Det är för hopplöst nu. Det är för meningslöst och för tungt. Jag har inget att komma med mer. Jag trivs inte på jobbet, i lägenheten eller bland folk. Jag är ensam. Jag önskar jag var yngre, önskar att jag inte behövde jobba utan istället gå i någon form av behandling. Få hjälp. Lägga allt på bordet. Men jag är 47 år, ska föreställa vara vuxen. Gå upp o åka till jobb. Ha vänskapsrelationer, ha kärleksrelationer, ha god ekonomi. Mål. Har Inga vänner, ingen kärlek, skulder hos kronofogden, isolerar mig, sjukskriver mig. Känner mig och är udda, konstig. Jag vill inte vara mig, vill inte att folk tittar på mig. Jag tycker livet är meningslöst. Jag tycker det inte finns någon poäng med det. Vad skulle poängen vara? Jag är inget bidrag och själv vill jag bara försvinna. Förut hade jag orealistiska drömmar och idéer, men dom är inte här längre.
Vad tungt det låter. Vilket av det du nämner upplever du som det största problemet? Kanske kan du rangordna problemen och ta itu med ett i taget? Eller göra upp en plan för alla, om det passar dig bättre.
Det låter jättebra att du önskar att du kunde gå i behandling, att du skulle vilja få hjälp. Och du, det är inte för sent bara för att du är 47 år. Jag tycker absolut att du ska söka hjälp och lägga allt på bordet, så som du önskar göra. Om du inte orkar jobba och gå i behandling samtidigt så finns det kanske möjlighet att få bli sjukskriven ett tag. Jag tycker att du ska ta kontakt med vården och berätta precis hur du känner. Det är inte för sent!
