Konstant ångest

[Olive Rivopy]

Jag har ett sådant problem med en person i mitt liv just nu. Alla ser henne som en ängel, hon ser sig själv som en ängel, men hon har total kontroll över mitt liv och ger mig konstant ångest och får mig att må dåligt med minsta blick. Hon är nyckelpersonen i min umgängesgrupp så jag känner konstant att jag måste blidka henne och få henne att tycka om mig; men egentligen har hon redan bestämt sig för att jag är en dålig person. Våra åsikter delar sig ibland politiskt och hon ser mig då som en total fiende, motsatsen till henne själv – även om jag egentligen ligger väldigt långt ifrån det och tar illa upp av att hon tror det. Jag känner att jag konstant måste försvara mig och min person. Hon kan kritisera vad som helst om hon känner för det, men kan i andra stunder vara ursnäll och ge komplimanger och se mig som sin förtrogna. Hon har nämnt att hon har borderline, och vissa beteenden skulle jag kunna hänvisa till det, men alla andra i gruppen verkar inte ha något som helst problem och när jag nämnt något avsides blir de förvånade och förnekar det jag säger. Det har hänt att jag ibland “trampat snett” i diskussioner och att flera gemensamt säger att det jag sa var fel. Bara det “det du sa var fel”, även om jag in i själen känner att de inte förstår vad jag försöker säga. Min åsikt var inte exakt som deras på alla pk-sätt, och därför är jag fienden och antar att jag tycker saker jag inte tycker. Jag kan värna mycket om att kunna diskutera olika åsikter från alla håll på den politiska skalan, men dessa människor vill bara se svart och vitt. Man är antingen på deras sida eller andra. Det finns så många fler människor i mitten eller på höjden. Jag tror att det är politiken som har fått henne att tycka illa om mig i grunden; men hon låter det sprida till andra saker. Hon tycker alltid jag gör det lätt för mig och ger mig nedlåtande blickar som räcker för att jag ska få en ångestattack. Hon kan hålla gamla saker emot mig i all evighet. Hon kan säga saker som ger mig sådan ångest att jag gråter vid bara tanken i dagar och som gör att jag stannar hemma bara för att undvika henne och hennes dömande ett tag till. En diskussion om diskmaskiner och mitt påpekande om att jag gärna skulle vilja ha en om jag köpte ny lägenhet ledde till att jag fick kommentaren att jag kanske inte alltid ska göra så lätt för mig och vara lat – även om det fanns andra i diskussionen som sa samma sak; eller redan ägde diskmaskin, så var det bara jag som fick kommentaren. När jag går iväg en stund för att vila eller gå på toa måste jag alltid ge en ursäkt för att jag försvann – och många gånger kommer ännu en gång blicken ner som ett blixtnedslag och ögonen bränner. Då känner jag att där var droppen för henne, nu är jag helt utfryst och mitt sociala liv är icke-existerande; bara för att i nästa stund ännu en gång vara hennes förtrogna. Jag går på glas med konstant stress och ångest så fort hon ser på mig. Hon är manipulerande. Men jag verkar vara den enda som känner så. Jag har gett henne makten över mig, men jag kan inte ta den tillbaka utan att riskera hela min tillvaro och två år till på universitetet. Det känns så hopplöst. Jag har aldrig haft så här mycket ångest i mitt liv, äns när jag blev mobbad i gymnasiet. Och alla jag pratar med säger bara att jag ska strunta i henne eller ta tillbaka makten över mig själv; men det är så mycket lättare sagt än gjort. Jag kan känna mig så ensam även när vi sitter i grupp och jag är konstant rädd för att bli missförstådd, för det känns alltid som att de missförstår mig. Om jag nu tänkte som de tror borde jag väl känna frustration av att det inte håller med mig; inte frustration av att de säger att jag menar en sak när jag menar en annan. Jag har ingen förtrogen. Ingen jag kan vara med. Bryter jag med henne så sitter jag ensam. På föreläsningar, luncher; efter tentor går de ut och äter medan jag kommer gå hem. Jag vågar inte göra det. Jag vill inte bli utfryst. Samtidigt lyckas jag inte bli intetsägande, hur mycket jag än försöker så kan jag inte jobba emot min egen personlighet. En ständig strid genom livet som alltid misslyckas. Jag kommer aldrig på riktigt bli omtyckt, förstådd eller accepterad. Jag får fortsätta gå på ett minfält av konstant ångest, stress och utanförskap.