Hem > Forum > Ångest > Jag får ångest av ingenting, egentligen.

Jag får ångest av ingenting, egentligen.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Hej, jag är 66 år och har isigt av psykisk ohälsa i flera år. Depression, ångest, självskadebeteende, trots min ålder. Jag har aldrig hört talas om att folk i min ålder oxå hade självskadebeteende beteende. Ångesten slog till, helt plötsligt en tidig morgon. Jag fattade ingenting. Min sambo blev skitförbannad på mig för att jag störde henne när hon sov, kl 05. Hon suckade djupt och fnös åt mig. Flera timmar senare gick hon iaf med på att gå en promenad, jag tänkte att det kanske hjälper, lite iaf. Det gjorde det, väldigt lite. Sen den dagen har jag lidigt av psykisk ohälsa. Jag tog kontakt med….jag kommer inte ihåg vem. Men jag fick iaf en tid att komma dit på samtal. DÅ BÖRJADE DEN HÄR JÄVLA SKITEN!! Inte pga att jag fick en tid hos en psykolog, eller vad det var för något. Jag tänkte att det går nog över, jag hade ju aldrig varit i närheten an psykisk ohälsa förr. Jag tyckte väl att få ångest över något var rätt löjligt. Jag var ju stor och stark med mkt bra självförtroende. Förlåt till dom även jag fnös åt när dom mådde dåligt. Jag hade haft en flickvän förut som led av ångest, hon vågade inte att åka berg och dalbanan när vi var på Gröna Lund. Jag tyckte att hon var skitlöjligt. Men detta fick jag äta upp några år senare. Jag hade en ny flickvän då och allt verkade hur bra som helst. Så småningom köpte vi en lägenhet på Södermalm och livet lekte, ett tag till, men att jag skulle drabbas hade ju jag inte en tanke på.

    ’Från den dagen då ångesten kom blev mitt liv ett helvete. Till saken hör att jag hade skadat min rygg väldigt allvarligt. Jag fick olika opiater utskrivna men inget hjälpte mot smärtorna. Det blev mer och mer opiater. Jag blev som en pundare. Ångest, depression, självmordstankar, självskadebeteende beteende. Efter ett par år blev jag opererad och jag såg fram emot ett smärtfrittliv även utan självskadebeteende. Men så blev det inte. Allt blev istället bara mkt värre. Min flickvän tröttnade och köpte ut mig ur lägenheten. Jag köpte en liten lght  på 26 kvm i Huddinge. Där blev jag ensam och mitt beteende blev bara värre och värre. Tillslut blev jag inlagd på psyk på vårdintyg, Efter 4 suicid försök. Min ex fru hjälpte mig massor och det -gjorde även min syster. På psyk gick jag upp 12 kg och kunde knappt andas. Det visade sig vara en alldeles för trång aortaklaff och svår hjärtsvikt. Jag blev opererad akut. Jag blev kvar på thorax intensiven i 4 veckor med sk multisjuk organs kit. Normalt ligger man över natten på iva för att sedan komma till en vårdavdelning. ’parallellt med allt detta gick jag på ångestmottagningen på Rosenlund. Jag tror att det räddade livet på mig. Så nu sitter jag här. Jag blev invalid. Mina ryggskador fanns det ingen bot för, inte heller nåt lindrande. Kvar har jag GAD, depression, pacemakersen kronisk hjärtsvikt. Så blev min pension. Tyvärr har mina självmordstankar kommit tillbaks igen. Det har skrivits en remiss till ångestmottagningen, men det kommer tydligen ta ganska lång tid tills jag kan börja där igen, om jag lever då,

     

    <3 Jag är ledsen att det blivit såhär för dig.

    Min personliga teori är att ångest är kontrollförlust, vanmakt, känslor som inte kommit upp till ytan utan som i stället legat patent där och väntat. När man lättar på trycket, pratar, beskriver, får feedback av andra på sina tankar och känslor, bemöts med empati – det är ångestdämpande. Det är därför jag tror depression så ofta kan leda till ännu starkare ångest för man isolerar sig gärna. Stänger ute omvärlden. Människorna. Samtalen. Ljuset. Det där livsviktiga ljuset och möjligheten till närhet och liv. Gemenskap.

    Hoppas innerligt att du väntar tills du får komma till ångestmottagningen, igen. Det är en bra mottagning. Också varit där som patient.

    Trådstartaren

    Jag fick en tid där 30/1. Det tycker jag är rätt snabbt. Jag har bara goda erfarenheter därifrån. Det trista är att min sambo tycker att ångest bara är trams. Det är bara att ta sig i kragen. Eller som hon sa häromdagen när jag mådde ”jaha, har du fått en till diagnos nu och som man ska tycka synd om dig”. En sådan kommentar gör ju inte saken lättare direkt.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.