Jag har abstinens!!!!!!!!

Det har gått tre veckor sedan jag skadade mig sist. Senaste veckan ökar tankarna i intensitet och jag vet att det bara kommer fortsätta. Jag längtar efter att skada mig. Efter lugnet det ger. Självskadebeteendet känns som en drog. Jag älskar och hatar det på samma gång. Lättnaden, lugnet, avslappningen…det är svårt att styra om tankarna…måste hålla mig sysselsatt för att hålla mig ifrån det…eller så följer jag känslan, skär mig, blir lugn, fokuserad.. och efter det klingar abstinensen av ett tag…

Jag är jätteglad åt att se att du kämpar, tre veckor är en hel del tid. Frågan är om du får medicinskt/terapeutiskt stöd för att kunna sluta helt?

Anonym skrev:

Jag är jätteglad åt att se att du kämpar, tre veckor är en hel del tid. Frågan är om du får medicinskt/terapeutiskt stöd för att kunna sluta helt?

jag har en psykolog på hälsocentralen, men han tycker sig inte kunna hjälpa mig. Han menar att psykiatrin är de enda som kan.

Men på psykiatrin har jag hittills inte fått jättemycket hjälp. Förra gången jag var dit var för att jag skrev att jag inte orkade kämpa för att leva mer. Då bytte de ut min medicin mot en annan. Men jag har inte tagit den. Men jag får inget mer stöd än medicin…och det är kämpigt…

Ja självskadebeteende är som en drog 🙁 , skadar mig inte själv fysiskt men mitt sätt att inte göra det va ett annat självskadebeteende. Spel (lite över 10miljoner på ca 6.5år) , är snabbt där igen dåliga dagar (kör inga kort osv idag kan bara ha cash annars ryker dom).

Vid ett tillfälle förlorat runt 900.000:- när ja va påväg o ta livet av mig för o få bort känslan:( , snacka om att såhär år senare ser det som idiotiskt men tyvärr så har vården faktiskt inte varit till mkt hjälp på ~20+år.

Idag får ja hjälp med det iaf via socialtjänsten/socialjour.

Kan bara säga att jag är stolt lver dina tre veckor. Och att du skrev det här.

Anonym skrev:

Kan bara säga att jag är stolt lver dina tre veckor. Och att du skrev det här.

Tack, det gick faktiskt ytterligare några veckor innan jag åkte dit på återfall. Nu har såren precis läkt och jag börjar känna att det kryper i mig igen…jag har liksom ingen ångest just nu, inget jag behöver vara ledsen för…ändå vill jag skada mig just nu…