Hem > Forum > Ångest > Lämna sina barn.

Lämna sina barn.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Egentligen känns det som tusen olika problem. Men det mest centrala är väl självmordstankarna. De är återkommande. Första gångerna, för många år var de nya och skrämmande. Nu är det mer som en tröst och en kittlande möjlighet. Klart skrämmande att de är så självklara.

    Jag har barn. Under tonåren.
    Jag är separerad.
    Jag är omgift.
    Jag har ett fungerande liv utåt sett. Fast arbete, bra utbildning, villa osv..

    Men inom mig ett kaos.

    Bakgrunden rymmer allt från depression x flera. Missbruk. Misshandelsrelationer.
    Förlossningsdepression.

    Att ha levt i närmare 40 år och om och om igen hamna i mörkret. Det tär. Det blir tillslut en uppgivenhet. Hur många gånger kan man lämna mörkret? Hur många gånger orkar jag resa mig upp igen?
    När får man ge upp? Hur gör man när man ger upp? Jag kan ju inte lämna barnen. Eller kan jag?
    Får man dö? Får jag flytta till en ö i stilla havet och glömma allt? Jag är så rörig. Så normal. Så fungerande. Utåt sett. Men så svart, tom, arg, trött inombords. Orkar inte ge mer. Men ger mer hela tiden. Ger och ger. Strävar strävar. Överlever. Kämpar. Blir arg. Irriterad. Ångestfylld. Trött. Uppgiven Nämner tankarna för min man. Han blir ledsen. Och arg. Hur kan jag tänka så. Vi har ju det så bra.

    Har ingen tilltro till någon. Känner mig ensam. Vården suger. Längesen jag var inom psykiatrin.

    Varför är jag så problematisk?

    Jag förstår dina tankar fullt ut. Jag har själv mycket jobbigt både psykiskt och fysiskt, men jag har inga barn.

    Med tanke på att du har barn, så har du ju något att leva för! Människor som får höra sina anhöriga beklaga sig över hur de mår svarar ju ofta med ilska- precis som din man gör. Det har ofta slagit mig hur vanligt det är. Tror inte att det är hjälpsamt att bli arg.

    Vill han inte diskutera hur det verkligen känns för dig? Och lyssna? Tror inte att det är hälsosamt för människor och mänskliga relationer att bemöta ’negativa tankar’ med avfärdanden sådär, även om det tyvärr är mycket vanligt.

    Vet du vad din ilska beror på? Din ångest? Kan du sätta ord på det? Prata med någon psykolog, eller kanske skriva ner för dig själv som självterapi?

    Något som jag tror är bra att göra oavsett är att ha en tid varje dag där du verkligen slappnar av helt. Lyssna på guidad meditation, eller bara ligg och slappna av i en kvart till avslappnande musik. Att minska stressen kommer göra att du kanske kan se klarare på situationen, alltså varför du mår som du gör och vad du kan göra åt det. <3

    Vet inte om det är bra tips, bara några tankar.

     

     

    Åh gud vad jag känner igen mig i precis allt. Denna jävla ångest och mörkret som tar över både kroppen och psyket. Mina barn är mitt liv och jag älskar dem, men ibland tänker jag att de kanske skulle ha det bättre utan mig. Jag har GAD och hälsoångest och panikångest från helvetet, mina kollegor ser inget vet inget, jag gömmer det men det gör fysiskt ont, som knivar som hugger mig, hjärtat slår fort och oregelbundet, jag är livrädd för att dö, att dö på natten och att barnen ska hitta mig på morgonen, jag vaknar AB hjärtklappning flera gånger i veckan och tänker att snart ger det upp. Är det inte bättre jag tar slut på det själv, på mitt sätt undan från alla. Så jävla sjuka tankar har jag. Som en svart storm som river och sliter i mig, som ingen kan se. Men jag känner den konstant, hur länge kan man leva såhär ens.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.