Katastroftankar och overklighetskänslor

[Red Dykepi]

Min ångest kommer så plötsligt ibland. Jag har mått riktigt bra större delen av veckan, men igår kväll kom ångesten i form av gråtmildhet och extrema spänningar i kroppen. Idag har även overklighetskänslor och katastroftankar lagts till symtomen. Det känns som om jag befinner mig i en ”bubbla” och jag oroar mig för att förlora allt som är bra. T.ex. så har min katt fått klåda i öronen, så jag måste ta henne till veterinären när pengarna kommer. Förmodligen är det bara en vanlig öroninflammation eller liknande, men jag kan ändå inte låta bli att tänka de värsta tankarna, att det ska vara något allvarligt.

Möjligen kommer min ångest av att jag ska iväg på ett jobbigt möte i morgon, och att jag kanske har varit lite för ivrig och gjort lite för mycket jobbgrejer den här veckan. Jag hoppas dock att åtminstone overklighetskänslorna släpper snart, för de gör att jag känner mig helt avskärmad från omvärlden.

Hur är det för er andra? Brukar ni få katastroftankar och overklighetskänslor?

Hej du, hur gick mötet häromdagen? För mig blir allt tyngre när jag har något jobbigt framför mig. Det räcker med ett jobbigt telefonsamtal som jag går och grubblar över. Det kan göra att jag liksom får tio gånger värre för saker än vad jag har annars. Är det samma för dig? Brukar uppleva samma med mina barn som du upplever med din katt. Minsta lilla förkylning och jag vill åka in och köra en helkroppsskanning för att se att det inte är något allvarligt. Kan också i vissa situationer få för mig att “idag kommer det hända något hemskt, varför skulle jag gå utanför dörren just idag” men sedan händer det ingenting. Har börjat jobba på dessa tankar själv genom att utsätta mig för dessa situationer och gå in i en sorts roll där den rollen inte alls ser det som farligt eller hemskt. Det börjar funka! Jag vill ändå inte sitta hemma varje dag, hela dagarna, utan jag vill leva ett liv där jag får uppleva saker och då måste jag bara fortsätta utsätta mig för saker. Det blir bättre! Vad tror du?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hej du, hur gick mötet häromdagen? För mig blir allt tyngre när jag har något jobbigt framför mig. Det räcker med ett jobbigt telefonsamtal som jag går och grubblar över. Det kan göra att jag liksom får tio gånger värre för saker än vad jag har annars. Är det samma för dig? Brukar uppleva samma med mina barn som du upplever med din katt. Minsta lilla förkylning och jag vill åka in och köra en helkroppsskanning för att se att det inte är något allvarligt. Kan också i vissa situationer få för mig att ”idag kommer det hända något hemskt, varför skulle jag gå utanför dörren just idag” men sedan händer det ingenting. Har börjat jobba på dessa tankar själv genom att utsätta mig för dessa situationer och gå in i en sorts roll där den rollen inte alls ser det som farligt eller hemskt. Det börjar funka! Jag vill ändå inte sitta hemma varje dag, hela dagarna, utan jag vill leva ett liv där jag får uppleva saker och då måste jag bara fortsätta utsätta mig för saker. Det blir bättre! Vad tror du?

Hej!

Mötet gick väl sådär, men bättre än jag hoppats. Overklighetskänslorna försvann efteråt, men kom tillbaka dagen efter. De har fortfarande inte riktigt försvunnit, utan jag känner fortfarande att jag befinner mig i en bubbla.

Ja, det är precis likadant för mig. Allt känns tio gånger jobbigare när jag har något jobbigt framför mig, eller när jag oroar mig för någonting som KAN hända. Nu ikväll är jag t.ex. orolig för att min käke ska hoppa ur led. Om jag inte hade haft så mycket oro i livet i övrigt, så hade jag förmodligen tänkt att jag spänt mig mycket och försökt slappna av, men nu tänker jag istället att käken kommer att hoppa ur led. Jag kan se situationen ur olika perspektiv, och tänka logiska tankar, men den negativa/ångestfyllda känslan består.

Vad bra att du har hittat ett sätt att utmana dina katastroftankar! Jag har försökt utmana mina på liknande sätt, och har bl.a. gått i KBT, men det har bara hjälpt tillfälligt. Efter ett tag så har tankarna blossat upp igen, och jag har lärt mig att det inte är tankarna i sig jag behöver jobba med, utan att jag behöver ta tag i de stressmoment som utlöser dem. Det jobbigaste för mig är att det hela tiden dyker upp nya, stora stressmoment. Jag skulle behöva lite andrum, men det får jag nästan aldrig. Det känns ofta som om mitt liv varit en enda lång uppförsbacke sedan födseln.