Jag blev en sån jävla sopa. Idag skall jag föreställa vuxen men jag är bara ett barn innuti. Må så vara att jag knarkade bort nästan 10 år av mitt liv men det är snart 7 år sen jag slutade. Idag har jag ett bra liv med en fantastisk sambo och två fantastiska barn som lyckligtvis för dem inte är mina rent biologiskt.
Det finns ingenting som ger mig långvarig energi, och jag skäms så jävla mycket över att inte ens familjen som jag älskar och som älskar mig kan ge mig det.
Mitt jobb känns meningslöst och min största begåvning är att jag är så jävla bra på att klanka ner på mig själv. Klanka ner på mig själv så till den grad att jag oftare och oftare tänker att alla andra skulle ha det bättre om jag inte längre existerade. Jag tycker så jävla synd om mig själv och jag vet inte var fan jag ska börja. Varenda tanke landar bara i självömkan och det hindrar mig att forma en enda konstruktiv tanke.
Imorgon skall jag mecka bil med en vän, och jag vet att i stunden kommer jag glömma att jag är en så sorglig karaktär. Sen kommer de stunder då jag är själv, när jag blir tvungen att lyssna på mina egna tankar. Tankar som allt oftare handlar om det det där livsavgörande valet som jag någonstans inom mig nästan vet att jag blir tvungen att göra. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara den jag har blivit. Jag fattar inte vad som hände.
