Märklig dödsångest/hypokondri? Hjälp

Vet inte hur jag ska definiera det jag upplever, mer än att det är fruktansvärt plågsamt och har helt tagit över mitt liv. Jag fick barn (mitt tredje) i augusti 2018,hade haft en mycket orolig graviditet rent psykiskt, oron kretsade kring rädsla att barnet i magen skulle dö, i slutet utvecklade jag någon form av magiskt tänkande och började tycks mig se” tecken “på att detta skulle ske. En frisk liten tjej föddes med planerat kejsarsnitt. Jag fick ingen riktig hjälp f r än varken psyk eller vårdcentral utan gick ett par gånger hos en psykolog som var knuten till mödrahälsovården. Oron försvann för barnet och jag började väl känns mig bättre även om jag upplevde det omtumlannde och stundtals mycket overkligt att hon faktiskt var här och lever (kanske inte så konstigt efter 9 månaders oro. Men så ca 1,5 månad efter började min panikångest (har lidit av i ca 12 år) samt att jag började oroa mig för bröstcancer (hade smärta i ena bröstet) efter läkarbesök där det bedömdes som muskulärt/överansträgning. Kort tid efter fick jag akut ont i pulsådern vid på halsen och åkte in till akuten med rädsla för auorta-anerysm. Inget fel hittades och smärtan försvann således ganska snabbt efter det. Sedan kom lite andra symptom jag var rädd för var sjukdomsrelaterat. Kan tilläggas att jag i perioder har ångest med Hypokondriska inslag. I samband med allt så smög sig en känsla av att jag snart kommer dö sig på. Kunde inte längre fantisera om en framtid (inte ens ett år fram) denna känsla har tagit mer och mer utrymme och är nästsn ständigt närvarande. Till saken hör att jag blev gravid igen bara 2 månader efter yngsta barnet födelse och är nu i v32. Allt känns overkligt och som att jag lever med en dödsdom (?) inte att jag tror att jag är sjuk utan mer kommer trilla i hop snart med typ hjärtstopp. Detta är så plågassmt att varje dag blir ångestfylld. Vaknar om natten och känslsn kommer direkt.. Är detta ångest som kan kännas så eller håller mitt liv faktiskt på att ta slut och jag känner det?? Känner mig så ensam och i bland känns det såå sjukt men jag är så fruktansvärt rädd för att dö:( och så kN jag inte njuta av livet alls längre.. När jag var yngre kunde jag tänka på suicid som en lösning /befrielse när jag mådde som sämst.. Nu är jag så rädd för att dö att jag är deprimerad för det, paradoxalt sannerligen 🙁 jag hoppas så att någon kan identifiera sig i det jag skriver, eller har liknande upplevelser. Flr jag går under snart..

Oh vad jag känner igen mig i det du skriver. Vill du prata så finns jag här. Vi kanske kan maila till varandra istället?

Jag känner också igen mig i detta. Nästan förlamad av rädslan för att jag ska vara allvarligt sjuk…

Hej,

Jag är likadan.. blir super orolig när jag ” känner” någonting märkligt i mitt kropp. Allt började många år sedan när jag pårikigt blev plötsligt sjuk, jag var i utomlands ingen nära och kära var nära och kunde inte deras språk eller. Efter denna upplevelse blev jag väldigt sårbar och känslig för all slags sjukdom/sjukdomstillstånd.

Det känns som oro/ångest i form av tankar kommer så starkt över som en stor våg och jag kan inte göra någonting.

Måste bara notera att ångesten är kopplad endast till hälso frågor.

Jag tror verkligen att jag inbildar mig mycket när det handlar om hälsa.

Har någon utav av er bra tips, hur man kan bli ” normal & stabil” igen?

 

Ha det fint!