Hem > Forum > Ångest > Låt oss prata om OCD

Låt oss prata om OCD

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Trådstartaren

    ”Jag är sååå OCD för att jag vill att mitt instaflöde ska vara perfekt,” eller ”värsta OCD:n när jag organiserar mina kläder i färgordning.”

    Ja, det är sådana yttrande man ofta hör från folk som troligtvis inte har någon aning om vad att leva med OCD faktiskt innebär. Men jag gör, för jag brottas varje dag, varje minut, varje sekund mot OCD.

    Jag är 21 år och pluggar på juristlinjen. Jag har alltid varit högpresterande, både i skolan och inom idrrott. Hur malligt den än låter har jag blivit van att vara i toppskicktet bland duktiga elever osv. Det har grävt sig in i min identitet. Jag är duktig, jag är ambitös  osv.

    När jag började på universitet satt det dock helt plötsligt 250 andra personer i föreläsningssalen med samma stämpel på sin identitet. Jag var inte längre duktig och ambitiös, utan fick kämpa för att hänga med. Jag var och är nu bara någon typ av medelmåtta. Detta skapade enorm ångest och stress som jag bara försökte trycka undan.

    Efter en tenta på en väldigt tuff kurs märkte jag att jag började med massa ovanliga beteenden kring hygien. Nu tog ducharna istället 2,5 timmar, krävde en hel schampooflaska och en mängd tårar. Min hud blev snustorr, jag blev mager och befann mig ständigt i en storm av tvångstankar. Det gick inte längre att ens gå på toa utan att det blev en katastof av smuts.

    Idag sitter jag här ca ett år senare, efter ett halvår av KBT och antidepressiva(sertralin) och ser inget slut. Jag ser inte hur jag ska ta mig igenom det här. Jag kan fortfarande knappt gå på toa utan att känna att jag måste ducha efter vilket resulterar i att jag på toa ca 1-2 gånger om dagen (!!!). Jag är depremerad och har svårt att hitta en anledning att orka.

    Det pratas inte så ofta om OCD.

    Så snälla låt oss gör just det. Prata om OCD.

    Finns det några som känner igen sig som har någratips eller inspiration. Eller någon annan som vill skriva av sig om sina tvångstanker.

    Tyvärr verkar ingen som varit inne på sidan beredd att dela med sig ännu. Kanske beror det på att de inte är lika medvetna om vad de gör eller känner skam.

    Jag tycker du är ett föredöme som lyfter frågan. Därför puffar jag tråden.

    Har du fått sådan behandling som du trott på själv och velat ha?

    Jag hade massor med problem med OCD mellan typ 17-25. Det tog tillslut över nästan hela mitt liv. Jag ville inte lämna hemmet eftersom jag hade en lång rutin på grejer jag var tvungen att kolla/dubbelkolla/trippelkolla varje gång innan jag lämnade hemmet. Det kunde ta timmar och tog massor med energi, så tillslut orkade jag inte åka iväg alls. Jag var också väldigt rädd för bakterier och tvättade händerna om och om igen och använde mängder med handsprit så händerna blev så torra att de sprack. Att gå på toa var för mig också ett stort problem, så jag undvek det in i det längsta och om jag väl gick var jag tvungen att följa en lång hygienrutin efteråt.

    Det blev helt ohållbart så sökte vård och fick, precis som du, KBT och antidepp (cymbalta). Och det hjälpte faktiskt mig. Inte direkt, men efter ca ett år i KBT så var jag mycket bättre och kunde sluta med antidepp. Idag är jag i princip fri från OCD, jag kan få tillbaka lite symptom när jag är under mycket stress/press men det känns mycket mer hanterbart. Så mitt bästa tips är nog att fortsätta med behandlingen, även om den ibland känns dum, och försöka göra saker som de säger även om det känns hemskt och svårt. Vet inget om Sertralin men jag tyckte mina antidepp hjälpte mig att slappna av lite, att vara lite mindre spänd typ så jag kunde genomföra behandlingen. OCD tar jättemycket energi, så var också snäll mot dig själv. Medans du går igenom behandlingen kommer du inte ha så mycket energi över till annat, men det måste vara okej. Det är en investering i ditt välmående, det viktigaste du har.

     

    ”Jag är sååå OCD för att jag vill att mitt instaflöde ska vara perfekt,” eller ”värsta OCD:n när jag organiserar mina kläder i färgordning.” Ja, det är sådana yttrande man ofta hör från folk som troligtvis inte har någon aning om vad att leva med OCD faktiskt innebär. Men jag gör, för jag brottas varje dag, varje minut, varje sekund mot OCD. Jag är 21 år och pluggar på juristlinjen. Jag har alltid varit högpresterande, både i skolan och inom idrrott. Hur malligt den än låter har jag blivit van att vara i toppskicktet bland duktiga elever osv. Det har grävt sig in i min identitet. Jag är duktig, jag är ambitös osv. När jag började på universitet satt det dock helt plötsligt 250 andra personer i föreläsningssalen med samma stämpel på sin identitet. Jag var inte längre duktig och ambitiös, utan fick kämpa för att hänga med. Jag var och är nu bara någon typ av medelmåtta. Detta skapade enorm ångest och stress som jag bara försökte trycka undan. Efter en tenta på en väldigt tuff kurs märkte jag att jag började med massa ovanliga beteenden kring hygien. Nu tog ducharna istället 2,5 timmar, krävde en hel schampooflaska och en mängd tårar. Min hud blev snustorr, jag blev mager och befann mig ständigt i en storm av tvångstankar. Det gick inte längre att ens gå på toa utan att det blev en katastof av smuts. Idag sitter jag här ca ett år senare, efter ett halvår av KBT och antidepressiva(sertralin) och ser inget slut. Jag ser inte hur jag ska ta mig igenom det här. Jag kan fortfarande knappt gå på toa utan att känna att jag måste ducha efter vilket resulterar i att jag på toa ca 1-2 gånger om dagen (!!!). Jag är depremerad och har svårt att hitta en anledning att orka. Det pratas inte så ofta om OCD. Så snälla låt oss gör just det. Prata om OCD. Finns det några som känner igen sig som har någratips eller inspiration. Eller någon annan som vill skriva av sig om sina tvångstanker.

    hej! Jag har också jätte mycket ocd som jag inte vet hur jag ska komma ur. Jag känner mig konstant toanödig och på nätterna går det åt minst en rulle. Men jag vet inte vad jag ska tänka på annat än mitt tvång. Mina föräldrar har förstört mitt liv och det ger sådan ångest att tänka på allt de gjort. De har knäckt mig. Jag har ingen självkänsla, inget roligt som jag kan tänka på. Jag hoppas du mår bättre snart. Jag gick en tuff utbildning för att mina föräldrar tvingade mig och det var ett h-vete under tiden och jag kunde inte jobba med det sedan ändå för utbildningen knäckt mig och nu blir jag knäckt av hur mina föräldrar behandlat mig. Vill bara ha ett positivt och lugnt liv, utöver tvånget är det det så fattar inte varför det hänger kvar? Vet du varför ocd inte släpper?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.