycket kompisar, duktig i skolan, hon är en snäll, fin och rolig tjej. Någon som känner igen sig i denna situation? Ibland känner man sig ensam trots familj och vänner som stöttar, och bup och skolan. Varför händer detta oss??

Anonym skrev:

Hej! Äntligen har jag hittat ett forum för detta och hoppas kunna hitta nån som är i samma situation! Vet ju att ni finns därute. Min dotter blir 14 om en vecka och har sen tre år tillbaka lidit av ångest, stress och depression. Detta är mest skolrelaterat men hon kan även må dåligt under loven. Just nu har hon ett rejält bakslag. Är under insättning av Flouxetin, vilket inte hjälper alls trots att hon ätit det i 2 och en halv månad. From idag får hon även Teralen som komplettering. Hon går knappt till skolan, känner själv en stark ångest när jag tänker på att skolan börjar igen på måndag. Hon har aldrig blivit mobbad, har och har alltid haft mycket kompisar, duktig i skolan, hon är en snäll, fin och rolig tjej. Någon som känner igen sig i denna situation? Ibland känner man sig ensam trots familj och vänner som stöttar, och bup och skolan. Varför händer detta oss??

Anonym skrev:

Hej! Äntligen har jag hittat ett forum för detta och hoppas kunna hitta nån som är i samma situation! Vet ju att ni finns därute. Min dotter blir 14 om en vecka och har sen tre år tillbaka lidit av ångest, stress och depression. Detta är mest skolrelaterat men hon kan även må dåligt under loven. Just nu har hon ett rejält bakslag. Är under insättning av Flouxetin, vilket inte hjälper alls trots att hon ätit det i 2 och en halv månad. From idag får hon även Teralen som komplettering. Hon går knappt till skolan, känner själv en stark ångest när jag tänker på att skolan börjar igen på måndag. Hon har aldrig blivit mobbad, har och har alltid haft mycket kompisar, duktig i skolan, hon är en snäll, fin och rolig tjej. Någon som känner igen sig i denna situation? Ibland känner man sig ensam trots familj och vänner som stöttar, och bup och skolan. Varför händer detta oss??

Anonym skrev:

Hej! Äntligen har jag hittat ett forum för detta och hoppas kunna hitta nån som är i samma situation! Vet ju att ni finns därute. Min dotter blir 14 om en vecka och har sen tre år tillbaka lidit av ångest, stress och depression. Detta är mest skolrelaterat men hon kan även må dåligt under loven. Just nu har hon ett rejält bakslag. Är under insättning av Flouxetin, vilket inte hjälper alls trots att hon ätit det i 2 och en halv månad. From idag får hon även Teralen som komplettering. Hon går knappt till skolan, känner själv en stark ångest när jag tänker på att skolan börjar igen på måndag. Hon har aldrig blivit mobbad, har och har alltid haft mycket kompisar, duktig i skolan, hon är en snäll, fin och rolig tjej. Någon som känner igen sig i denna situation? Ibland känner man sig ensam trots familj och vänner som stöttar, och bup och skolan. Varför händer detta oss??

Anonym skrev:

Hej! Äntligen har jag hittat ett forum för detta och hoppas kunna hitta nån som är i samma situation! Vet ju att ni finns därute. Min dotter blir 14 om en vecka och har sen tre år tillbaka lidit av ångest, stress och depression. Detta är mest skolrelaterat men hon kan även må dåligt under loven. Just nu har hon ett rejält bakslag. Är under insättning av Flouxetin, vilket inte hjälper alls trots att hon ätit det i 2 och en halv månad. From idag får hon även Teralen som komplettering. Hon går knappt till skolan, känner själv en stark ångest när jag tänker på att skolan börjar igen på måndag. Hon har aldrig blivit mobbad, har och har alltid haft mycket kompisar, duktig i skolan, hon är en snäll, fin och rolig tjej. Någon som känner igen sig i denna situation? Ibland känner man sig ensam trots familj och vänner som stöttar, och bup och skolan. Varför händer detta oss??

Anonym skrev:

Hej! Äntligen har jag hittat ett forum för detta och hoppas kunna hitta nån som är i samma situation! Vet ju att ni finns därute. Min dotter blir 14 om en vecka och har sen tre år tillbaka lidit av ångest, stress och depression. Detta är mest skolrelaterat men hon kan även må dåligt under loven. Just nu har hon ett rejält bakslag. Är under insättning av Flouxetin, vilket inte hjälper alls trots att hon ätit det i 2 och en halv månad. From idag får hon även Teralen som komplettering. Hon går knappt till skolan, känner själv en stark ångest när jag tänker på att skolan börjar igen på måndag. Hon har aldrig blivit mobbad, har och har alltid haft mycket kompisar, duktig i skolan, hon är en snäll, fin och rolig tjej. Någon som känner igen sig i denna situation? Ibland känner man sig ensam trots familj och vänner som stöttar, och bup och skolan. Varför händer detta oss??

Anonym skrev:

Hej! Äntligen har jag hittat ett forum för detta och hoppas kunna hitta nån som är i samma situation! Vet ju att ni finns därute. Min dotter blir 14 om en vecka och har sen tre år tillbaka lidit av ångest, stress och depression. Detta är mest skolrelaterat men hon kan även må dåligt under loven. Just nu har hon ett rejält bakslag. Är under insättning av Flouxetin, vilket inte hjälper alls trots att hon ätit det i 2 och en halv månad. From idag får hon även Teralen som komplettering. Hon går knappt till skolan, känner själv en stark ångest när jag tänker på att skolan börjar igen på måndag. Hon har aldrig blivit mobbad, har och har alltid haft mycket kompisar, duktig i skolan, hon är en snäll, fin och rolig tjej. Någon som känner igen sig i denna situation? Ibland känner man sig ensam trots familj och vänner som stöttar, och bup och skolan. Varför händer detta oss??

Anonym skrev:

Hej! Äntligen har jag hittat ett forum för detta och hoppas kunna hitta nån som är i samma situation! Vet ju att ni finns därute. Min dotter blir 14 om en vecka och har sen tre år tillbaka lidit av ångest, stress och depression. Detta är mest skolrelaterat men hon kan även må dåligt under loven. Just nu har hon ett rejält bakslag. Är under insättning av Flouxetin, vilket inte hjälper alls trots att hon ätit det i 2 och en halv månad. From idag får hon även Teralen som komplettering. Hon går knappt till skolan, känner själv en stark ångest när jag tänker på att skolan börjar igen på måndag. Hon har aldrig blivit mobbad, har och har alltid haft mycket kompisar, duktig i skolan, hon är en snäll, fin och rolig tjej. Någon som känner igen sig i denna situation? Ibland känner man sig ensam trots familj och vänner som stöttar, och bup och skolan. Varför händer detta oss??

Anonym skrev:

Hej! Äntligen har jag hittat ett forum för detta och hoppas kunna hitta nån som är i samma situation! Vet ju att ni finns därute. Min dotter blir 14 om en vecka och har sen tre år tillbaka lidit av ångest, stress och depression. Detta är mest skolrelaterat men hon kan även må dåligt under loven. Just nu har hon ett rejält bakslag. Är under insättning av Flouxetin, vilket inte hjälper alls trots att hon ätit det i 2 och en halv månad. From idag får hon även Teralen som komplettering. Hon går knappt till skolan, känner själv en stark ångest när jag tänker på att skolan börjar igen på måndag. Hon har aldrig blivit mobbad, har och har alltid haft mycket kompisar, duktig i skolan, hon är en snäll, fin och rolig tjej. Någon som känner igen sig i denna situation? Ibland känner man sig ensam trots familj och vänner som stöttar, och bup och skolan. Varför händer detta oss??

Anonym skrev:

Hej! Äntligen har jag hittat ett forum för detta och hoppas kunna hitta nån som är i samma situation! Vet ju att ni finns därute. Min dotter blir 14 om en vecka och har sen tre år tillbaka lidit av ångest, stress och depression. Detta är mest skolrelaterat men hon kan även må dåligt under loven. Just nu har hon ett rejält bakslag. Är under insättning av Flouxetin, vilket inte hjälper alls trots att hon ätit det i 2 och en halv månad. From idag får hon även Teralen som komplettering. Hon går knappt till skolan, känner själv en stark ångest när jag tänker på att skolan börjar igen på måndag. Hon har aldrig blivit mobbad, har och har alltid haft mycket kompisar, duktig i skolan, hon är en snäll, fin och rolig tjej. Någon som känner igen sig i denna situation? Ibland känner man sig ensam trots familj och vänner som stöttar, och bup och skolan. Varför händer detta oss??

Anonym skrev:

i Ångest

 

Hej!

Det som du beskriver känner jag så väl igen från vår son, skulle gärna vilja bolla med dig!

Styrkekram

Hej

Tror jag skrev på fel ställe…;) jag ville bara säga att jag känner så väl igen din berättelse, vi har en son som lider av ångest. Jag skullle gärna vilja bolla tankar och erfarenheter med dig!

Styrkekram

Anonym skrev:

Hej Tror jag skrev på fel ställe…;) jag ville bara säga att jag känner så väl igen din berättelse, vi har en son som lider av ångest. Jag skullle gärna vilja bolla tankar och erfarenheter med dig! Styrkekram

Hej! Vill absolut bolla med dig! Kan du svara på detta så jag vet att du ser vad jag skriver. Känner mig fortfarande osäker på hur jag ska använda detta forum!