Hälsoångest

Åh, gud vad jag känner igen mig i vad du skriver. Vet inte om du fortfarande är aktiv men vad “skönt” att få se någon som tänker exakt samma som jag själv. Förlåt men jag fick mig ett gott skratt när jag läste igenom inläggen för jag är likadan, jag tänker på att det måste låta helt tokigt i andras öron (de som själva inte lider av hälsoångest). Men det var så befriande att inte känna sig ensam i sitt tänk och oro.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Åh, gud vad jag känner igen mig i vad du skriver. Vet inte om du fortfarande är aktiv men vad ”skönt” att få se någon som tänker exakt samma som jag själv. Förlåt men jag fick mig ett gott skratt när jag läste igenom inläggen för jag är likadan, jag tänker på att det måste låta helt tokigt i andras öron (de som själva inte lider av hälsoångest). Men det var så befriande att inte känna sig ensam i sitt tänk och oro.

Jodå, jag hänger fortfarande här. Det är skönt att ha ett ventilationshål i vardagen.

Vad fint att du kunde skratta när du läste inläggen. <3 För mig har det varit viktigt att ha så pass mycket självdistans att jag kan skratta åt eländet när jag inte är mitt uppe i någon sjukdom.

Ja, jag tror att många som själva inte lider av hälsoångest tycker att det låter heltokigt. Jag har själv mött ganska mycket oförståelse och fått kommentarer som: “Men du ÄR ju inte sjuk”. Folk förstår inte alltid att jag, när hälsoångesten är som värst, verkligen tror att jag är sjuk.

Jag är glad att det kändes befriande för dig att få veta att du inte är ensam med din hälsoångest. Vi är fler därute.

[Red Dykepi]

Idag har jag panik! Jag är så fruktansvärt rädd att jag har ärvt den ögonsjukdom som finns i släkten. Jag tycker att jag ser lite dimmigt på ena ögat sedan en tid, men det kan mycket väl bero på att mina glasögon eventuellt har fläckar som inte går bort eller på att jag helt enkelt behöver starkare glas. Jag kan dock inte släppa oron, så nu har jag bestämt mig för att gå till optikern och kolla mig. Jag vågar absolut inte gå ensam, så jag tänkte passa på i mellandagarna när jag är hos min mamma. Då kan hon finnas där och stötta när jag får beskedet att det är så illa att jag får en akutremiss till ögonkliniken och blir inlagd där. För i min värld finns inget annat alternativ än det. Att jag skulle få beskedet att jag (ännu) inte har utvecklat sjukdomen känns för bra för att vara sant.

Jag vet inte heller vad jag ska ta mig till om det visar sig att jag har sjukdomen. Hur ska jag hantera livet med en kronisk sjukdom? Att behöva gå på kontroller 1-2 gånger per år under resten av livet? Jag som har panik bara jag ska på årskontroll hos tandläkaren och som laddar i månader inför helt vanliga synkontroller hos optikern. Som drabbas av ångest när jag går förbi ett sjukhus. Det är inte säkert att varken jag eller min syster har, eller kommer att få, sjukdomen, men den finns hos tre personer i släkten (på båda sidor) så risken är inte obetydlig. Jag är livrädd!! Jag kommer inte att klara att leva med en kronisk sjukdom. Jag kommer aldrig att kunna koppla av. Jag kommer att vara orolig jämt, jämt, jämt. *panik*

Den här ångesten kom direkt efter att jag fick ett väldigt positivt besked som gjorde mig väldigt glad. Det är alltid när jag blir glad och/eller mår bra/bättre som sjukdomsångesten slår till. Jag har gått i KBT två gånger, men det hjälpte inte. Inte heller antidepressiv medicin har hjälpt. Det enda som helt tar bort sjukdomsrädslan är svår psykisk ohälsa, för då bryr jag mig inte om att jag kan förlora sådant som är bra, för då bryr jag mig knappt om någonting och ser inte fram emot någonting heller. Ju bättre jag mår i övrigt, desto mer sjukdomsångest får jag.

Jag tog blodprov i höstas och alla värden var bra, vilket gjorde att jag kunde utesluta många sjukdomar, men jag kan ändå inte sluta tänka på sådana sjukdomar som inte kan upptäckas genom blodprov. Som t.ex. den här ögonsjukdomen då…

Men Gud vad jag känner igen mig i det här. Har haft hälsoångest i mer än 10 år nu. Men på något sätt har den blivit ”starkare” efter att jag har fått mina barn. Den lilla minsta symptomen googlar jag. Och beskedet från google ni redan vet- cancer, HIV osv…. Jag har varit på akuten minst 3-4 gånger de senaste 7 månaderna. Och det värsta är att det handlar alltid om något annat. Först hade jag ont i magen…. trodde det är cancer. Sen hade jag ont i ryggen…. trodde tumör. Sen var det hjärtklappning….. trodde hjärtinfarkt. Alla prover,EKG,röndgen var perfekta. MEN det hjälper bara i stunden att jag ska lugna ner mig. Sen hittar jag på någon annan sjukdom. Men det konstiga hos mig är att jag kan även uppleva alla symptom. Och de blir värre och värre så fört jag börjar tänka på det.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Men Gud vad jag känner igen mig i det här. Har haft hälsoångest i mer än 10 år nu. Men på något sätt har den blivit ”starkare” efter att jag har fått mina barn. Den lilla minsta symptomen googlar jag. Och beskedet från google ni redan vet- cancer, HIV osv…. Jag har varit på akuten minst 3-4 gånger de senaste 7 månaderna. Och det värsta är att det handlar alltid om något annat. Först hade jag ont i magen…. trodde det är cancer. Sen hade jag ont i ryggen…. trodde tumör. Sen var det hjärtklappning….. trodde hjärtinfarkt. Alla prover,EKG,röndgen var perfekta. MEN det hjälper bara i stunden att jag ska lugna ner mig. Sen hittar jag på någon annan sjukdom. Men det konstiga hos mig är att jag kan även uppleva alla symptom. Och de blir värre och värre så fört jag börjar tänka på det.

Välkommen i klubben!

Du skriver att din hälsoångest har ökat sedan du fick barn. Kan det bero på att du är rädd för att försvinna ifrån dem? Min hälsoångest kommer oftast i samband med, eller inför, positiva händelser eftersom jag är rädd för att gå miste om det som är bra. Om jag t.ex. har haft en jättemysig kväll med min katt så kan det dyka upp någon sjukdom, för det skulle vara ett trauma för mig att tillfälligt tvingas lämna bort katten p.g.a. en längre sjukhusvistelse.

Jag kan också uppleva att jag faktiskt har symtom på den sjukdom som jag oroar mig för. Jag tror att det är väldigt vanligt när man lider av hälsoångest. Det verkar ofta vara så att man känner av ett eller flera symtom och att man då tror det värsta. Jag vet t.ex. att det som jag just nu upplever med synen, att jag ser lite dimmigt på en viss punkt på ena ögat, inte behöver vara ett symtom på att jag fått den ärftliga ögonsjukdom som finns i släkten. Det kan lika gärna vara så att ytbehandlingen på mina glasögon börjar bli dålig. Jag VET att det kan vara så, och jag VET att den chansen t.o.m. är större än att det skulle vara något allvarligt. Det faktum att det KAN vara något allvarligt gör dock att jag inte kan sluta oroa mig. Bara vetskapen om att det inte är 100 procent uteslutet att det rör sig om något allvarligt, skrämmer mig något så oerhört.

Precis som du så har jag upplevt att symtomen blir värre ju mer jag tänker på dem. Rent intellektuellt kan jag tänka att det har fullt naturliga förklaringar. Exempelvis kan ju huvudvärk bli värre om man spänner sig, vilket jag alltid gör när jag är rädd och orolig. Men i stunden, när jag är mitt uppe i ångesten, så hjälper det inte att tänka så, utan då är en allvarlig sjukdom allt som existerar. När jag försöker få ner ångesten genom att tänka logiskt, så känns det som om jag bara lurar mig själv.

Ny Här!

Men s*tan vad jag känner igen mig i det ni skriver.. tyvärr! Jag har haft hälsoångest i 10-15 år också och det går i vågor. De flesta månaderna under året mår jag bra och tänker inte så mycket på allvarliga sjukdomar osv, men sen kan det räcka att jag får en förkylning, ont i huvudet eller i magen så kommer ångesten. Och när jag väl har fått den så eskalerar det och symptomen blir bara starkare. Och om jag under en sån här period får höra nån som haft liknande symptom och som varit en allvarlig sjukdom så FALLER jag, jag ställer mig bokstavligen talat in på att dö.

Och det är så jävla sjukt, för jag har nog haft säkert 20 “sjukdomar” under mitt liv som såklart bara varit fabricerat, men det kommer alltid tillbaka nått nytt. Och då är det precis som att jag glömmer att det troligvis bara är min hjärna som spelar mig ett spratt, då är det på riktigt. Och jag vet inte hur jag ska bli av med det, för oavsett om vänner och familj alltid säger “det är bara din hjärna som skapar problemen” så kvarstår ju faktisk fakta att jag faktisk kan bli sjuk, det är ju ingen omöjlighet, och den faktan gör mig galen…

är det någon av er som testat på videosamtal med psykologer eller gått KBT och blivit av med era symptom?

Jag måste också säga att jag har aldrig kunnat sätta fingret på vad det är som utlöser ångesten, mer än när jag faktiskt blir typ förkyld och tror att jag är döende, men när någon av er sa att ni får det när för mycket bra har hänt i erat liv så föll poletten ner, det är fan 100% sant.

Ingenting i mitt liv har gått dåligt, pepparpeppar, och jag har haft tur med jobb, vänner, familj osv osv osv. Och det kanske är den vetskapen som är problemet… att det helt enkelt är för bra för att vara sant, så nått måste vara fel?

 

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Ny Här! Men s*tan vad jag känner igen mig i det ni skriver.. tyvärr! Jag har haft hälsoångest i 10-15 år också och det går i vågor. De flesta månaderna under året mår jag bra och tänker inte så mycket på allvarliga sjukdomar osv, men sen kan det räcka att jag får en förkylning, ont i huvudet eller i magen så kommer ångesten. Och när jag väl har fått den så eskalerar det och symptomen blir bara starkare. Och om jag under en sån här period får höra nån som haft liknande symptom och som varit en allvarlig sjukdom så FALLER jag, jag ställer mig bokstavligen talat in på att dö. Och det är så jävla sjukt, för jag har nog haft säkert 20 ”sjukdomar” under mitt liv som såklart bara varit fabricerat, men det kommer alltid tillbaka nått nytt. Och då är det precis som att jag glömmer att det troligvis bara är min hjärna som spelar mig ett spratt, då är det på riktigt. Och jag vet inte hur jag ska bli av med det, för oavsett om vänner och familj alltid säger ”det är bara din hjärna som skapar problemen” så kvarstår ju faktisk fakta att jag faktisk kan bli sjuk, det är ju ingen omöjlighet, och den faktan gör mig galen… är det någon av er som testat på videosamtal med psykologer eller gått KBT och blivit av med era symptom? Jag måste också säga att jag har aldrig kunnat sätta fingret på vad det är som utlöser ångesten, mer än när jag faktiskt blir typ förkyld och tror att jag är döende, men när någon av er sa att ni får det när för mycket bra har hänt i erat liv så föll poletten ner, det är fan 100% sant. Ingenting i mitt liv har gått dåligt, pepparpeppar, och jag har haft tur med jobb, vänner, familj osv osv osv. Och det kanske är den vetskapen som är problemet… att det helt enkelt är för bra för att vara sant, så nått måste vara fel?

Välkommen till forumet! 🙂

Det är nog ganska typiskt för hälsoångest att tolka minsta lilla symptom som ett tecken på att man utvecklat en allvarlig sjukdom. Även att uppleva att symtomen blir värre efter att ångesten satt klorna i en, är nog väldigt vanligt. Och, förstås, oerhört plågsamt.

Jag resonerar exakt som du! Även om jag inte är allvarligt sjuk just nu så kan jag ju bli det när som helst. Den tanken skrämmer mig något fruktansvärt!

Jag har gått i KBT två gånger för min hypokondri, men det har inte hjälpt. KBT:n har bara handlat om att tänka på olika sätt kring sjukdomar, sjukhus o.s.v. och det kan jag redan. Jag vet att det inte nödvändigtvis rör sig om en allvarlig sjukdom när jag får symptom, men det finns alltid en viss risk (om än, i många fall, liten) att det faktiskt ÄR allvarligt, och det är det som skrämmer mig. Den där lilla risken att jag faktiskt KAN ha utvecklat en allvarlig sjukdom. Så nej, KBT har inte hjälpt mig. Dessutom har jag i förlängningen farit illa av de exponeringsövningar som ingått, då jag blivit så chockad i stunden att alla känslor försvunnit och jag blivit väldigt rationell. I efterhand, när chocken lagt sig, så har jag mått mycket dåligt och ångesten har kommit tillbaka. Ofta har den då varit värre än innan.

Ja, visst är det hemskt att man inte vågar tillåta sig själv att glädjas när man har medvind? Jag kan verkligen inte det och jag har nu insett att det inte bara är sjukdomar som dyker upp i mitt huvud då, utan även andra katastroftankar. Jag har haft det tufft på många sätt under i stort sett hela mitt vuxna liv, men på sistone har det verkligen börjat gå åt rätt håll. Jag mår mycket bättre psykiskt, har fått bättre självkänsla (även om jag fortfarande har mycket kvar att jobba på) och ökad arbetsförmåga. Jag är på väg ut ur min långa sjukskrivning och har kommit in på en utbildning. Jag är äntligen på väg att bli självförsörjande och få en någorlunda normal ekonomi. Jag borde vara överlycklig, men det är jag inte, för jag har fruktansvärd ångest över allt som kan gå fel! Varje gång jag får ett positivt besked någonstans ifrån så vågar jag inte riktigt tro på det, utan ringer en gång till några dagar senare för att se om jag får ett annat, negativt, besked då. Den första personen kan ju ha fel. Bara idag har jag ringt till både CSN och Försäkringskassan med frågor som jag redan fått svar på vid tidigare telefonsamtal, men eftersom svaren var positiva för mig så var jag tvungen att dubbelkolla. Men känner jag mig lugn nu? Litar jag på svaren? Icke! Dessutom kan jag ju, till råga på allt, ha en sjukdom eller skada mig svårt och då missar jag ju utbildningen…

Upplever du också detta kontrollbehov?

[Pink Qitaso]

är du fortfarande aktiv? mår exakt som du gjorde eller gör…

Hej, jodå…eller “aktiv” vet jag inte. Har inte varit in på detta forum på väldigt länge, men min jäkla skithälsoångest finns tyvärr kvar…

[Pink Qitaso]

Jag vill bara snacka med någon som är i samma sits, igår kväll fick jag en panikattack även idag. Det brukar inte hända, detta låter helt fucked men flippa ur för att jag trodde att jag har löss. Igår var de för jag trodde något annat, det är så jobbigt jag vet inte hur jag ska klara av detta k vardagen på jobbet när jag fastnar k mina tankar. Ångesten växer så fort jag blir stressad eller negativ, vet inte vad jag ska göra.

Nu lyckades jag väcka pappa med genom att jag tjöt så mycket och andades jätte högt, vill inte vara konstig eller en hypokondriker men det är jätte jobbigt. Ligger just nu med grov magvärk för brukar få de vis sånna hör tillfällen hur hanterar du din ångest? Skulle behöva tips snälla. Mvh S

Hej!
Är det någon här som vill fortsätta att prata om hälsoångest? Jag är 25 år och har levt med hälsoångest i 10 år. Gått KBT flera gånger, äter Sertralin 200 mg. Har även GAD. Haft mycket ångestproblematik. Fick svår anorexi när jag var 11 år och blev inlagd för detta. Jag vet inte om det är för att jag är mitt uppe i hälsoångesten nu men jag hade alla dagar i veckan tagit anorexi framför hälsoångesten. (Menar ej att förminska anorexi utan detta är min känsla just nu). Jag spyr, skriker, skakar pga denna fruktansvärda ångesten. Vill någon prata om tips för att hantera detta?

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hej! Är det någon här som vill fortsätta att prata om hälsoångest? Jag är 25 år och har levt med hälsoångest i 10 år. Gått KBT flera gånger, äter Sertralin 200 mg. Har även GAD. Haft mycket ångestproblematik. Fick svår anorexi när jag var 11 år och blev inlagd för detta. Jag vet inte om det är för att jag är mitt uppe i hälsoångesten nu men jag hade alla dagar i veckan tagit anorexi framför hälsoångesten. (Menar ej att förminska anorexi utan detta är min känsla just nu). Jag spyr, skriker, skakar pga denna fruktansvärda ångesten. Vill någon prata om tips för att hantera detta?

Hej!

Jag har inte varit inloggad här på forumet på jättelänge så jag såg ditt inlägg först nu. Jag pratar mer än gärna om hälsoångest. Vi kanske kan använda den här tråden som en slags ventilationskanal för alla som är drabbade av detta vidriga ångestsyndrom?

Till dig, Indigo Nanevo, vill jag säga att jag verkligen lider med dig. Att lida av hälsoångest är ett helvete utan dess like. Jag vet hur svårt det kan vara att lindra ångesten. Ofta känns det som om svår hälsoångest är resistent mot både mediciner, terapier och de strategier man själv hittar på. Själv hade jag fram tills för snart ett år sedan alltid haft det kämpigt med mediciner, men förra sommaren fick jag sådan ångest att jag var beredd att prova ALLT och då började jag återigen med Citalopram. Min läkare berättade då att jag kunde äta så mycket som 40 mg (hade bara ätit 20 eller 30 tidigare) och när jag väl hade trappat upp till den dosen försvann den värsta paniken! Min hälsoångest är absolut inte borta (ska berätta snart) men medicinen gör i alla fall att jag inte drabbas av fullständig panik, utan att jag kan sitta still och även sova ut på morgonen utan att vakna klockan fem med bultande hjärta och gråten i halsen.