Hem > Forum > Ångest > Hur mycket är för mycket att lägga på sin partner?

Hur mycket är för mycket att lägga på sin partner?

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Jag är en tjej på 20 år som diagnostiserats med depression och olika typer av ångest sedan sju år tillbaka. Jag har alltid haft låg självkänsla och prioriterat andra före mig själv, att få andra människor glada gör mig glad och trots alla tvivel jag har om mig själv har jag känt att jag kan vara kompisen som finns där om nägon behöver hjälp. En av mina bästa vänner har liknande diagnoser som mig, och vi har alltid funnits som stöd för varandra, genom att vi vet ungefär vad den andra går genom blir det lättare att veta hur man kan hjälpa. Detta är den enda personen jag delat allt med, vars famn jag haft panikattacker i och hon är anledningen till att jag lever idag. Jag har en pojkvän sedan snart två år tillbaka och jag har vändigt svårt att veta hur mycket av mina tunga tankar jag kan lägga på honom. Jag har svårt att veta ifall jag kan kräva mer av honom eller om han är ”vanlig” och att det känns otillräckligt eftersom den enda jag har att jämföra med är min bästa vän som alltid släppt allt för att komma till mig så fort jag hintade om något litet. Jag tror att min bästis hade visat mer än min pojkvän även om hon varit helt frisk, men jag vet inte heller hur mycket jag kan kräva av killen. Han har ambitiösa mål i livet och han har sin rutin för att jobba med dem och han sätter sig själv först nästan alltid. Självklart bryr han sig om mig och älskar mig och hjälper så mycket han kan, men han säger ibland att han inte orkar. Jag känner mig så hemsk som får honom att må dåligt, att höra hur han blir stressad och inte vet vad han ska göra när jag mår dåligt. Vi bor tillsammans och han ser mig ofta nedstämd, han håller om mig när jag får panikattacker och om jag vill prata om nägot lyssnar han. Men det är när jag inte tar initiativet som jag behöver mest hjälp. När min ångest och depression har järngrepp om mig och jag inte kan ta mig loss själv. När jag behöver någon utomstående som kämpar åt mig tills jag kan försöka själv. När jag är längst ner på botten och inte kan prata om varför jag är där, allt jag känner till är känslan just då. Väldigt flummigt blev detta nu men det är i dessa situationer jag inte vet hur mycket jag kan kräva av min kille. Hade jag bott ensam hade jag inte kontaktat nägon, men vi bor Somsagt ihop och han kan se mig när jag hamnar djupt ner. Han frågar hur det är, försöker få mig att prata med honom och han kramar om mig, men jag varken svarar eller visar att jag uppskattar det han gör i de allra flesta av dessa scenarion. Han försöker men efter ett tag ger han upp, häromdagen skulle vi exempelvis hem till en av hans vänner på middag och jag stannade hemma medan han åkte iväg, han berättar hur det inte känns bra att lämna mig så men han gör det ändå. Jag säger att jag vilk att han ska åka för inget gör mer ont än tanken av att mitt mående ska begränsa honom. Han behöver inte leva som en deprimerad bara för att jag är det. Självklart ska han få ha en bra kväll även om jag inte har det. Men kan och framförallt ska jag förvänta mig att han försöker mer? Att han inte accepterar att jag är fast i min ångestbubbla? Hur många metoder ska han försöka med innan han själv åker iväg på planerna vi båda hade? Var går gränsen på självrespekt och att inte dras ned i mitt mörka hål och att jag kan kräva att han skippar saker för att vara med mig i stället, att sätta mig före allt? Han bryr sig o h älskar mig otroligt mycket men han vet ofta inte hur han ska hjälpa. Vi pratar mycket om det men ingen situation är likadan och han har då svårt att veta vad jag behöver i stunden om jag inte är väldigt tydlig om det. Har jag varit ”bortskämd” eftersom den enda förutom pojkvännen jag öppnat upp mig helt till själv förstår var jag går genom och bryr sig nästintill för mycket genom att alltid sätta mig framför henne? Är jag för van vid att min bästa vän vet vad jag behöver utan att jag säger ett ord? Eller borde jag kunna be min pojkvän att kämpa mer för att försöka hjälpa mig, spendera timmer till det trots att han har väldigt mycket annat i sitt schema?

    Trådstartaren

    SUMMAN AV KARDEMUMMAN: det jag försöker få perspektiv på är egentligen hur en hälsosam relation ser ut där den ena lider av djup depression och mycket ångest. Jag skulle säga att jag är väldigt empatisk av mig, men att delar av det ligger i min låga självkänsla och därmed alltid sätter andra människor framför mig själv. Den enda jag vågat visa mig sårbar för är min bästa vän som relaterar till många av mina provlem och därför vet hur hon kan hjälpa mig. Hur mycket kan jag kräva av min sambo? han känner för mig, lyssnar alltid och försöker hjälpa när jag ber om det. Det är när jag inte ber om det som jag har svårt att avgöra om han bara har normal självkänsla och sätter sig själv först och att hela hans dag inte går ut på att liksom lista ut hur jag mår och hur han kan hjälpa eller om det är själviskt av honom att hjälpa bara när jag själv tydligt vet om det och att jag då kan kräva att han ska finnas även om han egentligen inte alltid orkar.

    Hej!

    Jag har själv haft svårt med nära relationer, – vänner och kärlek, – på grund av att jag inte velat öppna mig och vara en belastning för andra gällande mina mörka perioder. Numera har jag haft en relation med samma person i 10 år och vi har varit sambos i sex år. Min sambo hade ingen erfarenhet av psykisk ohälsa innan vi träffades och visste helt enkelt inte vet riktigt vad, när och hur man kan vara ett stöd. Något som din fina vän verkar vara väldigt bra på. Inte heller kände hen till sina egna gränser och behov som närstående. Idag är det helt annorlunda; min sambo är ofta den första (ofta innan mig) att se tecken på att jag är på väg utför. Hen vet när det inte är lönt att prata utan bara bunkra upp med lättäten mat och enkel underhållning, när jag borde lämnas ifred och när jag är redo för ett långt samtal, analyserande och allt sånt så finns det nära. Och jag vet att jag alltid kan komma till min sambo, och jag vet på vilket sätt jag kan göra det för att inte skapa stress och oro.

    Det här har vi skapat tillsammans under många år, dels genom att testa oss fram, men främst genom ärlig, tydlig och öppen kommunikation. Det som är svårt för min sambo är att se att jag mår dåligt och känna sig maktlös, och att inte veta vad som kan hjälpa. Därför är det viktigt att prata om de dåliga perioderna när jag mår bra/bättre. Min sambo kan beskriva vad hen har sett och hur hen har tänkt/känt kring det, jag kan berätta min version. Jag kan berätta vad som är viktigt i de situationerna och vad jag hade önskat att hen hade gjort. Och så lär vi oss tillsammans. Min sambo är till exempel inte så bra på att läsa av andras känslor, så hen hade (särskilt tidigare i vår relation) en mental lista på enkla frågor att ställa. saker som; har du ätit? Vill du prata? Vill du ha en kram? och utifrån det har hen lärt sig vad jag behöver i olika situationer. Men det har varit viktigt att prata om till exempel vad han borde mata mig med om jag mår dåligt, så att det inte behöver bli något jag måste ta när jag inte orkar prata. För min sambo har det varit ett stöd att kunna bidra på konkreta sätt, veta att det hen gör hjälper mig och betyder mycket för mig (vilket är viktigt at kommunicera efteråt, då det inte alltid är tydligt i situationen). När min sambo vet att hen kan göra skillnad känns det inte tungt för hen att stötta mig, utan snarare som något fint att bidra med till relationen och mig. Och då känner jag inte att må dåligt påverkar min finaste person negativt, och jag kan vara helt och hållet mig själv i relationen.

    Jag tänker också att vad olika personer orkar med är väldigt personligt, och att det kan variera mycket över tid, och det är också något man måste ge akt på och fundera över. Och fundera över vad man kan göra då. Och också så att den som tar behöver hjälp vet varför den andre inte kan bidra, så att man inte känner sig bortstött. Exempel: ”jag vet att du behöver prata, men jag är jättetrött och kan inte hjälpa dig på ett bra sätt just nu. Kan vi ta det imorgon? Kanske kan du ringa någon istället?”

    Jag hoppas att det bidrar!

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.