Hem > Forum > Ångest > Hälsoångest

Hälsoångest

Visar 4 inlägg - 37 till 40 (av 40 totalt)
39
  • Trådstartaren

    Jag vill bara snacka med någon som är i samma sits, igår kväll fick jag en panikattack även idag. Det brukar inte hända, detta låter helt fucked men flippa ur för att jag trodde att jag har löss. Igår var de för jag trodde något annat, det är så jobbigt jag vet inte hur jag ska klara av detta k vardagen på jobbet när jag fastnar k mina tankar. Ångesten växer så fort jag blir stressad eller negativ, vet inte vad jag ska göra. Nu lyckades jag väcka pappa med genom att jag tjöt så mycket och andades jätte högt, vill inte vara konstig eller en hypokondriker men det är jätte jobbigt. Ligger just nu med grov magvärk för brukar få de vis sånna hör tillfällen hur hanterar du din ångest? Skulle behöva tips snälla. Mvh S

    Usch, jag känner igen mig alltför väl. 🙁 Det är en plåga att lida av hälsoångest och du är inte ett dugg konstig. <3 Det ÄR jobbigt! Hur har det gått för dig? Har du hittat något sätt att hantera din ångest? Såg att det är längesedan du skrev.

    Trådstartaren

    Hälsoångesten är tillbaka = jag är tillbaka på forumet. Behöver någonstans att ventilera.

    Hälsoångesten höll sig borta en tid i samband med att jag hade det väldigt tufft på andra sätt. När jag är fullt upptagen med att få livet att fungera i övrigt, eller när jag är deprimerad, lyser ångesten nämligen med sin frånvaro. Förra året var livet dock så bra att hälsoångesten kom inklampande med buller och bång, vilket fick till följd att den totalförstörde den efterlängtade sommarledigheten. Jag bokstavligt talat skakade av skräck varenda dag och var oförmögen till att göra något roligt. Livet sattes på paus och precis allt kretsade kring hälsoångesten och de sjukdomar jag var övertygad om att jag hade. P.g.a. pandemin tillbringade jag hela sommaren på landet hos min mamma, och hon fick köra mig till och från olika vårdinrättningar för att jag prompt skulle kolla upp än det ena, än det andra. Innan jag klev ur bilen vid den privata hudläkarmottagningen (som jag kände mig tvungen att gå till eftersom jag inte vågade lita på de lugnande besked jag fått av två olika läkare i primärvården) tog jag mer eller mindre farväl av mamma och berättade att jag älskade henne, för jag var övertygad om att fläcken jag oroade mig för skulle visa sig vara livsfarlig och att jag inte hade särskilt långt kvar att leva. Jag fick dock ett lugnande besked (igen) och kände mig lyckligt frisk ända tills jag fick symtom från magen och helvetet började om igen…

    Under sommaren gjorde jag återigen ett försök att äta antidepressiv medicin, vilket så småningom landade i att jag började äta 40 mg Citalopram (maxdos). Detta gjorde att den värsta paniken lade sig så att jag bland annat fick sova ut på morgonen. Jag gjorde även ett nytt försök att gå i terapi, och den här gången lyckades jag få individuellt anpassad terapi via chatt, vilket fungerade riktigt bra. Jag fick några viktiga insikter och lärde mig några nya ångesthanteringsstrategier som till stor del faktiskt fungerar. Därför är min vardag numera ganska lugn. Den jäkla ångesten älskar dock när jag bryter mina rutiner för att vara långledig och göra roliga saker, vilket är anledningen till att jag nu återigen kämpar mot skräcken. Det jag oroar mig för nu är ögonen (en av få kroppsdelar som inte blivit undersökta det senaste året) och även om jag har en tid hos optikern om bara några veckor blir jag inte kvitt känslan av att nonchalera min hälsa genom att vänta för länge med att söka vård. Medicinen och de nya ångesthanteringsstrategierna gör att den värsta paniken håller sig borta (t.ex. att jag kan sitta still och även få i mig lite mat) men inte att jag kan njuta av att få ett break från vardagen. Detta har nu gjort att jag börjat längta efter att vardagen ska dra igång igen, trots att jag har flera veckor kvar på ledigheten och nästan två veckor kvar på landet.

    Ångesten är så jäkla smart också. Det senaste året har jag varit på mer än 20 vårdbesök och är därmed noggrant undersökt, men just ögonen har inte blivit kollade sedan 2020. Naturligtvis blir det då ögonen jag oroar mig för, liksom extremt akuta sjukdomar som inte går att förutspå.

    Trådstartaren

    Sitter på en bänk i en stad och väntar på en kompis. Vi ska göra roliga saker, men jag vet inte hur jag ska klara av att ha roligt. Just nu känns träffen mest som något jag måste försöka ”klara av”. Ångesten upptar mig fullständigt och jag känner mig avskärmad från resten av världen, som i en bubbla dit ingen annan kan nå. Medicinen och strategierna jag fått med mig från terapin gör att jag inte drabbas av panik, men inte att jag kan njuta av ledigheten. Jag längtar tills vardagen drar igång igen så att ångesthelvetet krymper.

    Så himla skönt att känna igen sig i andra, jag har det jättejobbigt med hälsoångest, framförallt är det min ständiga känsla av att inte kunna andas. Livrädd att få behöva operera näsan eller liknande, till saken hör att jag fick en rejäl smäll på näsan för 3 år sen och efter det så tycker jag att mina problem har ökat. Trots att önh-läkare har kollat att det ser ok ut.  När jag blir förkyld eller har ont i halsen så är panikångesten där på en gång. Ska imorgon prata med psykolog för andra ggn, hoppas jag kan lära mig hantera detta, vill så gärna bli frisk, iaf friskare. 43 år med ångest räcker.

Visar 4 inlägg - 37 till 40 (av 40 totalt)
39

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.