Jag vill inte existera längre
-
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja skriva, men behöver nog bara få ut det.
Mitt liv i korthet: Barndomstrauma, dysfunktionella och skadliga relationer, psykisk och fysisk misshandel, låg självkänsla, social ångest, tvångssyndrom, självdestruktivitet, självskadebeteende, missbruk, självmordsförsök, ätstörningar, hälsoproblem, dödsfall, ensamhet.
Just nu känns det som att jag befinner mig i ett bottenlöst mörker. Jag har svårt att se en mening med mitt liv. Jag har lidit av svår ångest och återkommande depressioner sedan tonåren, idag är jag över 30. För varje dag som går ökar min längtan efter att bara få sluta existera. Jag vill inte finnas längre. Mitt liv har varit en enda stor kamp, jag orkar inte mer.
Förutom psykisk ohälsa har jag varit kroniskt sjuk i sex år. Det började med Borrelia och efter det har min kropp aldrig återhämtat sig. Jag lider av konstant trötthet, orkeslöshet och utmattning. Jag har yrsel, hjärtklappningar, hjärndimma, oförmåga att fokusera och minnessvårigheter. Diagnosen ändrades sedan till utmattningssyndrom när symtomen kvarstod trots behandling med antibiotika.
Två år efter borreliainfektionen drabbades jag även av inflammationer i mina leder, det tog ytterligare ett år av utredning och tillslut fastställdes diagnosen ledgångsreumatism. I samma veva dog min storebror av en överdos, jag blev varslad från min tillsvidaretjänst och coronapandemin slog till.
Det har snart gått tre år sedan min bror gick bort. Jag har varit heltidssjukskriven och arbetslös under tiden, sjunkit allt djupare ned i depression och sorg. Jag har knappt några vänner, de jag trodde stod mig närmast har knappt hört av sig efter min brors död och jag har varken orkat eller haft lust att engagera mig. Jag har nog också hamnat i någon slags identitetskris och känner att jag inte riktigt vet vem jag är längre. Jag känner mig så tom och hopplös.
Jag har länge haft tankar på att avsluta mitt liv, men vill inte utsätta min familj för ytterligare en förlust av en nära anhörig. Jag tror inte att min mamma skulle klara av att förlora ett barn till. Dessutom har hon nyligen förlorat en förälder då min mormor gick bort i våras. Jag skulle inte heller vilja utsätta min partner för det trauma det skulle innebära att hitta mig livlös i vårt gemensamma hem.
Jag önskar att jag bara kunde få somna in och aldrig vakna igen.
Hej. Det finns tydligen inga gränser för hur mycket en människa kan utsättas för. Det låter otroligt tufft allt detta du går igenom. Har du någon som du känner ger dig stöd i allt detta? Får du någon hjälp från sjukvården?
Avregistrerad användare<3 Stor kram till dig. Det är fruktansvärda trauman du varit med om. Extra tungt med det fysiska också, förstås. Relaterar. Förstår också det här med att inte vilja existera längre för det är för tungt men inte kunna begå självmord pga. ens anhöriga.
Tänker att när så mycket blir annorlunda i sitt liv och när just de personer som man kanske speglade sig i förr inte längre är kvar så är det så himla naturligt att den där identitetskrisen smyger sig på.
Låter som att du behöver navigera på nytt, hitta och landa i en tydlig riktning i livet? Att det är där någonstans du letar nu? <3
Green Gogesu TrådstartarenHej. Det finns tydligen inga gränser för hur mycket en människa kan utsättas för. Det låter otroligt tufft allt detta du går igenom. Har du någon som du känner ger dig stöd i allt detta? Får du någon hjälp från sjukvården?
Jag har nog egentligen ingen som ger mig stöd. Jag brukar heller inte prata om mina problem eller om hur jag mår då jag inte vill vara till besvär. De enda personerna jag pratar med är min mamma och min partner. Min mamma mår inte så bra och jag känner ofta att jag inte vill belasta eller dränera henne på energi. Min partner förstår inte alltid då hen aldrig haft ångest eller varit deprimerad, ej heller förlorat en nära anhörig.
Jag har under de senaste 10 åren provat flera olika behandlingsformer (bl.a stödsamtal, terapi, mindfulness, träning, avslappning och medicinering) hos psykiatrin men inget har riktigt gjort någon skillnad. Sorgen har jag dock inte fått någon hjälp med alls. Vad gäller sjukvården har jag gett upp, jag har försökt flera gånger att få läkare att göra en utredning kring borrelian men har bara fått höra att jag fått den behandling som finns och att den ska vara botad.
Green Gogesu Trådstartaren<3 Stor kram till dig. Det är fruktansvärda trauman du varit med om. Extra tungt med det fysiska också, förstås. Relaterar. Förstår också det här med att inte vilja existera längre för det är för tungt men inte kunna begå självmord pga. ens anhöriga. Tänker att när så mycket blir annorlunda i sitt liv och när just de personer som man kanske speglade sig i förr inte längre är kvar så är det så himla naturligt att den där identitetskrisen smyger sig på. Låter som att du behöver navigera på nytt, hitta och landa i en tydlig riktning i livet? Att det är där någonstans du letar nu? <3
<3 Stor kram till dig. Det är fruktansvärda trauman du varit med om. Extra tungt med det fysiska också, förstås. Relaterar. Förstår också det här med att inte vilja existera längre för det är för tungt men inte kunna begå självmord pga. ens anhöriga. Tänker att när så mycket blir annorlunda i sitt liv och när just de personer som man kanske speglade sig i förr inte längre är kvar så är det så himla naturligt att den där identitetskrisen smyger sig på. Låter som att du behöver navigera på nytt, hitta och landa i en tydlig riktning i livet? Att det är där någonstans du letar nu? <3
Tack för din omtanke. På ett sätt känns det skönt att veta att någon kan relatera till det jag känner och går igenom. Jag vet inte riktigt vart jag ska leta eller vad jag kan göra för att känna mer meningsfullhet. Jag har försökt så mycket och så länge för att må bra och att vara lycklig, ändå hamnar jag alltid tillbaka i en längtan efter att lämna den här världen. Samtidigt känner jag en rädsla när det kommer till döden, vilket gjort att jag tidigare inte lyckats med att ta mitt eget liv.
Men kanske det är den obearbetade sorgen som behöver tas om hand? Jag har ibland funderat på att vända mig till svenska kyrkan för stöd. Skulle det kunna vara något för dig? Dom är ju vana vid krishantering och sorgearbete.
Det är verkligen komplext med depression och utmattning. Att kämpa med depression tycker jag är så energikrävande och energi är ju nåt man inte har vid utmattning…
Green Gogesu TrådstartarenMen kanske det är den obearbetade sorgen som behöver tas om hand? Jag har ibland funderat på att vända mig till svenska kyrkan för stöd. Skulle det kunna vara något för dig? Dom är ju vana vid krishantering och sorgearbete. Det är verkligen komplext med depression och utmattning. Att kämpa med depression tycker jag är så energikrävande och energi är ju nåt man inte har vid utmattning…
Jag skulle nog behöva hjälp med att hantera sorgen. Psykatrin har dock haft personalbrist och jag har stått i kö till att få träffa psykolog sedan början av året. Jag har aldrig känt mig bekväm med psykologerna jag träffat innan så det har blivit att jag avslutat kontakten efter en tid då jag känt att vi inte kommer någonvart. Ja, det är verkligen komplext. Jag börjar tro att jag kanske är för trasig, och att jag kanske inte är mottaglig.
Jag har aldrig provat att söka stöd hos svenska kyrkan så det kanske kan vara ett alternativ. Jag ska ha det i åtanke. Behöver samla mod till mig om jag ska kontakta dem.
Men det är ju helt absurt att du ska vänta mer än ett halvår på psykologkontakt! Det tycks bli vanligare och vanligare att vårdcentraler har egna psykologer. Har din vårdcentral inte det? Jag fick ganska snabbt tid hos psykologen på mim vårdcentral och hon är mycket kompetent. Är nog första gången jag verkligen känner att jag träffat en terapeut som faktiskt har en chans att göra någon skillnad för mig. Tror att det kan krävas flera innan man hittar rätt..
Green Gogesu TrådstartarenMen det är ju helt absurt att du ska vänta mer än ett halvår på psykologkontakt! Det tycks bli vanligare och vanligare att vårdcentraler har egna psykologer. Har din vårdcentral inte det? Jag fick ganska snabbt tid hos psykologen på mim vårdcentral och hon är mycket kompetent. Är nog första gången jag verkligen känner att jag träffat en terapeut som faktiskt har en chans att göra någon skillnad för mig. Tror att det kan krävas flera innan man hittar rätt..
De vårdcentraler som jag vänt mig till har haft kuratorer. Jag provade att gå till en sådan för ca 9 år sedan (innan jag tog kontakt med psykiatrin). Kuratorn var jättebra, men efter någon månad så gick hon i pension och blev ersatt med en kurator som inte alls arbetade på samma sätt. Jag kände mig obekväm med den personen och avslutade kontakten efter bara några få besök.
Nu tillhör jag neuropsykiatriska enheten då jag fick en ADHD-diagnos kort efter utmattningen, det är där jag fått hjälp de senaste åren. Har genomgått flera olika behandlingar med tre olika behandlare (en sjuksköterska och två psykologer), konstigt nog så tyckte jag att besöken hos sjuksköterskan var de som gav mig mest.
Vad skönt att du träffat någon som känns bra för dig och som du tror kan göra skillnad för dig. Vet du vilken terapiform du behandlas med?
Vi använder KBT, vilket jag tror är mest passande då vi inriktat oss på min sociala fobi då denna förvärrar min depression. Sedan mår jag ju fortfarande väldigt dåligt. Men jag utgår från att de flesta terapiformerna tar tid innan det ger effekt. Finns väl inga mirakelkurer tyvärr. Men en sak som jag vill tipsa dig om som jag själv tycker låter väldigt hoppingivande och intressant är Metakognitiv terapi. Jag läste en bok om denna terapiform som heter ”Lev mer tänk mindre”. Enligt författaren till boken har studier visat på väldigt god effekt av denna terapi men den är ganska ny och därav inte så många terapeuter som använder sig av den metoden (ännu iallafall). Pia Callesen heter författaren.
Green Gogesu TrådstartarenVi använder KBT, vilket jag tror är mest passande då vi inriktat oss på min sociala fobi då denna förvärrar min depression. Sedan mår jag ju fortfarande väldigt dåligt. Men jag utgår från att de flesta terapiformerna tar tid innan det ger effekt. Finns väl inga mirakelkurer tyvärr. Men en sak som jag vill tipsa dig om som jag själv tycker låter väldigt hoppingivande och intressant är Metakognitiv terapi. Jag läste en bok om denna terapiform som heter ”Lev mer tänk mindre”. Enligt författaren till boken har studier visat på väldigt god effekt av denna terapi men den är ganska ny och därav inte så många terapeuter som använder sig av den metoden (ännu iallafall). Pia Callesen heter författaren.
Vad bra att du känner att terapiformen passar dig, jag hoppas att den ger dig mer livskvalité. Jag har själv gått KBT, PDT och CFT. Och nu har jag äntligen fått en tid (nästa vecka) för att göra ytterligare ett försök, vet dock inte vilken terapiform det blir den här gången. Jag har även bokat en tid hos läkaren på neuropsykiatriska, jag tror att jag kan behöva börja antidepressiva igen då jag känner att jag inte lyckas hantera depressionen på egen hand. Jag vet dock inte om det är möjligt för mig att gå i terapi då, psykologen sa att patienten helst inte ska vara medicinerad medan terapin pågår eftersom det blir svårt att mäta skillnaderna.
Tack för tipset, det ska jag definitivt kolla upp!
Hej, hur mår du nu?
Jag läser din text och förstår verkligen att du haft och har många, många tuffa motgångar som skulle göra vem som helst deprimerad och uppgiven. Men det är bra att du är här och skriver om det, det är ändå ett positivt tecken för att du har en liten gnista och vill komma upp och vidare. Jag kan inte säga hur du ska göra för att må bättre mer än att försök lyssna på de där små, små gnistorna inombords som pushar dig till att ta kontakt med människor/vården osv oavsett vem du möter eller hur det går. Bara fortsätt framåt och andas.
Jag hoppas innerligt att du fortsätter leva för du är viktig. Att du finns gör helt säkert flera människor lyckligare.
Stor kram
- Detta svar redigerades för 1 år sedan av en moderator.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.