Jag är ett våldsoffer, självmordstankar.
-
Ska fatta mig kort, fast att historien är så lång och mycket mycket mer.
Jag är ett våldsoffer. Jag har av en och samma man blivit fysiskt misshandlad, bland annat (bränd och frakturer) våldtäkter, skendränkt, ekonomisk misshandel, fruktansvärt psysiskt misshandlad.
Jag är opererad flera gånger av skadorna.
Betalar hutlösa summor i månaden pga av honom. Jag lider i det tysta varje dag och har försökt att avsluta mitt liv 3 gånger. Samt självskadebeteende.
Inlagd flertalet ggr och olika mediciner har varit insatta med noll verkan.
Jag rymde 2015 och tänkte att jag lägger alla händelser jag har i en box på vinden. Men 2018 började allt komma tillbaka i drömmarna sen på dagarna. Sen dess har det varit med mig dagarna i enda.
Jag är så stressad och har stor oro/ nervositet. Oron är precis som när man ska ställa upp i en tävling.
Jag är paranoid och tror han ska komma ofta. Jag har så svår ångest och panikattacker att jag trillar ihop.
Jag litar inte på någon och jag klandrar allt och alla för allting. Orättvist, jag vet. Jag säger inget men jag tänker det. Jag Jag är sjukskriven sedan länge för jag klarar ibland inte ens min hygien och jag gråter flera gånger om dagen hysteriskt. Mina dagar är som en berg och dalbana.
Igår förlorade jag ett av mina älskade djur och jag blev hysterisk. Fick ta lugnande i form av Oxascand 20mg ( ordinerat) samt Theralen 1 ml ( ordinerat). Man har tidigare gett mig 60 mg Oxascand om dagen samt 3 ml Theralen om dagen. Så mycket tar jag inte längre. Sov dagarna i ända.
Just nu bär jag på sorgen från min älskade häst och jag är panikslaget ledsen. Jag klarar inte kriser alls längre. Jag hanterar alla oros moment fruktansvärt dåligt. Jag har dödsångest och det dagar jag inte är rädd för att dö så vill jag ta mitt liv.
Jag har idag starka självmordstankar och huvudet snurrar som flera LP skivor i huvudet i otakt, med tankar om allt. Ser ingen mening med någonting.
Min familj svek mig dessutom. Ett tag innan man operarde mig, så helt plötsligt pratar man inte mer med mig. Jag står helt ensam. Vem gör så mot sitt barn eller sitt syskon? Det har nu gått 2 år sedan man fullständigt nonchalerade mig. Fruktansvärt sårande.
Jag var sängliggandes i veckor och fick framföra mig själv i en rullstol. Inte ens handla till mig erbjöd man sig.
Jag kämpade på och vänner hjälpte till i den mån som de kunde.
Ingen förstår hur man kan göra så. Dessutom föds det barn och man har dop. Jag va heller inte bjuden till detta.
Idag är jag ledsen, väldigt ledsen.
Finns det någon vänlig själ med nått gott att säga eller uppiggande. För jag går isönder här. 💔💔
Innan allt var jag en sprudlande tokig tjej som var full av äventyr o reste massor. Jag hittar inte henne längre …
🥺En stor varm kram till dig ❤️
Du är inte ensam ❤️Ledsen att höra vad du gått igenom..
Har nog inte mycket tröst att ge. Blev själv utsatt av en man under fyra år. Jag rymde också och åren efter det var fruktansvärda.
Förstår rädslan.. övergivenheten.
Det jag gjorde var att lämna allt och alla. Flyttade långt ifrån och slutade prata med allihop. Mitt liv behövde bli mitt.. Det kanske låter konstigt. Men att forma om vardagen tog sakta men säkert bort udden av den där skräcken han lämnade efter sig. Och att knipsa alla band till familjen gjorde att jag kunde hitta mig själv.
Jag mår inte bra. Tvivlar på om jag någonsin kommer göra det. Men det är bland annat av andra anledningar än honom det beror på. Blir fortfarande paralyserad av skräck när något påminner om honom.. Men mardrömmarna är inte lika extrema och han kontrollerar inte längre mitt liv genom att vara den jag tänker på under min vakna tid.
Du är inte ensam.
Teal Pikije Trådstartaren🥺En stor varm kram till dig ❤️ Du är inte ensam ❤️
❤️💔❤️
Teal Pikije TrådstartarenLedsen att höra vad du gått igenom.. Har nog inte mycket tröst att ge. Blev själv utsatt av en man under fyra år. Jag rymde också och åren efter det var fruktansvärda. Förstår rädslan.. övergivenheten. Det jag gjorde var att lämna allt och alla. Flyttade långt ifrån och slutade prata med allihop. Mitt liv behövde bli mitt.. Det kanske låter konstigt. Men att forma om vardagen tog sakta men säkert bort udden av den där skräcken han lämnade efter sig. Och att knipsa alla band till familjen gjorde att jag kunde hitta mig själv. Jag mår inte bra. Tvivlar på om jag någonsin kommer göra det. Men det är bland annat av andra anledningar än honom det beror på. Blir fortfarande paralyserad av skräck när något påminner om honom.. Men mardrömmarna är inte lika extrema och han kontrollerar inte längre mitt liv genom att vara den jag tänker på under min vakna tid. Du är inte ensam.
Jag vet vi är många,(tyvärr) men man är ändå ensam i sitt på något sätt. Provat gruppterapi med andra utsatta. Kanske var jag inte mottaglig för den typen av terapi. Jag har flyttat jag med och banden är ju brutna med familj och diverse andra men inte på mina villkor. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur man kan göra på detta viset. Skönt att du iallf har kommit en bit på vägen, jag har långt kvar om jag orkar. Tack för du dela med dig❤️
Nej, jag har inte heller blivit hjälpt av terapin. Det är väl kanske just för att oavsett vad så står man ensam i slutändan ändå. Jag är ännu ensam och det är tolv år sen jag rymde..
Tiden är väl den enda faktorn att lita sig mot. Den går och livet fortskrider.
Om du börjar leva på dina villkor.. utan familj och människor som du tagit avstånd ifrån. hur skulle det kunna se ut? Ältar du allt eller kan du inte tänka dig att skaffa nya människor omkring dig?
Teal Pikije TrådstartarenNej, jag har inte heller blivit hjälpt av terapin. Det är väl kanske just för att oavsett vad så står man ensam i slutändan ändå. Jag är ännu ensam och det är tolv år sen jag rymde.. Tiden är väl den enda faktorn att lita sig mot. Den går och livet fortskrider. Om du börjar leva på dina villkor.. utan familj och människor som du tagit avstånd ifrån. hur skulle det kunna se ut? Ältar du allt eller kan du inte tänka dig att skaffa nya människor omkring dig?
Jag klarar leva det på mina villkor när jag har en ” bra” dag. Ofta beror det på hur jag sovit. Jag har så mycket mardrömmar att dessa hemsöker mig på dagen med. Man ville sätta in en medicin mot mina mardrömmar men jag har för lågt blodtryck för det. Jag tror heller inte att medicin är lösningen. Jag vill bara kunna få lov att sluta vara så ledsen och påverkad av allt som hänt. Men det är väl som du säger – tid. Men jag får kämpa hela tiden och varje gång man kollar kontot så blir man påmind om allt. Sen börjar de att rulla igen. Just nu är jag inne i en extremt dålig period med. Allt är totalt svart finner inget roligt. Jag skrattar utåt men invändigt bara brinner jag av sorg. Vill bara spola tillbaka tiden, men det funkar ju inte så. Jag bär på extremt mycket hat både mot min förövare och vårat rättssystem. Han går alltså fri. Känner mig skändad. Vad det gäller familjen så är jag ledsen men mest nu förbannad egentligen. Jag har nya människor runt mig och så tacksam för dessa och säger det till dom med. Men svårt att släppa hur allt blivit.
Ja, det är inte rättvist.
Så typiskt med all psykisk ohälsa. Det behandlas som om det vore något tidsbestämt men det sitter kvar i kroppen resten av livet. Dag ut och dag in. Vaket och sovande..
Brukar du ha bättre perioder? Har du något att kämpa för?
Jag är också nere i en sämre period. Man glömmer lätt det man jobbar mot. Försöker dagligen måla upp något form av liv jag önskar ha. Och till dagarna jag inte orkar leva har jag fyllt hemmet med saker som upptar min tid.
Vet inte vad man ska göra faktiskt. Eller vad som är rätt eller fel..
Teal Pikije TrådstartarenJa, det är inte rättvist. Så typiskt med all psykisk ohälsa. Det behandlas som om det vore något tidsbestämt men det sitter kvar i kroppen resten av livet. Dag ut och dag in. Vaket och sovande.. Brukar du ha bättre perioder? Har du något att kämpa för? Jag är också nere i en sämre period. Man glömmer lätt det man jobbar mot. Försöker dagligen måla upp något form av liv jag önskar ha. Och till dagarna jag inte orkar leva har jag fyllt hemmet med saker som upptar min tid. Vet inte vad man ska göra faktiskt. Eller vad som är rätt eller fel..
Jo jag har mål och saker jag ser framemot även antagande.
Men som det är just nu orkar jag inget av det. Försöker intala mig själv att det är ok att inte vara på topp med tanke på allt som hänt. Vad fyller du lägenheten med? Jag försöker att vara kreativ men när man är på botten så får det bara inte att ta tag i. Nä jag vet inte heller vad som är rätt eller fel. Idag vaknade jag av att solen sken och tänkte det kan bli en bättre dag idag. Men sen började det att krypa i kroppen. Ännu en dag man ska kämpa emot.
Ja fy… varje morgon måste är en ny dag att acceptera all skit.. oftast går det helt enkelt inte..
Jag har pennor och papper framme.. köpt piano och annat pyssel. Allt för att jag ska kunna ta en minut här och där att ockupera tankarna med något .
Men eller hur, även om det är ok att inte göra något med tanke på allt som hänt så behöver man hitta ett nytt sätt att tänka även i dom stunderna. Det är så himla svårt..
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.