Hur länge ska man orka kämpa mer?

Till: Du verkar va en vänlig själ / korall

Jag frågar mig själv samma. När utmattningarna haglar in, när dagarna passerar, när livet skadar en så en inte ens kan gå ut på en promenad, då hatar jag livet. Varför leva, när en aldrig får chansen till att leva…

Jag har aldrig varit inne på ångest-sidan tidigare, men ert inlägg från ikväll, jag blev så pass tagen att jag behövde svara. Något som du skrev fick mig att känna att du var en vänlig själ. Jag vet allt för väl om psykisk ohälsa, ångest och självmordstankar.

Livet är inte en lek, det är på liv o död. Det kan vara att leva, men det är att överleva. Oavsett vad eran dispyt handlade om och om du befann dig i ett desperat läge. Agerandet som följde därefter är aldrig befogat.

det är ett fåtal som förstår psykisk ohälsa, speciellt i dess mest komplexa skepnad. Det kommer skada dig att öppna upp för de som inte är mottagliga för att möta mörkret.
Jag förstår varför du gör det, men du behöver skydda dig själv.

Att säga upp kontakten med dig, det är en våldsakt. Min känsla är att det var allt annat än befogat, då du befinner dig i ett obeskrivligt utsatt läge. Jag tycker faktiskt att de borde skämmas.
Du behöver skydda dig själv från dem, du behöver ta avstånd. Det kan ha varit ett yttrande i affekt, oavsett tycker jag att det är skamligt…

Jag vet allt om ensamhet och hur skrämmande den kan vara. Ge inte luft åt den, distrahera dig från den. Låt den andas och omfamna den. Den kommer komma i vågor, men den kommer aldrig dränka dig. Efter en tid, när du har mött de mest iskalla av vågor, kommer havet att tystna och du kommer andas i tystnaden.

Jag har läst en del inlägg, ditt inlägg var något utöver det vanliga. Jag vet inte varför, men du förtjänade minst ett svar, tror fler kommer svara. Detta var mitt första inlägg, kanske inte det sista.

påskafton är en högtidsdag, men egentligen är det som vilken annan dag som helst. Jag ska fira påsken själv, jag har alltid trevligt i mitt egna sällskap. Det kan uppfattas som ensamt, men tystnaden är så underskattad. Det känns tråkigt att inte ha något inplanerat på högtid, men det är så lugnt och det kommer det va för dig med.

Jag är övertygad om att du kommer ha en fin påsk, jag hoppas verkligen det och detsamma till mig själv! 

<3 Hej, hej.

Oj, blir också bestört av att läsa det du skrev om att föräldrar inte vill ha kontakt mer. Så obeskrivligt smärtsamt.

Känner också igen mig i mycket av det du skriver. Särskilt det om att höra av sig till sina föräldrar när man har ångest eller problem man önskar nysta i. Tolkar det som att man behöver hjälp med att reglera sina känslor, och att man på så vis ”använder dem” för att få ordning på känslan? Är det samma för dig?

Håller med om att det inte är optimalt alls, men så svårt att ändra på. Ser också att det ju bottnar i att sjukvården inte fungerade längre att få hjälp av och att man ju står ensam annars.

Så en insikt jag alltså fått är att jag försöker minska ångesten genom att ta hjälp av andra för att reglera känslan. Men att egentligen behöver man ju lära sig att ta hand om den själv. Där är inte jag ännu.

En annan hjälp vid ångest tycker jag är rörelse. Det har jag läst att ångest kan minska vid fysisk aktivitet. Så jag cyklar, gärna i timmar. Promenader är för milt. Ungefär som att dricka en 3,5 men behöva ren sprit (en dålig liknelse kanske i sammanhanget men kommer inte på något bättre just nu). Det fungerar iaf inte på mig utan är för futtigt. Maraton tänker jag mer. Verkligen pumpa och låta kroppen vara upptagen av det. Då klingar ångesten sakta av tycker  jag.