Det är länge sen jag skrev här. Och när jag skrev här senast hade jag varit medlem i 3 år innan jag vågade skriva första kommentaren.. Jag har läst mycket, troligtvis haft många erfarenheter att dela med mig av. Mycket tips, mycket råd som kanske hade kunnat gynna någon.. Men jag törs inte. Är rädd för vem som läser. Orolig om det kan kopplas till mig som person..
Sen jag senast skrev här, för ca 1,5 år sen, har mycket hänt. Det var kaos i mitt liv då – det är kaos i mitt liv nu, kanske inte på samma sätt men..
Jag sköter jobb, jag sköter mitt barn, sköter min roll som pappa på “deltid” (fast vi alla vet att man alltid är förälder på heltid).
Mitt problem nu är att sen jag senast skrev har jag blivit introducerad för droger. Närmare bestämt ladd och affe.. För er som kanske inte riktigt vet vad som menas så menar jag kokain och amfetamin.. Som man drar upp i näsan i mitt fall..
Jag visste vid första linan att jag inte vill det här.. Kalla det grupptryck om ni vill, jag ville fly från min dåvarande verklighet. Jag var arbetslös, levde (lever än) i en skuldsanering, visste inte om jag skulle kunna ha råd med hyra osv.. Så jag sökte tröst i fest och knark.
Men detta är ca ett år sen. Jag fick jobb igen, vilket jag visste jag skulle få, men festandet med drogerna slutade inte.. För, även om jag inte kände kicken andra påstår sig känna, så kände jag mig som en i gänget, en till av oss utkastade, en till av oss bortglömda som fick sin syl i vädret. Det är lugnt tänkte jag, jag fixar det när jag börjar jobba igen tänkte jag. Började jobba igen för snart ett år sen – men ändå fortsätter jag festandet med Samma människor, samma klientel, samma dåliga livsval.. Jag vet vad fan jag håller på med, men hur slutar jag? Jag vill inte. Fast jag vill ändå.. Är det det som kallas för beroende? Men.. Om jag hade varit beroende hade jag väl kört hårt även om jag ska jobba dagen efter? Och inte “bara” varannan helg som det är nu? Ibland en veckodag också, de veckor jag är ensam hemma och inte har mitt barn givetvis.. Något som kan vara värt att nämnas är att jag för några månader sedan påbörjade min PTSD-behandling, tror ni att det spelar in? Mycket tankar nu så det kanske blir virrigt.. Varför finns inte fler i minds forum som delar med sig av sina erfarenheter? Behöver mind kanske PR’a mer om forumet i sig? Min, och er, svaghet idag kanske är någon annans styrka imorgon? Vem vet helt säkert hur livet blir och vad livet i slutändan ger och tar..
