Gad och annat(?)

[Teal Salily]

Jag har GAD och ev npf diagnos. Ska utredas för detta. Men till saken är denna att just nu pågår det lite förändringar hemma och jag har svårt för sånt. Så vissa dagar skär jag mina ben av all ångest o oro. Stressar och oroar mig om mina sår och att inte våga tala det. Bortförklarar det hela..

Har så svårt att prata om jobbiga saker och vågar inte visa mina känslor, varken för föräldrarna, mina systrar och psykolog.

Så då går jag sedan med högre ångest och högre. Tillslut värker hela min kropp och jag gråter.. Ibland får jag bilder av hur jag skär för djupt och inte vågar åka till sjukhuset med det, eftersom ingen vet om det.

Hur klarar ni att berätta för psykolog eller nån annan, om allt jobbigt (menar verkligen ALLT)? Hur gör man liksom? Jag stänger av och börjar prata om nått annat, eller drar på en mask (speciellt hos läkaren), som tex ler och skämtar.

eller säger inget alls, o sen frågar den andre nått, och jag kort besvarar frågan.

 

Jag är exakt likadan. Har jättesvårt att prata, hatar att behöva prata om jobbiga saker. Jag har min kurator/psykologs mobilnummer, så får jag smsa jobbiga saker. Sedan på samtalen kan de utgå ifrån mina sms, så även om jag kanske säger några få ord vet de ungefär vad jag talar om – då det stått i mitt sms.

Samma med läkaren, brukar skicka ett sms/mail i förväg där jag skriver vad jag skulle vilja/behöva ta upp. Då kan vi utgå ifrån det och det blir mycket enklare för mig. Annars glömmer jag hälften, och går därifrån med världens ångest över att vara totalt misslyckad.

När jag ska prata med mamma och pappa… så går det inte. Jag pratar med utomstående (psykolog/kurator) som sen får kontakta mina föräldrar och rapportera vad som sagts o framföra mina jobbiga ord. Jag fixar det inte,!8 vill de veta blir det på den vägen. Sen när de vet, då kan jag prata om det. Men bara om de inte ”går på”. Och för mig är gå på extremt känsligt, det räcker att de låter stressade då de pratar med mig så känner jag att de gått på mig. Behöver alltså ”all tid i världen” för att prata…

[Teal Salily]

Anonym skrev:

Jag är exakt likadan. Har jättesvårt att prata, hatar att behöva prata om jobbiga saker. Jag har min kurator/psykologs mobilnummer, så får jag smsa jobbiga saker. Sedan på samtalen kan de utgå ifrån mina sms, så även om jag kanske säger några få ord vet de ungefär vad jag talar om – då det stått i mitt sms. Samma med läkaren, brukar skicka ett sms/mail i förväg där jag skriver vad jag skulle vilja/behöva ta upp. Då kan vi utgå ifrån det och det blir mycket enklare för mig. Annars glömmer jag hälften, och går därifrån med världens ångest över att vara totalt misslyckad. När jag ska prata med mamma och pappa… så går det inte. Jag pratar med utomstående (psykolog/kurator) som sen får kontakta mina föräldrar och rapportera vad som sagts o framföra mina jobbiga ord. Jag fixar det inte,!8 vill de veta blir det på den vägen. Sen när de vet, då kan jag prata om det. Men bara om de inte ”går på”. Och för mig är gå på extremt känsligt, det räcker att de låter stressade då de pratar med mig så känner jag att de gått på mig. Behöver alltså ”all tid i världen” för att prata…

 

Tack för ditt tips!

Får se om jag vågar be om mobilnr😫

känner lite som dig, när nån går på o man ska svara, så blir det nått annat. En bortförklaring. Jag kan ju bortförklara mina sår på mitt jobb så ingen tänker riktigt på vad det egentligen är. Jag har bara berättat  för mina föräldrar att jag går på öppen vården, får medicin och har gad. Mer än så vet dem inte riktigt.

Teal Salily skrev:

Tack för ditt tips! Får se om jag vågar be om mobilnr😫 känner lite som dig, när nån går på o man ska svara, så blir det nått annat. En bortförklaring. Jag kan ju bortförklara mina sår på mitt jobb så ingen tänker riktigt på vad det egentligen är. Jag har bara berättat för mina föräldrar att jag går på öppen vården, får medicin och har gad. Mer än så vet dem inte riktigt.

Ah, så jobbigt! Jag är ju 16, men började gå till bup först då jag var 15, innan det ansågs det vara vårdcentralens ansvar och jag har mått dåligt sedan jag var 12. Så mina föräldrar vet ju rätt bra hur det ligger till för mig, vilket faktiskt är rätt skönt för då kan de stötta mig på ett helt annat sätt.

Jag vågar definitivt inte be om mobilnr själv! Klarar inte av det… det var faktiskt dem som bad om mitt, och då sa jag att jag har extrem telefonfobi så jag måste ha deras inlagt i min mobil med för att våga svara om de ringer (de skulle ringa tillbaka om testet jag gjorde för depression).

Känner så väl igen det där med bortförklaringar och att bortförklara sina sår. Eller ja, jag visar dem inte förutom till familjen – som redan vet. Klarar inte av när de uppmärkssammar och förvånat säger “har du nya sår?!” eller liknande. Men om mamma/pappa frågar mig lugnt i lugn och ro “har du skapat dig några nya sår nu?” utan att jag upplever det anklagande så kan jag oftast svara ärligt på om jag gjort det eller inte. Det är så jobbigt! Och framför allt att i alla fall jag är så jäkla känslig! Klarar inte av något knappt utan att jag känner mig påhoppad eller stressad eller obekväm.

Man behöver vara frisk för att orka vara sjuk…

Tror du att det skulle kunna hjälpa om du försökte berätta lite mer för dina föräldrar? Kanske de kan hjälpa dig på ett eller annat sätt enklare, om de vet?

[Teal Salily]

Anonym skrev:

Ah, så jobbigt! Jag är ju 16, men började gå till bup först då jag var 15, innan det ansågs det vara vårdcentralens ansvar och jag har mått dåligt sedan jag var 12. Så mina föräldrar vet ju rätt bra hur det ligger till för mig, vilket faktiskt är rätt skönt för då kan de stötta mig på ett helt annat sätt. Jag vågar definitivt inte be om mobilnr själv! Klarar inte av det… det var faktiskt dem som bad om mitt, och då sa jag att jag har extrem telefonfobi så jag måste ha deras inlagt i min mobil med för att våga svara om de ringer (de skulle ringa tillbaka om testet jag gjorde för depression). Känner så väl igen det där med bortförklaringar och att bortförklara sina sår. Eller ja, jag visar dem inte förutom till familjen – som redan vet. Klarar inte av när de uppmärkssammar och förvånat säger ”har du nya sår?!” eller liknande. Men om mamma/pappa frågar mig lugnt i lugn och ro ”har du skapat dig några nya sår nu?” utan att jag upplever det anklagande så kan jag oftast svara ärligt på om jag gjort det eller inte. Det är så jobbigt! Och framför allt att i alla fall jag är så jäkla känslig! Klarar inte av något knappt utan att jag känner mig påhoppad eller stressad eller obekväm. Man behöver vara frisk för att orka vara sjuk… Tror du att det skulle kunna hjälpa om du försökte berätta lite mer för dina föräldrar? Kanske de kan hjälpa dig på ett eller annat sätt enklare, om de vet?

 

Om jag får möjlighet att pappa tex sitter stilla lugnt o länge, kan jag få ut nått jobbigt men annars är det jävligt svårt. Annars kan min hjärna gå på högvarv och ångesten blir rätt hög, så bara koncentrationen på att verka frisk o glad går det åt en hel del energi. Så mycket är väl det, och att inte våga visa känslor. Släppa kontrollen.

Kanske kan gå om jag bara ber pappa sitta en timma, och vänta på att jag ska prata så kanske jag berättar nått jobbigt.. Jag förväntar mig dock anklagande kommentarer (från pappa mest) och mamma skulle få det hela att handla om henne i slutändan.

Mamma är väldigt självkritisk, jag också men det är ju extremt svårt med henne just för att hon får det att låta som det är mest synd om henne. Att allt är hennes fel, och visst en stor del är väl det men pallar liksom inte höra nått sånt från henne. Jag vill att hon ger mig medkänsla, inte att jag jämt ska ge henne den när jag behöver den som mest (ibland).

Pappa är bra enklare, men han gar hela tiden nått som ska göras. Ingen ro liksom.. Och om jag säger något blir han så ledsen och lite anklagande.

Teal Salily skrev:

Om jag får möjlighet att pappa tex sitter stilla lugnt o länge, kan jag få ut nått jobbigt men annars är det jävligt svårt. Annars kan min hjärna gå på högvarv och ångesten blir rätt hög, så bara koncentrationen på att verka frisk o glad går det åt en hel del energi. Så mycket är väl det, och att inte våga visa känslor. Släppa kontrollen. Kanske kan gå om jag bara ber pappa sitta en timma, och vänta på att jag ska prata så kanske jag berättar nått jobbigt.. Jag förväntar mig dock anklagande kommentarer (från pappa mest) och mamma skulle få det hela att handla om henne i slutändan. Mamma är väldigt självkritisk, jag också men det är ju extremt svårt med henne just för att hon får det att låta som det är mest synd om henne. Att allt är hennes fel, och visst en stor del är väl det men pallar liksom inte höra nått sånt från henne. Jag vill att hon ger mig medkänsla, inte att jag jämt ska ge henne den när jag behöver den som mest (ibland). Pappa är bra enklare, men han gar hela tiden nått som ska göras. Ingen ro liksom.. Och om jag säger något blir han så ledsen och lite anklagande.

Åh, jobbig situation! Förlåt om jag flummar fram något nu… kan inte tänka helt klart.

Jag behöver också mycket tid för att få ur mig något. Min hjärna är totalt kaos och det finns verkligen ingen ordning och reda i den just nu. För mig går nästan all min energi åt till att hålla masken uppe och låtsas som ingenting. Därav är jag inte i skolan varje dag, det fungerar inte. Jag är helt slut och tom när jag kommer hem. Jag har jättesvårt att visa känslor. Vill ju bara vara normal – inte känna de känslor jag faktiskt känner.

Jag skulle råda dig att be din pappa sätta sig ner, och vara tyst. Han ska inte säga ett ord. Den enda som pratar är du, och vill han säga något får han ”boka” en ny tid. Där han får prata. Du måste få säga ditt också. Det är inte bara hans ”sanning” som är den sann, din med!

Jag är också självkritisk, så jag förstår absolut hur det är att vara det. Men att det hela tiden är synd om mig, näej. Jag tror helt ärligt att det är svårt att förklara för någon som inte själv kan relatera till det är att må dåligt. Och min spontana (men väldigt känslokalla/elaka) tanke är att du behöver få dina föräldrar att se saker ifrån ditt perspektiv.

Att din pappa låter anklagande, är verkligen inte något bra. Det gör situationen bara värre då man som psykiskt sjuk redan har extremt mycket ångest och skuldkänslor över att vara sjuk.

*Styrkekramar, om du vill ha*

[Teal Salily]

Anonym skrev:

Åh, jobbig situation! Förlåt om jag flummar fram något nu… kan inte tänka helt klart. Jag behöver också mycket tid för att få ur mig något. Min hjärna är totalt kaos och det finns verkligen ingen ordning och reda i den just nu. För mig går nästan all min energi åt till att hålla masken uppe och låtsas som ingenting. Därav är jag inte i skolan varje dag, det fungerar inte. Jag är helt slut och tom när jag kommer hem. Jag har jättesvårt att visa känslor. Vill ju bara vara normal – inte känna de känslor jag faktiskt känner. Jag skulle råda dig att be din pappa sätta sig ner, och vara tyst. Han ska inte säga ett ord. Den enda som pratar är du, och vill han säga något får han ”boka” en ny tid. Där han får prata. Du måste få säga ditt också. Det är inte bara hans ”sanning” som är den sann, din med! Jag är också självkritisk, så jag förstår absolut hur det är att vara det. Men att det hela tiden är synd om mig, näej. Jag tror helt ärligt att det är svårt att förklara för någon som inte själv kan relatera till det är att må dåligt. Och min spontana (men väldigt känslokalla/elaka) tanke är att du behöver få dina föräldrar att se saker ifrån ditt perspektiv. Att din pappa låter anklagande, är verkligen inte något bra. Det gör situationen bara värre då man som psykiskt sjuk redan har extremt mycket ångest och skuldkänslor över att vara sjuk. *Styrkekramar, om du vill ha*

 

Ja, jag tror det främst är svårt o förklara.

Jag känner ibland att jag vet inte var jag ska ta vägen! Det är så himla svårt och jobbigt. Ångest och oron över att dessutom vara till besvär för alla. Berättar ibland en del om ångesten till min syster, hon lyssnar väldigt bra men då känns det som jag blir till besvär för henne. Vill inte lägga det ansvaret på henne. Men pappa behöver jag nog bara berätta, vilket känns så jä*vla svårt!

Och psykologen, lyssnar givetvis men jag vågar liksom inte lägga ut ”allt på bordet”..

Teal Salily skrev:

Ja, jag tror det främst är svårt o förklara. Jag känner ibland att jag vet inte var jag ska ta vägen! Det är så himla svårt och jobbigt. Ångest och oron över att dessutom vara till besvär för alla. Berättar ibland en del om ångesten till min syster, hon lyssnar väldigt bra men då känns det som jag blir till besvär för henne. Vill inte lägga det ansvaret på henne. Men pappa behöver jag nog bara berätta, vilket känns så jä*vla svårt! Och psykologen, lyssnar givetvis men jag vågar liksom inte lägga ut ”allt på bordet”..

Det är SKITSVÅRT att förklara! Att säga vad man känner och tycker är svårt. Inget snack om saken. Jag jobbar fortfarande med det och lär behöva göra livet ut.

Relaterar mer än jag vet inte vad. Ångesten tar verkligen kol på en. Den drar ut såååååå mycket energi! Vet ej om du läst min tråd det senaste? I alla fall har jag ju skrivit en del om pngest där, och jag har haft helt sinnessjuk ångest de senaste dagarna, känt mig i vägen och känt mig jobbig. Den känslan är allt annat än rolig, men du, vi är grymt starka som fixar att ta oss igenom detta ändå!!

Förstår det med psykologen med. Som sagt, jag fixar det inte, jag kan inte bara ”speak it out”. För mig är det så mycket enklare att skriva, ibland kan jag skriva ner saker på lappar med och ge till läkaren/kuratorn/psykologen (går hos både kurator och psykolog… behöver rätt tät kontakt och en person kan inte tillgodose det, därav blev det två. Och trots min sociala fobi, fungerar det otroligt bra). Då får de läsa och kan utgå ifrån det. Det hjälper mig att sas ”lägga korten på bordet”. Skönt att du i alla fall upplever att psykologen lyssnar, det kan vara jättejobbigt med psykologer som känns stressade och ”inte riktigt hinner lyssna”.