Har du också borderline…..

Hej! Har så mycket att få ur mig, men ibland ör de så mycke att jag har svårt att få ord på allt. Jag ska skriva vad jag känner och göra försök att rädda mig själv från att drunkna.

Jag har haft borderline i många år nu, men tror aldrig riktigt man kan bli helt förståeende själv av vad denna diagnosen innebär för än själv. Varje dag känns de som man hittar fler nya symtom eller börjar förstå vad ett gammalt betyder eller inser ett beteende man haft länge och varför det är fel. Har du borderline och ofta får frågan hur du mår, hur tankarna går men inte vet hur du ska förklara för dom så att de blir lätt att förstå. Såhär brukar jag säga till människor som inte har diagnosen. Dvs jag skapar ett scenario som är lätt för dom att förstå men ändå jämförbart med obehaget vi känner när vi får dessa svåra frågor…….- Tänk dig att du ser på en film/ serie eller filmtrailer, men att allt är inställt på snabbspolning. Du får bara så snabba inslag av information och inte riktigt tiden att greppa va de va du såg. Då får du frågan att berätta vad filmen handlade om…..

Så är de för mig, flera gånger om dagen, flera gånger i veckan. Jag får bilder i huvudet av gamla obehagliga minnen, tankar, känslor, ångest, stress, depression, sorg och overklighetstankar och utan att ha en aning om hur de hänger ihop eller vad det vill säga mig. Det kan ta mig allt från timmar till dagar och så vidare att förstå vad som är fel. Känslor kommer dessutom som i en kedja, den ena tar med sig den andra och plötsligt är du på botten utan att veta hur du hamnade där. Jag kan ha haft en bra dag på jobbet men sen krascha mentalt påväg hem mentalt och destruktiva tankar, självskadetankar kan komma bara sådär och kan ha startats bara för att du kände dig utmattad och att allt eskelareda som i den kedjan jag berättade om.

Jag har ett väldigt jobbigt beteende som jag inte riktigt förstår och det plågar mig väldigt ofta. Jag har väl några teorier om vad som har startat beteendet men inte varför de fortlöper. Jag dras åt att bete mig destruktivt bland allmänheten. Men jag vet inte varför. Jag besöker dessa klassiska suicidplatser och gör de synligt uppenbart att jag inte mår bra. Har lång historik av att varit stammis av polisen och akutpsykiatrin. Det har minskat betydligt, men jag blir ändå triggad när jag ser något som påminner. För att beskriva en teori så måste jag nog berätta att jag är väldigt bra på att dölja mitt mående och mina psykiska problem när jag inte vill att dom ska synas. Jag är hjälpsam och en snäll person och på mitt jobb är jag den som tar för mig mycket. Jag är ett kontrollfreak, måste göra allt rätt och riktigt, vara allas högra hand och varje dag se till att jag gjort en positiv inverkan på någon. Om jag lyckats göra något bra, så att andra personer ser mig som bra, pålitlig, hjälpsam istället för att se de jag ser. En börda, ful, hopplös, sjuk, äcklig, dum i huvudet m.m så får jag den här rösten inom mig att ligga lågt. Jag blir accepterad över att ha varit vid liv ytligare en dag.

Men som de låter så är detta tufft, de kräver extrem kraft att försöka vara och bete mig som något jag inte är. Känns som att dygnet runt försöka hålla emot ett stort stenblock som är påväg att välta, och ibland måste jag andas. Jag måste släppa stenblocket och lägga mig ner. Så jag åker till en tågperong, sätter mig nära spåret, eller sätter mig på ett hustak med benen dinglande, eller jag åker till en bro och bara lägger mig brevid staketet och tittar på himlen. Här får jag vara sjuk, här får jag vara den jag är. Här krävs inget av mig. Jag har sagt till den där rösten inombords att jag hör dig, jag vet att jag är värdelös. Så nu kan du ta en pause, och då tystnar de och allt blir lugnt. Kroppen slappnar av. Efter ett tag kommer polisen. Jag blir sedd för den jag är, jag får hjälp för att jag behöver de och inte för att jag sitter på mina knän på en psykologmotagning och ber ännu en gång. Jag blir tagen för den jag är och det är okey.

Anonym skrev:

Hej! Har så mycket att få ur mig, men ibland ör de så mycke att jag har svårt att få ord på allt. Jag ska skriva vad jag känner och göra försök att rädda mig själv från att drunkna. Jag har haft borderline i många år nu, men tror aldrig riktigt man kan bli helt förståeende själv av vad denna diagnosen innebär för än själv. Varje dag känns de som man hittar fler nya symtom eller börjar förstå vad ett gammalt betyder eller inser ett beteende man haft länge och varför det är fel. Har du borderline och ofta får frågan hur du mår, hur tankarna går men inte vet hur du ska förklara för dom så att de blir lätt att förstå. Såhär brukar jag säga till människor som inte har diagnosen. Dvs jag skapar ett scenario som är lätt för dom att förstå men ändå jämförbart med obehaget vi känner när vi får dessa svåra frågor…….- Tänk dig att du ser på en film/ serie eller filmtrailer, men att allt är inställt på snabbspolning. Du får bara så snabba inslag av information och inte riktigt tiden att greppa va de va du såg. Då får du frågan att berätta vad filmen handlade om….. Så är de för mig, flera gånger om dagen, flera gånger i veckan. Jag får bilder i huvudet av gamla obehagliga minnen, tankar, känslor, ångest, stress, depression, sorg och overklighetstankar och utan att ha en aning om hur de hänger ihop eller vad det vill säga mig. Det kan ta mig allt från timmar till dagar och så vidare att förstå vad som är fel. Känslor kommer dessutom som i en kedja, den ena tar med sig den andra och plötsligt är du på botten utan att veta hur du hamnade där. Jag kan ha haft en bra dag på jobbet men sen krascha mentalt påväg hem mentalt och destruktiva tankar, självskadetankar kan komma bara sådär och kan ha startats bara för att du kände dig utmattad och att allt eskelareda som i den kedjan jag berättade om. Jag har ett väldigt jobbigt beteende som jag inte riktigt förstår och det plågar mig väldigt ofta. Jag har väl några teorier om vad som har startat beteendet men inte varför de fortlöper. Jag dras åt att bete mig destruktivt bland allmänheten. Men jag vet inte varför. Jag besöker dessa klassiska suicidplatser och gör de synligt uppenbart att jag inte mår bra. Har lång historik av att varit stammis av polisen och akutpsykiatrin. Det har minskat betydligt, men jag blir ändå triggad när jag ser något som påminner. För att beskriva en teori så måste jag nog berätta att jag är väldigt bra på att dölja mitt mående och mina psykiska problem när jag inte vill att dom ska synas. Jag är hjälpsam och en snäll person och på mitt jobb är jag den som tar för mig mycket. Jag är ett kontrollfreak, måste göra allt rätt och riktigt, vara allas högra hand och varje dag se till att jag gjort en positiv inverkan på någon. Om jag lyckats göra något bra, så att andra personer ser mig som bra, pålitlig, hjälpsam istället för att se de jag ser. En börda, ful, hopplös, sjuk, äcklig, dum i huvudet m.m så får jag den här rösten inom mig att ligga lågt. Jag blir accepterad över att ha varit vid liv ytligare en dag. Men som de låter så är detta tufft, de kräver extrem kraft att försöka vara och bete mig som något jag inte är. Känns som att dygnet runt försöka hålla emot ett stort stenblock som är påväg att välta, och ibland måste jag andas. Jag måste släppa stenblocket och lägga mig ner. Så jag åker till en tågperong, sätter mig nära spåret, eller sätter mig på ett hustak med benen dinglande, eller jag åker till en bro och bara lägger mig brevid staketet och tittar på himlen. Här får jag vara sjuk, här får jag vara den jag är. Här krävs inget av mig. Jag har sagt till den där rösten inombords att jag hör dig, jag vet att jag är värdelös. Så nu kan du ta en pause, och då tystnar de och allt blir lugnt. Kroppen slappnar av. Efter ett tag kommer polisen. Jag blir sedd för den jag är, jag får hjälp för att jag behöver de och inte för att jag sitter på mina knän på en psykologmotagning och ber ännu en gång. Jag blir tagen för den jag är och det är okey.

Hej,

Jag vet inte om jag har borderline, men jag känner verkligen igen mig delvist när du förklarar hur alla känslor bara tar över, och att man inte vet vad det grundar sig i eller vilken känsla som utlöste den. Att ett minne, en känsla, en tanke eller situation triggar, bildar kedjor och kan få allt att eskalera snabbt.

Jag känner också igen mig i att jag är beroende av att få människors acceptans och att ord/handlingar väger mycket i stunder. Samtidigt mitt i detta beroendet så spelar det runtomkring inte sån stor roll för känslan för mig själv består och ses av mig som någon slags bestående sanning. Och det är ju inte så mycket positivt jag har att säga om mig själv. Komplicerat att förklara.

Om detta kallas borderline har jag ingen aning om. Men jag står i perioder inte heller ut och vet inte vad jag ska göra. Fullständig panik. Vet inte hur jag ska hjälpa dig och inte mig själv heller, men kände iallafall igen mig och det skapade något slags lugn i stunden.

Anonym skrev:

Hej, Jag vet inte om jag har borderline, men jag känner verkligen igen mig delvist när du förklarar hur alla känslor bara tar över, och att man inte vet vad det grundar sig i eller vilken känsla som utlöste den. Att ett minne, en känsla, en tanke eller situation triggar, bildar kedjor och kan få allt att eskalera snabbt. Jag känner också igen mig i att jag är beroende av att få människors acceptans och att ord/handlingar väger mycket i stunder. Samtidigt mitt i detta beroendet så spelar det runtomkring inte sån stor roll för känslan för mig själv består och ses av mig som någon slags bestående sanning. Och det är ju inte så mycket positivt jag har att säga om mig själv. Komplicerat att förklara. Om detta kallas borderline har jag ingen aning om. Men jag står i perioder inte heller ut och vet inte vad jag ska göra. Fullständig panik. Vet inte hur jag ska hjälpa dig och inte mig själv heller, men kände iallafall igen mig och det skapade något slags lugn i stunden.

Hej! Tack för ditt svar. Det värmer verkligen att du orkade ta dig igenom allt jag skrev. De är en bra känsla då jag ofta känner att jag inte blir hörd i min vardag.

Dock är de tråkigt att du också mår dåligt. Det är väl samtidigt en skön känsla att veta att man inte är ensam, men önskar verkligen inte att andra ska dela de lidande jag känner. Om du har borderline vet jag inte, dels kan man ha tendenser till det, att man har de i olika grad så att säga. Alla besvären som står under namnet borderline har inte jag, men dom flesta.

Jag känner verkligen samma som de du skrev, speciellt de om att söka bekräftelse, ord och bra behandling från andra, men oavsett aldrig tro på det själv utan fortsätta dömma sig själv. Jag brukar kalla de som att jag är min egen mobbare.

Vården säger ofta till mig att sluta vara elak mot mig själv, men hur. När man gjort de så många år, så länge jag kan minnas, så lär jag behöva mer av en manual för att lära mig de steg för steg.

Anonym skrev:

Hej! Tack för ditt svar. Det värmer verkligen att du orkade ta dig igenom allt jag skrev. De är en bra känsla då jag ofta känner att jag inte blir hörd i min vardag. Dock är de tråkigt att du också mår dåligt. Det är väl samtidigt en skön känsla att veta att man inte är ensam, men önskar verkligen inte att andra ska dela de lidande jag känner. Om du har borderline vet jag inte, dels kan man ha tendenser till det, att man har de i olika grad så att säga. Alla besvären som står under namnet borderline har inte jag, men dom flesta. Jag känner verkligen samma som de du skrev, speciellt de om att söka bekräftelse, ord och bra behandling från andra, men oavsett aldrig tro på det själv utan fortsätta dömma sig själv. Jag brukar kalla de som att jag är min egen mobbare. Vården säger ofta till mig att sluta vara elak mot mig själv, men hur. När man gjort de så många år, så länge jag kan minnas, så lär jag behöva mer av en manual för att lära mig de steg för steg.

Men precis, man önskar ju inte att någon ska må dåligt oavsett vilket sätt personen mår dåligt på. Men det är bra att vi har varandra här, att man får vara som man är och att det är okej. Ute i verkligheten är det inte alltid så.

Ja, jag har fått höra att jag har symtom som kan tyda på borderline, men har ingen diagnos bekräftat ännu. Man har svårt att sätta fingret på allt. Och jag har svårt att berätta om mitt mående, precis som du beskrev. Ena mötet är jag sjukt låg, för att i andra stunden ändå känna mig bra och den andra känslan är totalt bortblåst.

Är också min egna mobbare, även om jag också kan tycka att omgivningen bekräftar mina känslor för mig själv i perioder. En jääääkla röra liksom. Lite komiskt ibland. Precis som en person på youtube säger när h*n föreläser om just sitt beteende och borderline. Sök på “En föreläsning om borderline personlighetsstörning”

När mår du som bäst då? Situationer som hjälper att göra dig lite stabil? Får du hjälp med inriktad terapi?
Det är bra att du fortsätter försöka förstå dig själv och kartlägga beteenden. Även om man oftast ser allt när det redan gjort skada. Vi alla behöver nog bara prata mer och försöka förstå varandra. Du gör ett bra jobb när du berättar om ditt mående. Vet faktiskt inte vad jag ska säga mer och känns inte som att jag ger så mycket stöttning 🙂 🙁

Hej igen.

Jo precis. Jag är glad över att detta forumet finns. Jag skulle bli tokig om jag inte hade ett sätt att få ur mig tankar och funderingar m.m det hjälper även om de ibland inte känns så. Ute bland folk har jag ofta någon form av mask för att dölja hur jag egentligen mår, men här kan jag vara den jag är på något sätt.

Om du undrar mer om borderline så finns de tester man kan göra på nätet. Då kan man få ett litet mer hum om vad de handlar om och kanske lär sig mer om sig själv.

Förstår verkligen känslan av att skifta i beteende. Att ena dagen va ganska låg och en annan mer öppen. De är väl en av huvudsymtomen i diagnosen, att humöret kan svänga galet fort. Hade väl en hyffsat okey dag, påfrestande på många sätt men kände att jag fått mycke gjort. Och bara nu för ca 30 minuter sedan så blev allt förstört då jag köpte fel sorts kex till min sambo. Jag gick från att känna mig bra till värdelös och destruktiva tankar kom som följd på de.

Jag har provat en hel del mediciner och terapier. Hade två olika terapiförslag nu senast men de sket sig me båda. Den ena krävde att man hade en familjemedlem vissa tider, de kunde jag inte få till. Och den andra va jag insiktad på i månader. Men en vecka innan jag skulle börja blev den avbruten. Terapeuten märkte med vissa tester jag gjort att den terapin skulle bli för svår för mig. Så nu har jag varit utan hjälp ett tag medans jag blivit förflyttad till nytt team. Sen blir de nog vanlig samtalskontakt. Jag ser allt i ganska svart just nu, men har mitt jobb att sköta så försöker hänga kvar.

Hur går allt för dig?