Hjälp?! Relationsproblem, ångest och självskadebeteende

Vet knappt var jag ska börja med detta, det är en sån soppa. Men jag har haft självskadebeteende så länge jag kan minnas. Det började med att skära sig och ätstörningar och gick vidare till allmänt självdestruktivt risktagande gällande allt möjligt.

Jag är 24 år nu och har lagt de själva beteendena bakom mig men de verkar ha övergått i en extrem rädsla för starka negativa känslor. Uppenbarligen har jag inget filter eller sätt att hantera ångest utan dessa beteenden! Detta går ut över alla delar av mitt liv men särskilt mitt förhållande då min pojkvän får hantera diverse ofiltrerad ångest. Han är verkligen min trygga punkt och jag kan inte hantera minsta lilla förändring i hans beteende utan att reagera med dödsångest och anklagelser.

Jag ångrar mig enormt direkt när jag lugnar ner mig och vill inte utsätta honom för detta längre. Jag är så vansinnigt trött på mig själv att jag börjar känna för att ge upp på mig själv helt nu.

Finns det någon som kan relatera till detta eller ge något råd eller stöd för min situation? Jag har sökt hjälp massa gånger men det är så svårt att få 🙁

Jag känner igen detta, har även liknande problematik .

Började må dåligt i tonåren, självskadebeteende och sedan bulimi i övre tonåren. Drogs sedan till fel sorts män och levde med en psykisk misshandlande man i många år.

Mitt egenvärde är ibland obefintligt, jag är inte värd något alls och när ångesten är som värst skär jag mig.  Väljer ställen på kroppen där det inte syns, men skäms varje gång.

Lever i ett nytt förhållande och när min ångest dyker upp kan han inte hantera det vilket gör att jag blir ännu värre. Vänder mig ut och in för att få bekräftelse och godkännande att jag duger samtidigt som jag blir knäpp i huvet . Får sån djup ångest att jag vill dö.

Jag har tyvärr inga bra råd mer än att söka hjälp och försöka läkning den vägen, men jag känner igen mig i det du skriver.

Hur var din uppväxt? Har du också svårt med avvisanden? Det är det svåraste för mig, när jag blir avvisad/bortstött.

 

Jag fick en terapeut som lärde mig hantera ångest genom att acceptera att den är där. Istället för att känna “men åh nej, here I go again” så lärde jag mig känna “fine, nur är det så här. jag mår dåligt, han mår dåligt, jag behöver en smörgås, sedan går jag och lägger mig”. Som ni säger är ångest ofta en inre fittighet utan substantiell rot i verkligheten, det har sällan med folk omkring att göra, så istället för att “agera ut” eller utöva känslor av ångest antar man att man har ångest, påpekar problemet och hittar på annat tills det lägger sig. Under mina värsta ångestperioder tog jag på mig vanan att helt enkelt gå och lägga mig, sova bort upplevelsen och ta tag i vad som startade det hela när jag sovit på saken. Omrkingstående partners kommer uppskatta att man tar tag i upplevelsen utan att bli destruktiv för det.