Hemsk tvångstanke(?)

Ja… Tvångstankar, paranojja, att du inte litar på dig själv och ditt eget omdöme under de perioder du haft psykisk ohälsa  och inte varit vid sinnens fulla bruk? Kontrollförlust. Det är ju mycket med psykisk ohälsa som kan te sig skrämmande för en själv verkligen. Känner igen skräcken att ha passerat någon gräns. Men naturligtvis hade man haft minnen av det, om så varit fallet. Om inte annat hade omgivningen upplyst en om det, hehe.

Förstår att det är svårt. När sådana där tankar får fäste kan de vara svåra att skaka av sig. Jag tror dock att du har helt rätt i din bedömning – det är en tvångstanke det handlar om och inget annat. Det är ganska typiskt har jag hört, att man oroar sig över saker man egentligen vet att man aldrig skulle göra.

Jag funderar på om det kan hjälpa att säga till sig själv: “nu har jag en tvångstanke” när de tankarna dyker upp? Eller typ döpa tvångstanken till Bertil och sucka lite grann “jaha, här kommer Bertil och stör igen”. Det blir liksom ett sätt att separera tvångstankarna från dina andra tankar. Du kan acceptera att tankarna finns där, men du behöver inte ge dem någon uppmärksamhet.

Och är det svårt: För tillbaka tankarna på det du håller på med och det som händer runtomkring dig här och nu. (Gör det flera gånger om det behövs.) Kanske sysselsätt dig med något som kräver fokus eller fokusera på något särskilt i din omgivning. Det är här och nu som gäller. Låt tankarna åka förbi som moln eller som ett löv som flyter över strömmen. Tappar du fokus, bara vänd tillbaka uppmärksamheten till det du gjorde eller tänkte innan tvångstanken dök upp. Det är inget konstigt att tappa fokus och bli distraherad. Räkna med att du kommer behöva återföra fokuset flera gånger. Det är helt normalt.

Kram <3