De senaste åren har jag börjat undra om jag har generaliserat ångestsyndrom (GAD).
Jag känner, nästan hela tiden, något slags bakgrundsbrus av ångest. Ibland är den värre, ibland lindrigare, men i stort sett alltid där. Ofta känner jag att hjärtat börjar dunka hårdare, samtidigt som ångesten väller upp, när jag oroar mig för väldigt små saker. T.ex. att mitt rum inte är städat, att jag borde göra något speciellt. Det kan vara vad som helst. Jag vet, rent logiskt, att det inte är värt att oroa sig över, och att det löser sig, men ändå känner jag ångesten. Den är där ändå.
Jag oroar mig ofta över att jag inte är bra nog, på alla sätt och vis. Att jag inte är attraktiv nog, att jag inte är rolig nog, smart nog, osv. Oroar mig över framtiden, över att jag inte varit bra nog förut.
När jag gick i skolan skolkade jag rätt ofta, för att gå till skolan kändes som en för stor ansträngning, och för att jag ville undvika risken av att bli dömd av andra. Då och då brukar jag undvika sociala sammanhang. Jag tänker ofta på vad andra tänker om mig, och tänker högt om dem, som om de är bättre än mig, som om de har rätt att döma mig.
Jag har läst på lite om GAD, men jag vet inte om jag har det. Jag har märkt att jag ofta, när jag mår bättre, tänker att ”Äh, så dåligt mådde jag inte ändå”, typ att jag underdriver det. Värt att nämna är att jag haft panikattacker, men endast några gånger de senaste åren, inte alls ofta, och inte så intensiva.
