Hur klara av ångesten…

Vet inte var jag ska börja eller skriva egentligen..

Jag är någonstans mellan 20-30 år. Jag har två barn med en person som i flera år nu efter vi separerat försökt bryta ner mig totalt och ta barnen ifrån mig. Jag har dom lite mindre än varannan vecka just nu men han vill att jag ska ha dom ännu mindre så han kan straffa mig mer. Det var jag som lämnade honom ska jag väl tillägga.

 

Jag har i hela mitt liv tampats med grov ångest och panikattacker. Jag har varit med om saker ingen ska behöva gå igenom. Våldtäckter, misshandel i nära relation, antastad som barn…min ena förälder var psykiskt instabil och drog från mig när jag var liten. Dom få gångerna jag skulle vara med denne förälder så fick jag bli vittne till prostitution i hemmet. Jag var så rädd.

 

Jag har levt destruktivt med sex, droger,alkohol, ständigt sökt bekräftelse. När jag blev mamma var första gången jag verkligen kände kärlek och någon slags mening med livet.

 

Barnen är idag i skolåldern och min ångest eskalerar. Jag börjar undra om jag borde ge upp dom. Vad fan ska jag göra. Vill må bra. Äter antidepp, och benzo. För att ens klara av vardagen. Ibland mår jag bra men aldrig långvarigt. Jag känner mig som en börda för min sambo o alla runt omkring mig. Jag tror alltid att min partner ska lämna mig, hitta nån bättre, gå bakom min rygg. Jag tror att alla runt om mig ska lämna mig och att dom egentligen inte tycker om mig. Jag har dåligt självförtroende. Kan inte äta ordentligt. Har dålig ekonomi.

Tappar orken och lusten för allt. Ser ingen mening med att jag ska finnas. Men jag vill inte förstöra mina barn genom att dö. Men vad fan ska jag göra…..?

Hej. Det låter som att du är i en kämpig situation. Men att du vill orka vidare för dina barn. Det är fint, tycker jag.

Har du någon bra kontakt i vården? Är du nöjd med din medicin? Oavsett låter det som att det skulle kunna vara skönt med en samtalskontakt, om det vore möjligt. När jag mådde dåligt var det den som framför allt hjälpte, vid sidan av medicinen. Åt inte benzo, bara antidepp. Så fort jag slarvade med medicinen mådde jag sämre, och det var jobbigt att jag definitivt mådde sämre först. Men efter ett tag blev det lite balanserat. Jag fick också prova ett par olika sorters antidepp innan vi hittade en som funkade.

idag mår jag bättre. En viktig del var att “förlåta” mig själv. Att säga till mig själv att det är okej att det är svårt, och att det inte känns meningsfullt att leva. att jag vill försöka leva ändå.

dålig ekonomi bidrar helt klart till att man mår dåligt. svårt att få livet att funka när man alltid måste oroa sig för pengar!

En grej som hjälpt för mig är KBT. är du intresserad av någon sorts terapi av det slaget? Kan du be din vårdcentral/vårdkontakt om det? Ställ krav! Jag tror på dig!