Jäla oflyt hela tiin

Vad gör man, när man blivit så nedtryckt, överkörd, mobbad, utnyttjad, att ångesten inte finns längre? Ingenting finns längre,, jag är duktig på att ta hand om min ångeat, men den finns inte längre, jag har inga känslor kvar, dom jag visar utåt, gör jag bara för att det nog förväntas av mig, klart jag älskar mina barn, det är ju mina barn, men jag känner inget längre, jag bara vet att det borde va så..

Alla säger jag har otur, men jag tror inte på tur/otur, jag är logisk, orsak/verkan känns bättre, man ska inte projicera sitt handlande på en osynlig makt,  och det är logiskt sant, men bara för att nåt kan gå fel, är det verkligen orsak/verkan, när man råkar illa ut varkje gång?

Vet inte om jag börja de här rätt och just nu orkar jag inte bry mig, behöver bara skriva av mig, har slitit som ett djur , för att betala gamla föreragsskulder, har plpgats av fom hela livet och gjort flertalet försök o bli av med dom, men minsta lilla, så är dom tillbaka på 500.000 igen, pga extrema räntor, så de här va sista chansen, då valde jag att träffa barnen den lilla stund jag va ledig, vilket gör att man förlorar vänner, men jag blev av med skulderna, jag starta en firma och lyckades bygga upp på tio månader, så då va jag klar med allt, jag hade nåt mina mål, äntligen skulle jag gå vila lite.. då blev jag vräkt på juldagen, fick reda på att gamla kollegan/hyredvärden lurat mig på halva firman, jag blev av med allt i verkstan, fixa en lgh som almänytan på orten tig tillbaka, för jag hade haft skuld, även om jag inte har, men när dom erkännt sitt misstag, fanns de infa lgh kvar och jag har inga köpoäng nånannanstans, så nu bor jag i husvagn, jag kan inte ha mina barn nära, coronan har ätit upp de jag lyckats skrapa ihop, för jag kommer inte in på några jobb, så nu är jac tillbaka där ja va innan jag betala skulder, förutom att jag är bostadslös och fått kasta det mesta jag äger, men de här är bara en klackspark mot hur hela mitt liv sett ut, det som gör de annorlunda, är att jag inte har ånget, jag har verkligen ingenting, allt är ihåligt, jac kan aldrig  tänka mig tanken atg avsluta mitt liv, det gjorde min syster mot mig, och jag önskar ingen så illa, men kan man dö inombords ändå? För det känns så, jag har inget met att ge

Sry va långt, ska försöka läsa mer, om hur de funkar, me inlägg o sånt, men just nu orkar jag inte 😔 skulle bara vilja få ur mig allt o hoppas jag kan få tillbaka vad jag tappat, för det här är inte jag längre, det är bara ett skal

Hej och varmt välkommen hit till forumet, fina du! <3

Bra att du skriver här!

Känner så igen mig i att fundera enormt mycket på hur det kan ha blivit som det blivit eller varför man är där man är idag. Jag tänker att du gjort ditt yttersta utifrån de förutsättningarna som du fick? Du är bra som orkat kämpa så mycket som du har gjort! Eloge till dig för det! <3 Kanske ska du klappa dig själv på axeln som fortfarande är vid liv – och som slitit som ett djur?

Livet är så himla orättvist! Vissa får det så oerhört enkelt och vissa får det så svårt. Jag tillhör också den kategorin som sliter och häpnar ständigt över alla motgångar, tänker att det knappast kan vara statistiskt möjligt många gånger att det som händer, faktiskt sker.

Sedan att bli mobbad och bedragen tror jag oftast kan handla om att ha hamnat (kanske av en slump) i fel sammanhang, fel miljö, och då råka illa ut? Är väl också delvis samhället vi lever i som eldar på rätt bra att man ska vara så oerhört produktiv jämt och ständigt, inte konstigt då om man i mellan åt tar beslut (i stress inte minst) som kan leda till oväntade konsekvenser? Så har det iaf varit för mig.

Är du i den fasen nu att du lite gett upp? Alltså att du bor i husvagnen och bara försöker hålla dig levande? <3

Tusen kramar till dig. Starkt att du orkade skriva här som sagt!

Kan inte ge upp, min hjärna är så van vid ångest att det bara svartnar, det blir ett vakuum, fördelen är att jag slipper känslorna från ångest, nackdelen är att jag inte känner nåt alls, jag vet att jag förmodligen älska mina barn, men jag kan inte känna det, så därflr kan jag bara säga förmodligen, det borde vara så och den känslan eller obefintliga känslan är mer skrämmande än någon dödsångest varit

Har blivit mobbad sen dag ett i skolan, slagen, svält och inlåst av föräldrar, enda jag hade som hjälpte.mig, var min storasyster och hon tog sitt liv, vilket jag aldrig kunde sörja, för jag va tvungen att ordna med begravning, ta hand om hennes barn o hund, trots att de va vi som va familjens utstötta, så var det dom som skulle få sörja, inte jag som delade boende och större delena av mitt liv med min syster, sen har de brakat på, med tre bränder vid olika tillfällen där vi bott, tredje gången nu jag får kasta allt o börja om på noll, hur fan orkar man, skulle aldrig kunna göra nåt dumt, för jac vet hur ont de gör, men vad händer när det sista bra i mitt liv, de jag lever för, flyttar hemifrån? Kan jag fortsätta leva i de här vakuumet